Under 2026 kommer andelen svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan för första gången understiga 50 procent. […]
Allt sedan grundandet av Svenska kyrkan som statskyrka under 1500-talet har en majoritet av svenskarna varit medlemmar i samfundet. Men sedan början av 1970-talet, då över 95 procent av befolkningen fortfarande var medlemmar, har siffrorna snabbt dalat.
Ett “epokskifte” rapporterar Dagen (1 mars). Trist kan man tänka det borde kännas för dem som berörs? Men en del ser också något positivt med förändringen. Nyligen hölls ett symposium på Enskilda högskolan i Stockholm (EHS) vid Brommaplan. En av de medverkande, Beatrice Lönnqvist, kyrkoherde i Högalids församling i Stockholm,
lyfte bland annat fram att den nya situationen som folkkyrka i minoritet kan leda till nya möjligheter. […]
“Och om jag tar sikte på det hoppfulla så tänker jag att kristen tro kommer att frodas framöver. På sikt kan vi kanske till och med räkna med att den teologiska dimensionen blir lite tydligare i samhällsbyggandet och i medborgarskapet”, sa hon med åsyftning på personer som Joel Halldorf och Camilla Lif som i helt profana kanaler kan prata om kristen tro som ett tolkningsmönster för att förstå världen.
För en utomstående kan det hela verka svårtytt. För samtidigt som medlemsantalet sjunkit dramatiskt, under denna “talmagiska” gräns, att ha blivit en minoritetskyrka, så rapporteras samtidigt om bl a om en “Jesus-våg” hos unga. Sällsynt många har valt att bli medlemmar i Svenska kyrkan också, osv.
Preliminär statistik från Svenska kyrkan visar att 18 783 aktiva inträden (personer 12 år eller äldre som blivit medlemmar) registrerades under 2025. Det är den högsta siffran någonsin…
Hur hänger detta ihop? En viktig förklaring lär vara att många unga som inte blivit barndöpta behövt döpas för att kunna konfirmeras. Fram till 1996 blev barn till medlemmar i Svenska kyrkan automatiskt medlemmar från födseln. Numera är det istället just dopet som är medlemsgrundande.
Vet att Joel Halldorf på annat ställe förklarat det motsägelsefulla – att det både är ett minskat och ett ökat intresse – med en metafor som används inom religionsvetenskapen, att kristendomen i Europa är som “en lasagne”. Flera lager. Att det beror på vad man kikar efter.
Men tillbaka till det här med att tappa medlemmar som paradoxalt nog kan kännas inspirerande. Tycker man känner igen detta från politiken. Ett parti som fått dåliga siffror i ett val, kanske förlorat regeringsmakten, kan upprymt ropa: “Nu går vi i opposition!”
Ett exempel som ligger närmare mig själv och som jag hade inblick i då det pågick, var när Svenska psykoanalytiska föreningen (Spaf) fråntogs rätten att utbilda och examinera psykoterapeuter för femton cirka år sedan. Detta var ett ekonomiskt bakslag och gjorde situationen knepigare för studenterna (som dittills kunnat bli såväl psykoanalytiker som legitimerade terapeuter och tack vare det senare tagit emot sina utbildningsklienter väldigt förmånligt “på högkostnadskort”). Ett slags degradering i samhällets ögon var det ju också. Dock var det inte alla i föreningen som tyckte att förändringen var av ondo. Nu skulle man bli friare att fokusera på det man verkligen ville göra. Behövde inte längre tänja på sig, kompromissa och försöka anpassa sig till högskole- och vårdpolitik.
Likaså nära mig är medlemstappet och den ökade medelåldern i de esoteriskt nyandliga rörelserna. Där kan man få höra liknande resonemang, som eventuellt ibland kantrar mera åt det bittra eller “surt sa räven”-aktiga. Att omvärldens ointresse inte spelar någon roll. Sanningen är vad den är. Den kommer att överleva. Att fler unga inte förstår värdet av det är mest synd för dem själva, etc.
Bilden överst: Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. (Kläder mm från Bilbo ur Sagan om Ringen.)
