Vad beror psykisk ohälsa på? Ibland hävdas att allt beror på barndomen, hur ens föräldrar misslyckats på ett eller annat (eller många) vis. Ligger säkert en del sanning i det. Men jag skulle vilja ta upp ett annat perspektiv.
Hur det i princip inte är möjligt att växa upp/uppfostra barn utan att det blir en massa fel. Lite impressionistiskt, och fullständigt ofullständigt, skulle jag vilja ta upp sådant, fritt ur minnet, som jag läst, som korrigerar den alltför idealiserade bild man kan ha.
Jag skulle vilja hävda att det är omöjligt att skydda barnen från en uppsjö av obehagligheter, som de inte är rustade att hantera eller kunna bearbeta (just för att de är barn).
Ända från start! Att födas är ju ett jäkla drama. Det finns psykologer (Frank) som menar att ett “födelsetrauma” ligger till grund för allt möjligt svårt senare i livet. Och hur ska man skydda barnet från det? Ut måste man ju. Och sen? Förhoppningsvis följer en period av relativ harmoni och stillsam symbios med mamma. Men då har vi det här med “det goda och det onda bröstet” (Klein) som, visst, man kan göra sig lustig över, men som det nog ligger ett korn av sanning i ändå. Tänk bara! Frustrationen över att inte få maten exakt när man vill. (Eller blöjan bytt, eller att temperaturen på omgivningen regleras exakt när det behövs.) Gråt och rädsla att vara övergiven.
Och sen blir man lite äldre. Kanske finns det syskon, yngre eller äldre, som också är där och stör sinnesron… Avund, alla nyanser. Hur sjutton ska föräldrar kunna skydda från det?
Och att föräldrarna inte bara är föräldrar, men också (i bästa fall) har en helt separat relation, där barnen inte har att göra. Hela det här med att komma på sina föräldrar i sovrummet, “urscenen”, i verkligheten eller fantasin (Freud). Andra, som jag minns det (Laplanche), menar att det där är sånt som barnen fångar upp väldigt subtilt. Att t ex mamma verkar ha något, sin partner, som drar hennes uppmärksamhet bort från barnet, måste väl kunna upplevas som både hotfullt och obegripligt.
Till detta ska läggas alla möjliga andra känslor och överväldigande (just för att man är barn) intryck som man exponeras för. Föräldrars och äldre syskons hela register av känslor… ilska, oro, ouppmärksamhet, lust, rädsla… som det lilla barnet har små möjligheter att begripa.
Så, vi kommer nog – alla – ut ur barndomen som ganska tilltufsade individer. Och det är kanske nåt bra med det rentav? Världen är ju en rättså tilltufsande, utmanande plats att befinna sig på resten av livet. Så att ha behövt bli lite tjockhudad är kanske bra det? (Sen, så klart, finns det barn som får uppleva mycket mer än det normala eller i praktiken oundvikliga, men det är inte det jag ville försöka fånga här.)
Jag avslutar med det kända uttrycket (Winnicott) om hur ingen bör ha större ambitioner som förälder än att vara “good enough”. Att så många är deprimerade, ångestfulla idag, och att försäljningen av antidepressiva mediciner slår alla rekord, är inget som man kan ge den tidigare generationen skulden för. Det är en massa andra faktorer som spelar in, snarare, tror jag.