Suttit och funderat på en sak. Är väl pga sådant jag läser också. Hur schysst, etiskt är det att på håll diagnostisera t ex presidenter? Och till vilken nytta gör man detta isåfall? Försök görs så klart av psykiatriker m fl (Trump lider av svår narcissism, har en sådan störning, medan Putins beteende möjligen delvis kan förklaras av Asperger/Autism).
Men det var egentligen inte det jag ville skriva något om. Det var något om konflikter, svåra möten och relationer. En grundläggande visdom är att det sällan äe ”ens fel att två träter”? Ofta blir vägen framåt att inse att man – trots allt – själv har en del i det svåra. Åtminstone sitter på en nyckel till att kunna förbättra relationen eller tina upp en konflikt. Att ta första steget, be om ursäkt, erkänna sina egna brister och fel. Bjuda in till kompromiss. Försöka gottgöra, etc. Sådant brukar fungeraa. Det vet vi eftersom vi är hyfsat normala människor och är omgivna av sådana också.
Ja, det är en generell sannibg, men den är inte absolut. Det finns faktiskt relationsproblem och konflikter där detta inte gäller. Mellan tummen och pekfingret 1 av 50? (eller om det är 1 av 500, detta spelar mindre roll) av alla ansträngda relationer saknar en sådan vanlig, ”mänsklig” lösning. Så brukar jag tänka i alla fall.
Och utan att försöka fjärranalysera vare sig Putin eller Trump på djupet så tror jag faktiskt båda hör till denna senare, svårare kategori. En sorglig minoritet. På bråk och låsningar som uppstår i förhållande till dem går inte att använda vanlig intuition eller magkänsla. En utsträckt hand gör inte intryck, den är på sin höjd användbar.
Trist, men sant, tror jag.