Nu när jag läst har jag dessutom förstått att barnen inte var så viktiga för Olof som jag trott. För oss är det ju helt annorlunda i dag. Vi mår som våra barn mår, eller hur? […]
I manuset berättar Olof Lagercrantz att hans fru ställt honom mot väggen med ytterligare en stor fråga: Vad har egentligen varit viktigast – arbetet eller familjen?
”Arbetet”, svarade Olof Lagercrantz.
Läser en intervju i Dagens Nyheter med författaren David Lagercrantz: “Mina föräldrars liv byggde på en lögn” (10 april).
Det är speciellt en sak eller ett tema jag fastnar för. I övrigt är den långa texten en vindlande, smärtsam berättelse om en mycket uppburen och beundrad man, författaren Olof Lagercrantz, som historien nu hunnit ifatt. Ingen jordbävning i den vanliga världen, men för hans barn har det blivit det. Ett hittills okänt manuskript av fadern har kommit fram. En historia om notorisk otrohet, sårande prioriteringar, osv. Texten hade fadern börjat att skriva på i augusti 1987: ”Boken om smärtan”.
Det jag mest fastnar för är sådant som berör föräldraskap. Allt som rör Lagercrantz den äldres amorösa eskapader är väl som det var. Han rörde sig i en krets av manliga outsiders, eller snarare outliers. De som i kraft av begåvning, karisma och makt, inte riktigt var som andra män. Eller helt enkelt hade svängrum och möjlighet att leva ut det. Detta var långt innan MeToo. David Lagercrantz citeras
Vid familjen Lagercrantz matsalsbord samlades vänner, makthavare, alkoholiserade poeter och släktingar […]
– Mina förebilder när jag var liten var karlar som Jörn Donner och Harry Schein. De kom in med hela sin självklarhet, och jag kände att ”så där vill jag bli”.
Hur far och son Lagercrantz hade det kommer åt mig. Sitter och funderar på vad som förklaras bäst av klass, socio-kulturellt kapital och ambition, psykologi eller tidsanda. Förmodligen lite av varje.
Redan som ung vuxen började David Lagercrantz
skriva på en bok med arbetstiteln ‘Lyckas eller gå under, min gosse’. Det som han uppfattade som ett motto från sin far. […]
– Det här att man måste lyckas eller gå under, den där elita känslan som fanns jämt i min familj. Den skräcken vill jag inte sprida vidare till mina barn.
Tidsandan… Tänker på Lagercrants reflexion som också fick bli rubriken för det här inlägget. Visst, kanske har det gått för långt åt det hållet. Men jag har en känsla av att det relativa oengagemang som fäder tidigare kunde visa gentemot sina barn på något vis rymdes inom den tidens normalitet? Medan idag, om man inte klarar av att anpassa sig och följa med tidens normer för hur närvarande och inkännande en förälder bör vara, att detta blottar ett djupare problem, en “låsning” av något slag
/…/
Tiderna har förändrats. Här är en förresten en reklamfilm från Försäkringskassan 1976 när pappor skulle börja dela på föräldraledigheten. Janne “Loffe” Carlsson får försvara sig, jargongen är grabbig och t o m kvinnan i sällskapet frågar retfullt: “Ska du amma också?”
