Man tycker om att hacka på Sigmund Freud. Han gjorde, tyckte och skrev så mycket konstigt.
Ibland känns det som om han blivit som en mix av ”Urfadern” i sina egna fantasifulla teorier, som utmanas och dödas (och till sist käkas upp) av sina ogina söner – och av Särimmer i den nordiska mytologin. Han uppstår hela tiden på nytt så man kan puckla på honom.
Men – så ibland lyckas folk påminna sig att, okej, han levde faktiskt för hundra år sen. Hur mycket annat knäppt och inskränkt hände inte då! Div kulturpersonligheter som var smånazistiska, rasistiska, misogyna, osv. Och samtidigt erkänt begåvade, djupsinniga, kloka och känsliga individer.
Och då kan man normalt lugna sig lite, få ned pulsen. Att man ändå har en grundläggande förståelse för det där som brukar kallas ”mentalitetshistoria”. Det vill säga att en kollektiv utveckling tycks ha skett på vissa plan.
Men – och det var hit jag skulle komma! – jag undrar om inte vi som tagit djupa intryck av diverse nyandliga/esoteriska idéer rentav kan vara extra benägna att döma Freud? Ha svårt överse med hans brister? Att vår tankeapparat rentav kan ha blivit lite förslappad eller underutvecklad i vissa avseenden på grund av de andliga föreställningarna? Hur då då?
Jo (spekulativt) för att man har bländats, berusats till den grad av tanken på ”evig, tidlös visdom”, ”upplysta människor” (rentav sällskap av sådana individer), som ska ha funnits i alla tider och som sett på världen och medmänniskorna ungefär som vi själva kan göra, att Freud då kan avfärdas som en medelmåtta eller parentes.
När han i själva verket var så mycket före sin tid att åtskilligt ännu inte hunnit sjunka in. Hans tankar bjuder fortfarande motstånd och utmanar. Även om en hel del också blivit en del av det vanliga ordförrådet, så klart. Det gängse sättet att se på sig själv och varandra.
Samtidigt som han var en man av sin tid, också, alltså.