Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, telepati, kommunikation med avlidna anhöriga, mm, är stor. Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets.
Det här är en sak som jag förundrat mig över rätt länge. Inom new age/nyandlighet ses detta att man återföds till en ny kropp som en självklarhet. Så, det är inte att föreställningen är så stark i dessa kretsar, som jag tycker är anmärkningsvärt, för där behövs den, så att tankesystemet ska hänga ihop. Men hos folk i allmänhet?
I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad.
Hammer (2004) skriver att ’[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar’.
Försökte fånga det i introt till mitt examensarbete (båda citatblocken ovan). Med citatet av Olav Hammer. Nu har det ju gått ca tjugo år ytterligare (gissar man räknar hippiekulturen, decennieskiftet 60-70-tal, som startpunkt). Det var ett tag sedan jag kikade på undersökningar men har svårt att tänka siffrorna gått bakåt. Ca 25% av folk i Västvärlden, något högre hos yngre, brukar ange att de tror eller vill åtminstone inte utesluta att man återföds i en ny kropp i den fysiska vanliga världen. Reinkarnation, alltså. (Här är lite statistik som nu har 10-15 år på nacken.)
Eller så har detta blivit en halmgubbe för mig själv, väderkvarn eller vad man brukar säga, medan världen omkring gått vidare. Dvs att siffrorna faktiskt har backat. Att folk i allmänhet i högre grad nu 2022 tror på ett utslocknande, finito, död, jämfört med då?
Tron på Himmelriket, dvs någonstans dit man kommer och stannar för evigt har jag i vilket fall svårt att tro skulle ha vuxit?
Eller så har den allmänna uppfattningen blivit mer ”buddhistiskx, nirvanisk. Att man dör och bara uppgår i nåt större?
Provar att googla ämnet. I USA finns PEW Research som gör sådana där jättelika attitydundersökningar, bl a av vad folk tror på. Den här är från 2021. Sedan om detta går att överföra på Sverige är oklart. Data om mera traditionell religiositet, en tro på Himlen, Gud, hur många som identifierar sig själva som religiösa, osv, sådant är nog mycket olikt mellan våra två länder. Men kanske att en föreställning som reinkarnation inte skiljer så mycket mellan amerikaner och svenskar ändå?
Hur ska man förstå detta egentligen? Att reinkarnation är ett faktum, och när den gängse kristna teologin börjat släppa sitt grepp, sekulariseringen, så ”kommer detta till en” som en aning om nåt man i djupet känner är/kan vara sant? Eller är det en effekt av ökad individualisering, det personliga projektet, att det vore så otänkbart, som ett hån, om allt bara tog slut? Eller en mix? Eller nåt annat?
Sedan är det den möjliga kliniska implikationen förstås. Inom vissa alternativa psykologiska teorier och terapier tänker man gärna att symptom och besvär i själva verket har sin grund i trauman från sådana tidigare existenser, vilka behöver redas ut.
Men det är ett helt annat spår.