The symbol of ashes on the forehead are meant to serve as a reminder of the contrite believers’ physical return to dust […] and their spiritual condition as sinners in need of mourning over their sin, confession, and repentance.
Mitt i veckan som leder upp till påskhelgen kommer Dymmelonsdag. Idag alltså. I äldre tider fanns en tradition att kläppen i kyrkklockan sveptes i tyg så de skulle låta mera dovt. Ibland att man sedan på kvällen symboliskt bar ut en del av grannlåten och i kyrkorummet serverade en enkel måltid i. Kanske görs detta fortfarande här och där.
Inom vissa grenar av kristendomen, katolicismen bl a, och kanske i äldre tider hos oss också, säger man istället “Askonsdagen”.
Våren 1990 reste jag runt i USA på egen hand. Hade nog ingen vidare koll på vare sig kalender eller högtider. Kom i alla fall till Las Vegas just under påskveckan. Det förstod jag om inte annat efter ett tag. Folk var uppklädda, neonet glittrade, banditerna smattrade och rouletthjulen snurrade som vanligt. Det fanns inget som skvallrade om att det var påsk. Jag drev omkring.
Först såg jag att croupieren bakom ett Black Jack-bord fått något smuts i pannan. Övervägde om jag borde säga till. Strax därefter kom en kvinna gående emot mig klädd i aftonklänning. Hon också?!
Och plötsligt såg jag många.
Måste ha frågat någon om det och fått veta bakgrunden. Att det var en religiös sedvänja i vissa kretsar. Även om inget annat i dessa salonger verkade ägnat att påminna en om“av jord är du kommen, jord skall du åter bli” så var det alltså detta som pågick.
Det finns en personlig psykologisk sida av detta som jag får lust skriva lite om. Jag kan ganska lätt återkalla upplevelsen – efter mötena med kortdelaren och kvinnan och innan det gått upp för mig att det måste vara något kulturellt ändå – av stor förvirring. Ett tillstånd alltför svagt att kallas gränspsykotiskt men definitivt på samma skala. Kombinationen med vilsenhet, stress, ensamhet, myllret av sinnesintryck, mm, bidrog säkert.
Jag vet att jag hade touchat vi detta redan några år tidigare. Under omständigheter som faktiskt var likartade. Men då värme och uttorkning därtill. Den gången var det några snäpp värre. En uppskrämd halvtimme på promenad längs Champs-Élysées i Paris.
Men därför vet jag att det faktiskt är en skala.
Numera är detta en del av hur jag tänker kring psykos i allmänhet och situationsutlösta psykoser i synnerhet. Även om ett sjukt tillstånd är det inte “sjukdom”. Behöver inte vara det (även om det kan vara det och kräva hjälp att bryta) eller återkomma flera gånger. Psykos är helt enkelt ett av vårt medvetandes “ytterlägen”. Djupast i depression eller högt upp i mani. Vid krisreaktioner. Eller extrem sömndeprivation, ensamhet, osv.
Sedan har vissa en lite skörare konstitution. Kanske jag själv. Även om de två erfarenheter jag berättat om ligger många år tillbaka och inte har upprepats.
Collaget i början, förresten. Det är USA:s utrikesminister, Marco Rubio, som stått i en talarstol tidigare idag och försvarat nationens agerande i allmänhet och sin uppdragsgivare i synnerhet. Som jag förstod det.
Många har uppmärksammat hans askmärke.
Men sådant har förekommit förut också. Finns många bilder av t ex förre presidenten Joe Biden från olika offentliga framträdanden som råkade infalla på onsdagen i påskveckan
Aldrig så iögonenfallande som hos Rubio dock.
