The BBC has apologised for not editing out a racial slur from its Bafta Film Awards coverage after a guest with Tourette’s syndrome shouted out when two black actors were on stage.
Det rapporteras flitigt om en incident på BAFTA 2026 (British Academy Film Awards) i förrgår då John Davidson, exekutiv producent för den prisade filmen “I Swear”, högljutt ska ha okvädat andra deltagare.
John Davidson, whose life story inspired the film I Swear, shouted the N-word as Sinners stars Michael B Jordan and Delroy Lindo presented the first prize of Sunday’s ceremony.
Davidson som är diagnosticerad med Tourettes syndrom har länge varit en förgrundsfigur för att sprida kunskap om denna diagnos. Detta är ett gåtfullt tillstånd. I synnerhet den undergrupp som i likhet med John Davidson lider av koprolali. Dvs en benägenhet att yttra sig på ett opassande vis i offentliga sammanhang.
Kommer ihåg något jag hörde för länge sedan, en anekdot om en grupp ungdomar med Tourette som rest till USA och vid ankomsten började säga kränkande, opassande saker relaterat till “9/11”. När Davidson under en ceremoni i Buckingham Palace 2019 mottog en medalj ur Drottning Elisabeth II:s hand lär han ha yttrat: “Fuck the Queen!”.
Här är en scen ur filmen “I Swear” (2025) som baseras på John Davidsons liv. På galan vann Robert Aramayo pris för Bästa manliga huvudroll.
Mina kunskaper om Tourettes syndrom har varit begränsade, det är de fortfarande men jag har försökt att läsa på nu på morgonen. Har bl a lärt att symptomen vid Tourette är ganska varierade. Det gemensamma är att personerna har ofrivilliga, svårstoppbara “tics”. Relativt få med diagnosen (ca 10%) har språkliga sådana.
Även om psykoanalytikerna för ett halvt århundrade sedan till sist gav upp att försöka hitta en psykologisk grund (“inre konflikter”, etc) till Tourettes syndrom och lämnade över till neurologerna att förklara, så visst finns det alltjämt psykologiska aspekter som kan vara väl så intressanta att reflektera kring. Då gäller det dock inte så mycket personer med Tourette själva. Mera än som representanter för vad det innebär att vara människa. Snarare vad som händer med omgivningen som råkar exponeras för Davidsons och hans likars otidigheter och svordomar.
Som utgångspunkt eller motto för en sådan betraktelse kunde man ta Freuds “Vi vantrivs i kulturen”. Titeln räcker. Vad det innebär att försöka anpassa sig till rådande normer – för den situation man för stunden råkar befinna sig i – samtidigt som en annan sida av ens psyke liksom skruvar på sig och tvingas böja nacke. Vad händer inom oss när någon, även om detta sker pga en neurologisk anomali, plötsligt bryter genom den kulturella fernissan och med osviklig precision säger exakt vad som inte får yppas? Okänsligheter till amerikaner efter attentatet mot World Trade Center. Grovheter till drottningen när man föräras en medalj. N-ordet högt och ljudligt på en Bafta-gala.
ChatGPT spånar
När ett tabuord yttras ofrivilligt, som vid koprolali, uppstår en krock mellan neurologi och moral. Vi är vana att se ord som uttryck för avsikt. När intention saknas rubbas vår känsla av kontroll. Reaktionen rymmer därför både empati och moralisk panik. Med Freuds begrepp kan situationen upplevas som det kusliga. Det välbekanta språket blir plötsligt främmande och hotfullt.
Ligger säkert något i detta. Men det går inte heller att bortse från att liknande utbrott i någon mening även kan avlasta omgivningen något? Att den med Tourettesk koprolali (“koprolali” betyder ungefär “smutsigt tal”) erbjuder ett slags ställföreträdande utlopp för andras inre spänning. Den “jag får inte säga, jag får inte, vad som helst bara inte det”-konflikt många i situationen mer eller mindre sitter med. Det som åsyftas är inte en lättnad man känna då någon vågar säga det där man själv hade velat yppa –“ett ord i rättan tid” – om man hade vågat. Nä, utan en anspänning eller självkontroll som ligger på en djupare, mera odifferentierad nivå. För jag är säker på att vare sig Davidson eller den absoluta majoriteten av publiken satt med ett uppdämt behov av att just “N-ordet” borde bli sagt till de två på scenen. Det är inte det.
Hur det nu var. Repressionen slog till snabbt och obönhörligt. BBC klandras för hur fadäsen har hanterats. Återstår att se om någon ansvarig för evenemanget och/eller tv-sändningen kommer att behöva avgå. I förhållande till det som skett försöker man hitta en kompromiss (psykoanalysen vet mycket om sådant) mellan å ena sidan en medkänsla med de drabbade och å andra sidan försiktigt klander av Davidson för att han kanske inte visat tillräckligt mycket ånger ändå? Det senare behöver balanseras av en civiliserad och upplyst acceptans för psykisk ohälsa och de olika uttryck sådant kan ta sig.
