“Ställer man diagnosen adhd resulterar det i att skolan blir glad, föräldrarna blir glada, patienten blir glad, och du själv känner att du gjort något konkret.”
Varför vill så många ha en diagnos? Vad säger det om vårt samhälle? Och vart ska det hela egentligen ta vägen?
Läser senaste nyhetsbrevet från Psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Tema ADHD:
Matilda Frick, universitetslektor, docent och psykolog har skrivit introt. Citat ovan är därifrån, liksom detta
2006, samma år som jag tog examen och började som PTP-psykolog i vuxenpsykiatrin i Falun, började läkemedelsförskrivningen för adhd ta fart på allvar. Under hela min karriär har jag sedan haft med adhd att göra: jag har utrett adhd, tänkt på adhd och forskat på adhd. För mig har diagnosen blivit ett fönster att betrakta samtiden igenom.
Fricks inledande text har ett anslag som gör en nyfiken.“Varför vill så många ha en diagnos? Vad säger det om vårt samhälle? Och vart ska det hela egentligen ta vägen?”
Men resten av nyhetsbrevet är ganska städat. Det är presentationer av aktuell forskning om hur bäst hjälpa dem som fått diagnosen. Känsloregering, hur förebygga arbetsrelaterad psykisk ohälsa i populationen ADHD-patienter, mm.
I början länkas till infotexten om ADHD på 1177. “Vad är ADHD?” Jag scrollar snabbt ned till “Vad beror adhd på?”
Adhd beror på att vissa delar av hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt än hos personer utan adhd. Bland annat är det en skillnad i den delen av hjärnan som gör att du med vilja kan styra din uppmärksamhet, dina impulser och reaktioner, och hur du kan tänka på flera saker samtidigt.
Vanligt att adhd är ärftligt
Det finns flera orsaker till adhd. Orsakerna påverkar tillsammans.Oftast påverkar ärftlighet mest. Ärftlighet har man i sina gener. Sårbarhet för adhd finns i släkten och ärvs från någon av de genetiska föräldrarna, ibland båda. Det är vanligt att flera i en familj eller släkt har liknande svårigheter.
Nämns även faktorer som alkoholbruk hos modern under graviditet, vissa slags infektioner, att födas för tidigt.
I nyhetsbrevet från universitetet finner jag inget filosofiskt eller kritiskt om vare sig samhälle eller tidsanda. Även om man får intrycket att t ex Matilda Frick själv över tid börjat tänka i sådana banor? “För mig har diagnosen blivit ett fönster att betrakta samtiden igenom” ?
Hade så gärna velat höra mera om vad det är hon ser?
Nu är det bara anpassningar, angelägen edukation och vissa tips om egenvård, för den som “har ADHD”. Viktigt så klart. Men.
För tio, femton år sedan lyssnade jag till en föreläsare som bjudits in av Svenska psykoanalytiska föreningen. Det han sa gjorde intryck. Har försökt komma på vem han var. Kan det ha varit Leif Elinder, barnläkare? Enligt ChatGPT
En barnläkare som blev en av Sveriges mest kända kritiker av ADHD-diagnostik och medicinering, och som efter konflikterna fortsatte att föreläsa – ofta i mer kritiska eller psykodynamiska forum.
Under 2010–2015 höll han flera föreläsningar och seminarier där psykodynamiska perspektiv diskuterades, bland annat i sammanhang kopplade till
Svenska psykoanalytiska föreningen och närliggande nätverk.
Det låter som att det kan vara vår man. Även om jag alltid ligger på bromsen med svaren från AI, ibland tycks den fabulera ihop något som ändå serveras tvärsäkert. Av denne Elinder hittar jag en artikel ur SvD: “Snart kan alla som vill få en diagnos” (22 maj 2012).
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. […] Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot.
Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras.
Han citerar idéhistorikern Karin Johannison
Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den.
Jag tänker inte ge mig in på att försöka värdera forskningen som görs på ADHD. Men hur kan de vara så många? Det är ett faktum att utredning och behandling av denna patientgrupp sedan många år blivit en gökunge inom såväl vuxen- som barnpsykiatri.
Folk lider av “adhd-symptom” och kan få hjälp av en diagnos och i vissa fall de amfetamin-besläktade mediciner som denna akronym öppnar portarna till. Jag ifrågasätter inte detta. Gissar det finns de som menar att de med sådana besvär mest behöver rycka upp sig, gilla läget, lära sig mindfulness, etc. Det är inte så som jag ser på det.
“ADHD” finns. Typ 5-10% har så pass stora besvär att de uppfyller kriterierna. Säger forskningen. Medicin hjälper många. Det är inte det. Vad som kan ge mig gråa hår är språket, eller vad man ska kalla det? Avsaknaden av alternativa, kompletterande resonemang. Samhällsperspektivet, osv. Att det vi kallar “ADHD” i sig självt, helt eller delvis, kan vara ett symptom. Inte enbart och så oreflektetat bör ses som en neurologisk, nedärvd anomali eller defekt hos den enskilda individen.
Att medicinen för vissa kan fungera som ett slags kemiskt “exo-skelett” att orka bära och leva i ett samhälle där krav och komplexitet numera överstiger vad en homo sapiens-hjärna faktiskt pallar eller klarar av att anpassa sig till. Då behöver samhället också erkänna och ta höjd för detta. Tillåta sig vara lite reflekterande, självkritiskt. Åtminstone tillföra resurser i tillräcklig mängd. Skyddsutrustning och support som inför en rymdresa eller Himalaya-expedition.
Det som gjorde ett djupt och varaktigt intryck när jag lyssnade på föreläsningen var hur den välrenommerade läkaren och forskaren fått sparken. Från en expertgrupp på Socialstyrelsen, etc. Enligt honom själv pga sina avvikande tankar om ADHD.
Som fri forskare och författare blev han nu kontaktad och bokad att föreläsa. Men hade upplevt hur arrangörerna ibland hört av sig i sista stund och avbokat. Detta efter att ha fått påtryckningar från patient- och anhörigföreningar.
Neuropsykiatri möter den gamla vanliga psykologin, låter det som.
Avslutar texten som den började, med Matilda Frick: “Ställer man diagnosen adhd resulterar det i att skolan blir glad, föräldrarna blir glada, patienten blir glad…”
Bild överst: Ur en seriestrip på Reddit: Avsändare @mostlyadhd
