I en annan tid hade en man som offentligt kallat en 71-årig kvinnlig professor för ‘kärring’ och krävt att hon tystas, fått problem. Fackliga krismöten. […]
Christopher Garplind tycker ‘rätt’. Agnes Wold tycker fel. Så enkelt är det. Står du på rätt plats i transfrågan enligt den rådande värdegrundsordningen får du kalla en 71-årig kvinnlig professor för kärring och dåre.
Hade inte tänkt skriva något om professor Agnes Wold och hennes famösa uttalande i ett kristet studioprogram (Världen idag, “Hotspot”) på Youtube: “Tuffar tranståget på?” (18 maj).
Om mitt barnbarn kom och sa: ‘Jag är född i fel kropp’, skulle jag göra allt, allt, allt som stod i min makt för att omvända det. Jag skulle ta fyra års fängelse.
I mobilen på väg till jobbet i morse dök det upp reaktioner från när och fjärran. Medhåll från någon KD-politiker, kritik från en Tidö-kumpan. Programledaren och Wolds SR-kollega, Christopher Garplinds, reaktion: “Mygga av kärringen” tycks kondensera vad många känner.
Nättidningen Kvartal intar en mer problematiserande hållning, till Garplind och det som inträffat, trots allt. Skribenten Pelle Zackrisson kommer med en intressant reflexion i början av sin text. Det är citatet överst. (Plus ett stycke längre ned i det här inlägget.) Resten av artikeln är lite för raljant för min smak.
Utan att ha tagit ställning i sakfrågan känns luften ändå med ens lite lättare att andas.
Nej, jag hade inte tänkt skriva något. Mycket för att jag upplever att jag rör mig i något slags mittemellan. Å ena sidan, å andra sidan. Inte ens det. Jag är alltför dåligt insatt. Haft bekanta och kollegor med olika orientering kring mig hela mitt vuxna liv. (Läste härom dagen att en gammal vän hamnat i medialt blåsväder för att hon kommit ut som “eko-sexuell”.)
Men Wolds resonemang handlade faktiskt inte om sexuell preferens etc utan om transidentitet och könsdysfori. Som jag tänker bara delvis överlappar med det större området normbrytande köns- och sexualitetsidentiteter. Hur skulle jag reagera om något av barnen berättade att de upplevde könsdysfori. Klart att jag skulle bli bekymrad. Men inte så mycket av normativa skäl ändå, hoppas jag. Mer av omsorg. Vilja veta hur han eller hon har det. Om det sedan landar i att barnet eller ungdomen finner sig själv någon annanstans i området eller på skalan än jag själv, så visst.
Att få trivas med sig själv är viktigt. Kärleken är stor. Livet är kort.
Vem är jag förresten? Uppfyller de flesta kriterier, skulle jag tro – man, vit, medelålders, osv – för någon som kan tänkas vara skeptisk till alla slags attacker mot normen. Därtill psykolog med psykoanalytiska preferenser.
Men riktigt så entydigt är det faktiskt inte. Från tidig, formbar ålder har jag nämligen primats av den mest queera nyandliga filosofi som över huvud taget existerar (kanske att det funnits något ännu mera progressivt där ute, men inte som jag känner till): Den danske mystikern Martinus Thomsen (1895-1981).
Redan för hundra år sedan lade Thomsen fram sin modell över mänsklig utveckling, vår spirituella “evolution”, som förutser att alla kommer att bli homosexuella, som ett övergångsstadium till att vi så småningom ska bli helt androgyna. “Dubbelpoliga” som han kallade det. Han förutsåg att sådant som HBTQ (men då kallades det förstås inte så) av nödvändighet gradvis skulle växa fram i kulturen och få allt större utrymme. Hela floran av sympatiuttryck som divergerar från hetero-normen är i själva verket tecken på framsteg, progress.
När första Pride-paraden arrangeras i Stockholm 1998 (då hette den “Stockholm Gay Pride”) hade jag varit inne i tänket i mer än femton år. Sedan Socialstyrelsen 1979 slutade att se homosexualitet som en sjukdom ungefär.
Så var det med det.
Så kommer vi hem, slår på teven och jag letar på begäran fram “CoComelon Lane” (Moonbug Entertainment). En serie som riktar sig till 2-5-åringar. Råkar hamna på ett avsnitt ur de senare säsongerna där pojken Nico tar med sina vänner hem. Hans två pappor firar Hanukkah, det bjuds på traditionsenliga maträtter och barnen får tända en regbågsfärgad menora.
Wold har tydligen pratat om en “trans-maffia” som hon upplever driver på för att få igenom lagändringar, mm. Själv upplever jag att acceptansen i vår del av världen för att få ifrågasätta och överskrida dessa normer finns i bredare lager av befolkningen än så. Västvärlden vill göra upp inte bara med exkluderingen av HBTQ-personer i allmänhet, utan även t ex ifrågasättandet av personer som upplever att de fötts i fel kön. Precis som man länge strävat efter att göra med sådant som rasism, misogyni och religionsförföljelse.
Vilket på det hela taget är posivt förstås. Alla människors lika värde.
Många verkar ha bättre koll på Agnes Wold än vad jag har. För mig har hon varit en röst i offentligheten som försökt mana till lugn och sans i olika upptrissade frågor, om baciller, mm. Detta är visst hennes specialområde ändå. Folk kommenterar att hon fått uttala sig om mycket mer än det. Jo, kanske är det så.
It take all kinds to make a world.
Det mesta är dock säkert harmlösa åsikter och rekommendationer, även då hon har haft fel eller bara halvrätt. Hon har fått hållas. Gissar att många liksom jag själv upplevt henne som “en färgklick”.
Tills nu.
SR-profilen Christopher Garplind kallar Agnes Wold för ”kärring” och ”dåre”. Men han behöver inte oroa sig för att bli av med fortsatta uppdrag hos SR. Han befinner sig nämligen på rätt sida i åsiktskorridoren.
Nu tänker jag inte skriva ett enda ord till om Agnes Wold, vad som skett och dess efterdyningar.
Jag fastnar vid detta med “åsiktskorridor”, vars exekutiva utskott då är “cancelkulturen”. Detta är väl mer generella gruppsykologiska fenomen det? Känns som att det borde gå att hitta motsvarigheter till dem även inom t ex religionspsykologin?
När sådant blir riktigt enkelspårigt och oförsonligt – syrefattigt – påminner det i alla fall om “fundamentalism” och “inkvisition”. Skrev något nyligen som åtminstone touchar vid detta
Går kanske att ta ytterligare några spadtag i det spirituella eller kultiska rentav. Frågan är om inte den breda samhälleliga uppslutningen kring och acceptansen av “normbrytande köns- och sexualitetsidentiteter” närmar sig ett religiöst fenomen? Då talar jag inte främst, eller alls, om dem som är direkt berörda, dvs de som faktiskt behövt bryta hävdvunna normer och deras anhöriga, utan om kulturen i stort.
I den årliga Pride-paraden deltar och förväntas delta representanter från alla upptänkliga samhälleliga institutioner. Polis, Kommun, Militär, Psykiatri, den somatiska vården, Ingenjörer, osv. Pride har blivit en angelägenhet och kanske även en skyldighet för i stort sett alla. På andra håll i världen motarbetas som bekant samma rörelse och att sluta upp blir därför också en styrkedemonstration och signal.
Regnbågsflaggan är den samlande symbolen. Den syns överallt och förväntas finnas överallt. Numera året runt. Den var faktiskt det sista jag såg när jag stämplade ut från vår mottagning igår kväll. Det står nämligen en sådan på disken i kassan.
Om jag ibland lessnar på hur mycket flaggan exponeras – trots dess humana och inkluderande innebörd – så kan detta faktiskt ha helt privata orsaker. Mystikern Thomsen ritade nämligen redan på 1930-talet en “regnbågsflagga” (den traditionella tillkom först 1978), behövde processa med de danska myndigheterna om att få hissa och sedan dess har flaggan vajat på de olika center jag besökt. (Är man rättrogen förväntas man till och med drapera sin kista med en.)
Jaja.
