När jag stod där visste jag med en klarhet som gick bortom tänkandet att om någon hade skadat mitt barn, då hade jag gått hela vägen. Jag hade erkänt allt. Tagit mitt straff. Utan ånger. Och den förmågan även om jag inte är stolt över den, är verklig.
Jag läser en längre öppen text på sociala medier. Av en person jag inte känner. Katarina Orvedal heter hon. Den dyker upp i mitt blickgång. Undrar hur sådant fungerar? Något med att man har gemensamma intressen.
Orvedal skriver om en skrämmande situation i, tror jag, relativ närtid och hur hon reagerade på denna.
Det blev inbrott i vårt hus när vår son var hemma. Tjuvarna rörde sig genom rummen medan vår 16-åring satt i källaren och spelade, omsluten av sina hörlurar men samtidigt intuitivt uppmärksam på något som inte stämde.
Han ringde oss och polisen direkt. När vi körde hem väldigt fort genom mörkret föll allt det vardagliga bort.
Och i samma ögonblick trädde en djupare psykologisk realitet fram…
Hon refererar till psykologisk forskning på våra djupa affekter, evolutionära reflexer, mm, som kan förklara att vi i extrema lägen är beredda till handlingar som ligger långt från vår normala repertoar.
En läsning rekommenderas för den som vill ha lite teoretisk förankring bl a för detta som (plockat rakt av ur Orvedals text) med fina ord benämns parental protection response. Som har liknats vid ”anknytningens mörka tvilling” och beskrivits som hur ”care system meets rage system”.
Katarina Orvedal påpekar att detta är en reflex eller kapacitet som moderna kulturer ibland verkar skämmas för. Med vissa undantag. Hon nämner USA t ex som hon har egna erfarenheter av.
Jag skäms inte för att denna sida finns i mig. Jag skäms snarare över att vi lever i en kultur som försöker dölja att denna instinkt finns i oss alla. För den gör oss inte onda, den gör oss mänskliga.
När jag söker på henne förefaller vi faktiskt att röra oss i delvis samma kretsar. Men det spelar inte så stor roll för det som hon berättar och som fått mig att fundera vidare. (Jo, det gör det ändå. På sätt och vis. Jag återkommer till detta.)
Läser lite på en hemsida hon har för för en verksamhet i Frankrike.
Her passion and inspiration is also to work with people. From 1994 to 1998 Katarina trained as a Transpersonal Psychotherapist and ran her own practice. Later on her interests in theology and mysticism took her to Lund University.
Alltmera har jag börjat tänka kring hur olika det kan vara för män och kvinnor. I det vanliga livet förstås. Men specifikt i mötet med många alternativa, spirituella sammanhang.
Jag vet att jag tidigare försökt samla tankarna kring detta. T ex i den här texten:
Själv har jag ibland funderat över om inte kvinnor generellt – om nu detta är biologiskt eller kulturellt? – har lättare att vara i kontakt med ”nuet” och realiteterna. Sin egen realitet inte minst.
Medan vi män lättare istallerar oss i en idealvärld och inte sällan utövat press på kvinnor att de ska anpassa sig till detta. Att det nog varit en värld rätt mycket på männens villkor. Inte sällan med resonemanget om vår begynnande eller långt framskridna gudalikhet som argument, ursäkt eller tillflykt.
När jag mönstrade ville jag ha det som kallades Vapenfri tjänst. Då behövde man träffa en psykolog som skulle bedöma om ens pacifism var på riktigt. Jag lyckades övertyga psykologen om att jag var av det rätta virket. Att jag absolut inte skulle kunna tillgripa våld, dvs. Inte i någon som helst situation.
Jag var strax under tjugo och hade höga spirituellt influerade ideal. Sådant kan vara helt på sin plats i den åldern, tänker jag. Det är som det är. Jag gissar att unga kvinnor kan ha det på liknande vis. Detta ligger trots allt inom normaliteten. Det är en pågående identitetsutveckling, ett sökande.
I bästa fall kommer man att med åren acceptera såväl de yttre som de inre realiteterna. Av någon anledning förefaller dock män kunna bli kvar i det förra upp i hög ålder. Även om detta kan kännas bekymmersamt att möta så gör en vuxen kvinna med liknande självbild och övertygelse ett mera beklämmande intryck. För hon behöver liksom i ännu högre grad ha göra våld på sig själv. Förneka sin mänsklighet.
För män att kunna fortsätta leva delvis i en fantasivärld krävs inte samma ansträngning. Det kan upplevas världsfrånvänt eller ”okroppsligt” att höra om, men inte nödvändigtvis tragiskt.
Att det skulle vara ”hälsosamt” med hat, som rubriken säger, syftar bara på att detta verkar höra samman med något djupt mänskligt hos oss. Som Katarina Orvedal beskriver i sin text. Om det är så att en kapacitet för destruktivitet eller hat ingår i vår mentala konstitution och beredskap blir det ett mått på hälsa att man klarar av att erkänna och bejaka att det förhåller sig på detta viset.
/…/