Jag hade fått en ny korgstol, som var mycket härlig och behaglig att sitta i. Den var mycket levande, nästan magnetisk, och den knarrade hela tiden. Jag satte mig i denna stol och tog en näsduk för ögonen, så att det blev mörkt…
Det finns individer också i vår tid som har storslagna och livsförändrande, religiöst eller åtminstone andligt färgade, visioner. Ofta men kanske inte alltid är dessa uppevelser ljusa i ordets båda bemärkelser: Såväl emotionellt upplyftande och berikande, som tankemässigt eller kognitivt “upplysande”.
Om man tycker sig kunna välja bort åtminstone de hårdaste, mest avfärdande förklaringarna – å ena sidan psykos med eller utan hjälp av psykoaktiva substanser, å den andra (om man är traditionellt religiös) att det skulle kunna röra sig om blott onda makters försåtliga lurendrejeri – eller att det är något personen bara hittar på för att göra sig märkvärdig förstås, då återstår frågan: Vad är det egentligen de har upplevt?
Själv har jag inblick i två sådana erfarenheter och vet tillräckligt mycket om personerna bakom för att inte med gott samvete kunna avfärda dem. Tycker jag. Mysteriet kvarstår.
Först och främst påminns jag om att det i dagarna är hundrafem år sedan den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) hade den upplevelse som satte prägel på resten av hans liv. Den erfarenheten har han beskrivit på flera ställen, t ex i denna artikel (som jag förmodar från början var ett föredrag, som därefter har omarbetats): “Om mig selv, min mission og dens betydning”.
Jag har låtit ChatGPT översätta till svenska det avsnitt av texten där Martinus Thomsen berättar om sin upplevelse. (Viss styckeindelning har gjorts av mig.)
Jag hade fått en ny korgstol, som var mycket härlig och behaglig att sitta i. Den var mycket levande, nästan magnetisk, och den knarrade hela tiden. Jag satte mig i denna stol och tog en näsduk för ögonen, så att det blev mörkt. Plötsligt ser jag en gipsfigur som föreställer Kristus. Det var Thorvaldsens Kristusfigur, den som står och säger: ”Kommen till mig.” Denna figur var i liten storlek och stod en bit bort.
Så blev det mörkt, och det blev ljust igen, och då hade figuren blivit levande och var i naturlig mänsklig storlek. Den var klädd i en klädnad av lysande små stjärnor, nästan som en kåpa av diamanter. Det var oerhört lysande –ljuset var snövitt och skuggorna blå –och gestalten kom helt stilla emot mig. Jag satt i stolen och kunde inte röra mig.
Det blev mörkt igen och sedan ljust, och då gick gestalten upp genom taket och ner genom golvet. Den gick rakt emot mig, gick in i mig och blev stående. Ljuset från denna gestalt i mig strålade ut över världen. Jag kunde se över kontinenter och hav med seglande skepp och mycket annat. Det var som om jag var vittne till att jordklotet snurrade och snurrade, och jag kunde se det ena kontinenten efter det andra, allt fortfarande i denna ljusstråle.
När jag hade sett på detta tog jag bort näsduken, och då kunde jag röra mig igen.
Om mitt intresse för Thomsen har jag skrivit då och då. T ex här, ett slags översikt
Den som väckte mitt intresse för denne danske mystiker var en man som hette Sture Emby. Han bodde och verkade i den stad där jag vistades i tonåren. Jag gick en kurs i yoga för honom. Tror det var så det började.
Sture Emby hade även han haft en mystisk erfarenhet i sina unga vuxenår. Precis som för Martinus Thomsen hade denna blivit livsavgörande. Den sommar jag tog körkort minns jag att vi två gjorde en utflykt upp till fäboden utanför Rättvik där han hade gjort denna erfarenhet.
Emby berättade aldrig i detalj om vad han hade upplevt. Brottstycken bara. Jag frågade nog inte heller.
En redogörelse för vad han upplevt skrev han ned på uppmaning av ett par personer som samlade in liknande visioner för ett projekt. Som jag förstått det. Eller så plockade han bara fram och redigerade texten då.
Här är Sture Embys berättelse. I original har den ett bitvis omständligt språk och en ibland egensinnig formatering. Jag har tagit mig friheten att göra hans text mera lättläst
1948 – när jag alltså var 27 år – hände något som alltjämt lyser som en ledstjärna och ett löfte. Och som vida överglänser allt annat av upplevelser.
Jag hade för några timmar lämnat fäboden för ett ärende i bebyggelsen: att lämna ett telefonbesked till min käre värd och uppdragsgivare i Gustafs. Uppdraget blev emellertid inte utfört – han var inte anträffbar. Något nedstämd påbörjade jag den milslånga och stigande hemfärden. Jag färdades med cykel och det var, om jag minns rätt, i juni månad. Jag var alltså ganska trött när jag sökte en viloplats. Jag ville helst inte möta människor vid detta tillfälle och begav mig därför till Agnes storhus, där det fanns många utrymmen och viloplatser. Kolonins medlemmar, liksom besökare denna dag – en söndag tror jag – uppehöll sig i huvudbyggnaden.
Efter några minuters behaglig avkoppling i ett av dessa sängbås, eller brädomslutna och rikt dekorerade vilorum, hände det för mig något vidunderligt. Utan någon föregående varning eller antydan försattes jag plötsligt i en för mig helt ny livsdimension. Jag blev på något sätt elektrifierad eller genomlyst. Samtidigt kom jag själv att genomlysa, erfara och genomträngas av nya och högre världar, sådan jag uppfattade det. Såväl mitt inre som hela omgivningen började vibrera. Allt lystes upp av något strålkastarliknande sken – inte enhetligt, utan i olika variationer och vinklar. Betagen och stilla omtumlad var jag, men samtidigt fullt medveten om till exempel rummets yttre detaljer och omgivningen utanför fönstren. Hade någon kommit in till mig – vilket lyckligtvis inte skedde – förmodar jag att visionen eller upplevelsen ändå hade bestått, om än något distraherad.
Jag kom att förnimma hur tillvaron inte hade någon början och inget slut. Att individerna – och jag stod väl i fokus här – alltid hade existerat och alltid skulle förbli. Det fanns absolut ingenting att frukta. Alla var vi i en Försyns hägn, och i lika grad. Jag såg scener ur människornas utveckling. Jag såg barbari och sinnets fullständiga kaos, men också hur detta helt förklarades genom livsscenernas senare kapitel. Jag såg hur allt detta – ja allt över huvud taget – var nödvändiga fragment i uppbyggnaden av fulländade och kärleksfulla psyken, i skapandet av högt utvecklade och rika personligheter, vilket var allas vår arvedel.
I denna process – som för mig var vidunderlig eftersom jag aldrig tidigare upplevt något liknande – var några mer framskridna än andra. Men de var inte favoriserade, utan hade nått längre genom större mått av lidande och livserfarenhet. Oändlighetens strömmar verkade i mig, utanför mig och genom mig. De åtföljdes av kaskader av ljus och värme. Överallt dit jag riktade min inre – och till viss del även yttre – blick möttes jag av gudomliga omfamningar.
Jag, den tyste, tillbakadragne och fåkunnige Sture Emby.På denna grund var det inte märkligt att jag under hela visionen inte kände någon fruktan eller någon önskan att dra mig undan. Tvärtom var det som om jag inte kunde få nog av dessa himmelska härligheter. Samtidigt innebar de vital näring både för mitt känsliga väsen och för mitt intellekt – för tanken och dess variationer.(Omkring två år senare fick jag en liknande, men svagare upplevelse.)
Att tiden var utom min kontroll under detta var nog ganska naturligt.När jag efter hand reste mig från mitt läger och begav mig ut – fortfarande utan att möta någon – bort från bebyggelsen och in på de välkända stigarna i skog och hedar, vibrerade alltjämt denna naturliga berusnings atmosfär inom mig. Jag kände mig ett med allt levande, ett med evigheten och saligheten. Det stod helt klart för mig hur den Högsta Ledningen i alla livets faser med största omsorg följer och tar hand om var och en, utan att frihetskänslan eller oberoendet kränks.
Detta gällde inte bara människan utan utan undantag alla varelser – i det lilla såväl som i det stora.Samtidigt skulle den stora planen och det stora mysteriet en dag avslöjas för var och en. Min egen upplevelse var alltså inte något undantag eller något unikt. Jag fick också erfara att jag längre fram skulle få ytterligare anvisningar och ledning.
När jag till slut återvände till de mina på sätern fanns visionen fortfarande kvar, om än något försvagad. Den dröjde även kvar under ett tiotal dagar efteråt.
Under denna tid hände det att jag – nästan som med en inre röntgenblick – ibland kunde uppfatta människors utvecklingshistoria genom flera jordeliv. Inte i detalj, men i stora drag.
Två beskrivningar av omtumlande visioner. En från 1921, den andra från 1948. Vissa skillnader. Sture Embys är t ex mindre “religiös”. Men även stora likheter, tycker jag. Storslagenheten, det gränslösa och förvissningen om att tillvaron är ordnad, välvillig, samt att de inte är favoriserade eller särställda för att de fått uppleva sina visioner, är gemensamt.
Jag vill inte utesluta att det kan finnas något slags metafysisk ordning i tillvaron och att somliga, oklart varför, konkret får erfara detta. Inte bara läsa om det eller filosofera.
Att essensen i de två berättelser jag tagit med är mer eller mindre densamma. Men att isåfall denna essens också kan gestalta sig på ett vis som är individuellt eller kulturellt betingat.
Thomsen hade varit djupt religiös sedan barndomen.
Jag föddes på landet utanför äktenskapet som ett så kallat oäkta barn och uppfostrades hos min farbror och faster. De var då gamla människor och hade bara så att de klarade sig från dag till dag, så det var aldrig tal om att jag skulle kunna studera eller få någon kunskap utöver den man kunde få i en vanlig landsbygdsskola.
Skolan bestod bara av två klasser: en för de större barnen, från tio till fjorton år, och en för dem som var under tio år.
Där fick jag min undervisning. Den bestod av danska, bibelhistoria, psalmer, Danmarks historia, geografi och lite räkning.Bibelhistorien tyckte jag mycket om att läsa. Det är den undervisning jag har fått utifrån. Jag hade ett innerligt förhållande till Gud. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit till utan att be till Gud. Jag bad till Gud varje dag. Jag bad om att jag skulle kunna mina läxor och många andra saker.
En annan egenhet var att när jag var i tvivel om något, så frågade jag mig själv om Kristus skulle ha gjort det eller inte. Om han inte skulle kunna göra en handling, så gjorde jag det inte. Men kunde jag känna att han skulle kunna göra det, då gjorde jag det. Det blev på så sätt en slags vägledning för mig genom livet.
Vad jag minns hade Sture Emby inte en sådan tankemässig bakgrund. Han kom snarare från något slags “alternativ”, österländskt färgad idévärld. Har för mig att han hade intresserat sig för taoism, bl a.
Kommer att tänka på den berömda scenen i filmen “Contact” (1997) när Jody Foster först tror att hon möter sin saknade pappa
Jodie Foster’s character, Dr. Ellie Arroway, travels through a wormhole to a distant beach resembling a childhood drawing, where she meets an alien taking the form of her deceased father. This scene represents the climax of her journey and her search for meaning.
Teman och texter glider in i varandra. Kommer att tänka på något jag skrev nyligen, om en litteraturforskare som fördjupat sig i f d akademieledamoten Lars Gyllenstens författarskap, som forskaren tyckte präglades av “en mystiskt färgad aning av ett mönster under materian”.
Det passar på något vis in också här.
“En mystiskt färgad aning av ett mönster under materian”… Det är något med detta. För materialisten låter sådant som oredligt och provocerande flum. För den likaså tvärsäkert – religiöst eller “alternativandligt” – troende är det en självklarhet.
Men att förmå stå “mittemellan”? Om nu detta är rätt lägesbeskrivning eller preposition. Att inte välja sida? Eller att i någon mening kanske ha valt sida – benämna sig som det ena eller andra – men på djupet och med det som verkligen betyder något ändå inte ha gjort det.
