Som jag berättat – och mängden inlägg på kristna teman vittnar om – har jag haft en provprenumeration på tidningen Dagen. Som jag sa upp. Då kom ett generöst erbjudande att fortsätta som inte gick att tacka nej till.
Det är inspirerande att kika in där ibland. Det mesta är alltför internt för att engagera, men långt ifrån allt. Ett av mina favorit-talesätt är: “Med två punkter mäter man avståndet till en stjärna” (det har med matematik att göra, trianglar) och ungefär så kan det kännas att bläddra i Dagen. En av punkterna är jag välbekant med. Att då få input från en “punkt” som ligger en bit därifrån kan ge nya perspektiv på diverse.
Idag fastnade för ett par artiklar om “Himlen”. Först en intervju med ett par gamla väninnor, nu i nittioårsåldern, Inger Skärström och Febe Claesson, som båda vuxit upp inom och hela resten av livet varit engagerade i kyrkan. Rubriken löd: ”Vi har inte så långt kvar – man undrar över hur det kan se ut i himlen?” (1 december).
Det är en lång intervju som behandlar många olika ämnen. Hur det var att växa upp inom Pingstkyrkan t ex.
Ja, när vi växte upp fanns det ju en syndakatalog. Och min pappa, som tillhörde den första generationens pingstpredikanter, var ganska sträng. Jag fick inte klippa mig till exempel, för det var ju bara skökorna som gjorde, berättar Febe.
Och man skulle inte umgås med vem som helst. När jag var ute och lekte med kompisar och pappa var på väg till möte i kyrkan kunde han säga ”Nu tycker jag att du ska gå in Febe”.
Hur de ser på församlingslivet nu för tiden
Ja, vad ska man säga? Vi är ju inte så förtjusta i den här lovsången, säger Inger…
(Hon ber reportern att skriva om det på ett försiktigt sätt. Hon vill inte kritisera.)
Det är ungdomarna som tycker om lovsång och då får vi finna oss i det. Men vi skulle gärna ha en och annan psalm på förmiddagen.
Men även detta med “himmelriket”. Jag klipper ett långt avsnitt
– Man har ju inte så långt framåt, så därför blir det att man tittar bakåt. Men i för sig tänker jag nog ganska mycket framåt också. “Hur långt kan det vara kvar? Hur ser det ut i himlen?”, säger Febe.
Ni tror på himlen?
– Ja, det gör vi. Det är väl liksom en tröst man har. Men man vet ju inte, säger Febe. Inger tar vid, och erkänner:
– Jag har mycket tvivel.
Kring himlen?
– Ja, kring det och andra saker. Febe bryter in:
– Ingen har ju kommit tillbaka och talat om hurdan döden är. Men min man var väldigt trygg inför sin bortgång. Jag frågade honom en tid före: ”Längtar du till himlen?” ”Ja”, sa han. Men himlen är svår att föreställa sig.
– Ja, det går ju inte, håller Inger med. Men jag tycker att det händer så mycket ont i världen nu. Ibland är det svårt att tro på en god Gud. Varför gör han inte slut på allt det hemska?
– Men då längtar man ju nästan till himlen för att slippa allt lidande, lägger Febe till. Inger säger att hon tvivlar mer ju äldre hon blir.
– En del är så tvärsäkra, men det är lite konstigt att man kan vara så tvärsäker, tycker jag. Febe håller med:
– Till och med pastorn Tomas Sjödin sa ju en gång att han har svårt att tro ibland. Men när jag sa det till en av våra bekanta sa hon: ”Nej, kom inte och förstör min barnatro”. Men tron utvecklas ju genom åren…
Den andra artikeln handlade om Dan Salomonsson som är föreståndare i Uppsala Pingst. Han hävdar att himlen är mycket mera lik jorden än vad vi föreställer oss. Dagen (8 juni 2024) har intervjuat honom med anledning av hans bok som snart ska komma. (Artikeln har rubriken: ”Vem skulle vilja vara ett svävande lovsångsteam i himlen för evigt? Ingen!”)
“Himlen – när, var, hur” (Libris, 2025)
Det är en sorts guide för ”vanligt folk”. Dan Salomonsson vill inte krångla till det. […]
Vi är skapade för den himmelska tillvaron, och då är det väl logiskt att den inte är helt olik vår tillvaro här? säger Dan Salomonsson och sveper med handen över borden och stolarna med kafégäster som skrollar på mobilen eller hugger in på en bulle.
Han har märkt att det ibland smyger sig in gnostiska föreställningar när vi talar om himlen: att vi skulle bli ”några små änglar på moln”. Men han tror att himlen är mycket mer fysisk än så.
– Vi kan ta en kopp kaffe där också, säger han och lyfter kaffekoppen mot mig.
– Till exempel står det: ”I min faders hus finns många rum”, så då måste det väl finnas faktiska rum i himlen? Vi behöver inte flumma till det när vi talar om det eviga, säger han och beskriver sedan himlen som en plats där vi äter och dricker, umgås och utvecklas. Han tror inte att det är något statiskt, stillastående tillstånd.
Dagens reporter, Malina Abrahamsson, försöker komma med invändningar. Hon refererar till att det står i bibeln om hur “alla tårar kommer att torkas i himlen”. Att detta är trösterikt. Men förutsätter inte glädje att det också finns sorg, undrar hon?
Riktig sorg förknippar jag med smärta, och det kommer inte finnas i himlen. Sedan tror jag nog att man kan åka på stryk i fotbollsmatch och bli lite ledsen i himlen också. Jag tror inte att vi kommer vara känslomässigt avtrubbade. Gud har ju känslor, och han är väl i himlen?
Ibland har vi en underlig bild av himlen där vi ska vara någon sorts svävande lovsångsteam. Men vem skulle vilja vara det? Ingen! Det är ju hemskt. Blotta tanken på att stå och sjunga för evigt gör mig trött.
Två vinklar på detta med “Himlen”. Salomonsson hanterar det på sitt vis. Kan låta som om han beskriver en modern version av vikingarnas “Valhall”. En efterexistens som är rättså lik hur man haft det på jorden. Dock är han ingen relativist i andra avseenden.
I sin bok utgår Dan Salomonsson från Jesu egna löften om himlen. Han slår fast att Bibeln är den enda trovärdiga källan som konkret uttalar sig om livet efter döden och påpekar att han tillhör en tradition som ”läser som det står, och tror som det står”.
Han räknar t ex med “en dubbel utgång”. Dvs det är inte alla som kommer till himmelriket.
Då tycker jag att de två kvinnornas reflexioner är mera intressanta. Detta med att kunna tvivla. Inte som ett lyte, en brist. Utan en mognadssak.
Inom nyandligheten tvivlar man inte gärna. Om en kristen person tvivlar, t ex på existensen av ett Himmelrike, kan denne av sina trosfränder kanske beskyllas för att vara “svag i tron”. Motsvarigheten om man tvivlar på den mera intellektuellt präglade esoteriskt-nyandliga beskrivningen av tillvaron, vad som händer efter döden t ex, då är man snarare “svag i sin analytiska förmåga”. Alternativt att man inte kommit så långt i den andliga evolutionen att man “intuitivt” kan verifiera den filosofi man fördjupat sig i. Eller något liknande.
Att en kristen tvivlar vill man från nyandligt håll kanske förklara med att de har en tokig föreställningsvärld, som inte hänger ihop “logiskt”. Inte så konstigt då att folk tvivlar. För om filosofin är sammanhängande och man ansträngt sig tillräcklig då näst intill vet man. Vad som väntar efter döden, t ex.
Ett exempel på sådan “intellektuellt präglad esoteriskt-nyandlig” filosofi är den som utgått från den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981).
För många år sedan kom ett nummer av tidskriften Nexus där Thomsen gavs stort utrymme. En artikel redovisade “teorin” och en annan “praktiken”. Den senare texten skrevs av en person som sympatiserade med sådan undervisning som kom från Bhagwan/Osho, som jag minns det. Dvs en “här-och-nu”-andlighet som mera fokuserar på personlig utveckling
Martinusvänner brukar varken basunera ut sig själva eller Martinus. Dock brukar man inte undgå att lägga märke till dem som är mycket inne i Martinus lära när man i något sammanhang diskuterar en djupare aspekt av livet. Då kan de plötsligt börja tala som som om de hade svaren till alla livets mysterier. Inte sällan talar de som om de verkligen visste hur det låg till. För har man läst sin Martinus så vet man.
Själv har jag länge stått med ett ben i varje läger. Ungefär samtidigt som jag började intressera mig för den där danske mystikern stötte jag på den indiske filosofen Jiddu Krishnamurti som har mera gemensamt med Osho.
Vilket gav näring åt detta med tvivel just, tror jag. Att fundera på sådant. Jag skrev
- Jag värderar tvivlet högre än tron, men naturligtvis en absolut visshet högre än allt. Men mer och mer upplever jag hur vanskligt det är att verkligen veta någonting. Därför värderar jag tvivlet högre än det mesta, och upplever ofta att tvivlaren har mer att lära mig än den troende, som har ett rikt detaljerat objekt att erbjuda.
- Tvivla helt är att sätta också tvivlet i fråga; något om en förståelsens, kärlekens och glädjens kemi.
Och pratade
Fyrtio cirka år senare står jag på ungefär samma fläck.
I den frågan åtminstone.
Låt oss nöja med att det skulle finnas tre sätt att förhålla sig till de stora, existentiella frågorna. Alltså de om livets yttersta mening, vad som händer efter döden, om det finns en gudomlig etc plan för mänskligheten, osv. Tre grupper:
De traditionellt religiösa (kristna), de ”nyandliga”, samt ateisterna.
Alla tre har kritik och invändningar mot hur de resterande två ser på tillvaron. Åt alla håll. Samtliga kan vilja hävda att deras världsbild och de som omfattar denna är överlägsna de andra två. […]
Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.
För det som verkligen räknas går på tvärs.
Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mer lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.