Kanske ligger svaret i min egen millennialgeneration, där en stark längtan efter att binda sig vid något långvarigt finns. Något som verkligen tar en i anspråk och fyller ens liv med mening, i tider då samhället värderar vetenskap och rationalitet på bekostnad av känsla och intuition.
Intresset för att gå _all in_ märks tydligt i min egen krets, där vänner beskriver alla turer inom den offentliga vårdens terapi, med sina torftiga skattningsformulär och hemläxor, som intellektuella återvändsgränder. Bot på psykologiska och existentiella kriser söker vi i stället genom att gå i kyrkan, hålla på med yoga och meditation, nörda i metafysik, ta psykedeliska droger och ayahuasca. Eller gå i psykoanalys.
Artikel av Kajsa Haidl på DN Kultur (2 februari 2020). Haidl funderar över vad det kan vara hos psykoanalysen som nu verkar attrahera en yngre publik. Till föreläsningar och – men kanske inte i samma utsträckning, då det kostar en del och oftast inte subventioneras av samhället – till analyssofforna.
Psykoanalytikern Johan Eriksson som intervjuas i artikeln citeras:
Den ständigt uppkopplade tillvaron matar de infantila sidorna av vårt själsliga liv och gör oss okänsliga för existentiella problem, moraliska konflikter och samhällskriser. Det här har folk börjat inse och reagera på.
Två läsvärda repliker. Dels invändningar från Björn Hedensjö: “Vården ska inte lägga patienterna på divanen” (5 februari). Dels svaret 6/2 från Johan Eriksson: “Psykoanalysen är absolut ett alternativ till KBT” (6 februari).