Sveriges biskopar har jobbat fram en “vertygslåda” för att få präster som är ovilliga att viga samkönade par att ändra sig. I den lådan finns såväl information, att få göra praktik i HBTQ-vänliga församlingar som bibelstudier som kan ge argument för att vidga sina vyer. Om detta borde väl en utomstående inte ha några synpunkter. Ser man Svenska kyrkan som ett företag är de fjorton biskoparna dess chefer och kan så klart bestämma vad som ska gälla. Policy, arbetssätt. Plus att denna betoning på ökad tolerans och inkludering ligger i tiden.
En komplicerande sak är dock att även kyrkan och dess biskopar ser prästyrket som “ett kall”. Dvs något som är mellan den enskilde och Gud. Som väl då är den som kallat personen?
Men det var inte det jag ville skriva något om. För i arsenalen av instrument som biskoparna pratat ihop sig om ingår även “terapi”. När praktik, mentorssamtal och bibelstudier inte haft avsedd verkan kan man tänka.
Jacob Zetterman tar fasta på just detta i en text i kristna Dagen: “Ska präster skickas på terapi för att nå fram till rätt teologi?” (28 april).
Begreppet “omvändelseterapi” (på engelska conversion therapy) handlar om motsatsen. Dvs att få individer med en homosexuell etc preferens att bli hetero. Tydligen finns det en serie på Netflix som handlar om just detta: “Pray Away” (2021)
(Vars affisch jag bett AI göra en variant av alltså högst upp.)
Sådan terapi är starkt kritiserat och i många länder förbjudet, eftersom det kan orsaka psykisk skada och bygger på idén att något som allmänt inte betraktas som en sjukdom ska behöva “fixas”. Ens är möjligt att åstadkomma.
Zetterman skriver
Efter några veckors medial granskning verkar biskoparna i Svenska kyrkan något pressade då de nu går ut och vill tydliggöra var de står när det gäller hbtq-frågor. I ett uttalande gör de några tydliga markeringar: att en präst inte får ha en dömande människosyn och att man som präst i Svenska kyrkan måste acceptera att homosexualitet är något medfött.
Men sedan kommer det till den brännande frågan, vad ska de göra med de präster eller prästkandidater som anser att äktenskapet enligt Bibeln enbart är för man och kvinna? Biskoparna själva har satt upp målbilden, att ‘alla präster med glädje och av fri vilja ska viga samkönade par’, och frågan är hur de ska nå sitt mål.
I utskicket från biskoparna ges vissa svar (22 april). Och en intressant historisk bakgrund till hur frågan har behandlats inom Svenska kyrkan. Tydligen har man varit väldigt progressiva, mer än vad åtminstone jag känt till
När det gäller det senaste halvseklet kom den första utredningen i frågan 1974, Kyrkan och de homosexuella. Den gavs ut på biskopsmötets anmodan, och uppdraget att göra utredningen hade getts redan 1972. När uppdraget gavs var det alltså ännu sju år kvar tills Socialstyrelsen kom att häva sjukdomsstämplingen av homosexualitet (1979). Utredningen slog fast att det finns en ‘genuin homosexualitet’. Denna genuina homosexualitet kallar man i utredningen för kärnhomosexualitet. […]
Svenska kyrkans kyrkomöte tog 2009 beslut om vigsel av samkönade par. I ljuset av ovanstående historieskrivning kan kyrkan inte anklagas för att ha fattat ett förhastat beslut grundat på okunskap, bristande analys eller politisk korrekthet. Det var tvärtom ett beslut som var baserat på en stor mängd forskning och utredningar, och resultatet av en lång teologisk process.
Men tillbaka till det här med “terapi”. Målet är att den som vigs till präst eller diakon “ska ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn, med respekt för varje människas värde och värdighet” och som en följd av detta man “med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön”.
Frågan är hur “terapi” är tänkt att kunna bidra till detta? När ovanstående insatser inte har lyckats. Föreställningen måste vara – som tidigare med de icke-heterosexuella preferenserna – att ett motstånd mot att viga samkönade par är något botbart eller sjukt? Vilket det skulle kunna vara förstås. Kanske ett trauma som gett liksom en låsning i tanken, en aversion, som då kanske kan medvetandegöras och “bearbetas”. Men om det blott är en teologisk övertygelse? Som vad jag förstått är vad man omfattar inom t ex Katolska kyrkan? Då skulle ju samtalen med en sådan terapeut mera likna “korrektion”, övertalning, kanske ett hot om att i annat fall ej få följa “sitt kall”? Att det blir en “omvändelse under galgen”.
Kanske att man borde ha slopat skrivningen om “terapi” ändå, tänker jag. Nöjt sig med att kalla det “mentorssamtal”, etc.
