Idag mötte jag en hund på gatan. Han var kopplad vid sitt halsband, men den långa remmen bar han själv i sin mun. Och han såg så stolt ut!
En tanke för arga stunder: I exakt samma situation, med alldeles desamma förutsättningar, skulle jag ha handlat exakt på samma vis.
Jag tecknade för en tid sedan planeter, himlakroppar i vårt solsystem, ett perspektiv med solen i förgrunden och småplaneterna bortom den. Plötsligt inser jag att jag håller på att dekorera också solen med en skuggsida!
Det är inte enkelt att leva, men att dö lär vara omöjligt.
5
Det är konstigt. Ibland behöver man bli påmind om att man är dödlig, ibland att man är odödlig.
Är glädjen rund? Liksom kul-formad?
Det tycks som att vi känner leda vid ägodelar, egenskaper och människor, i samma grad som vi tidigare har idealiserat dem.
Jag skriver idag, som gammal och kroppsligen tung, de böcker jag innerligt hoppas, jag ska finna att läsa som ung.
Den insikten att man inte är slav under de yttre omständigheterna tar det ofta ett helt liv att erövra.
10
Mitt självförtroende blir vid med att vara dåligt, liksom av ohejdad vana.
Att umgås med egensinniga kattor ger ett och annat att betänka. De avslöjar en inte “sådan man egentligen är”, det vore cyniskt att hävda något sådant, men de visar en på hur man är i sina sämsta stunder. De sätter ens lågvattenmärke. Lärorikt så.
Världen är förvänd: Människor känner liten tillit för vad de är, men mycket till vad de kan prestera, fastän det borde vara tvärtom: stor glädje skulle ligga i själva existensen, medan mindre vikt skulle fästas vid förmågor och färdigheter.
De personer vi verkligen ska frukta är inte de som om sig själva anser så.
Grunden för min smärta är inte främst att jag är i avsaknad av ett gott omdöme, men att jag handlar som om jag ägde ett.
15
Jag värderar tvivlet högre än tron, men naturligtvis en absolut visshet högre än allt. Men mer och mer upplever jag hur vanskligt det är att verkligen veta någonting. Därför värderar jag tvivlet högre än det mesta, och upplever ofta att tvivlaren har mer att lära mig än den troende, som har ett rikt detaljerat objekt att erbjuda.
Viktigt! Att försöka acceptera sin oförmåga att acceptera och även sin oförmåga att acceptera oförmågan.
Samvaron med andra är skådespel och sällskapsspel i ordens finaste betydelse.
Den som bedömer allt utifrån ett system angriper andra system, nagelfar och blottlägger deras brister, men säkert inte själva förhållningssättet: att ha ett system.
Man gör som man gör tills man inte gör det längre, då gör man det inte längre.
20
Den som beklagar sig över sitt högmod, får med detta också sagt, att det trots allt finns något att vara högmodig över.
Man kallar sig för sökare, men tar ändock en mängd saker för givna: relationen till sina föräldrar, Guds egenskaper – ja, tillochmed världens tillstånd och behov är man färdig med. Och ändå söker man, menar man, för att få svar!
Om nu humlan flyger bara för att den inte känner sig själv och livslagarna tillräckligt bra, vem har då hjärta att beröva den henne denna glädje?
Jag känner mig som en oskriven nolla.
Kan en sådan kärlek överhuvudtaget förstås av oss som ännu inte förmår den?
25
Den som ivrigast anser att en persons tidigare influenser och inspiratörer ska redovisas, att det vore på sin plats, är måhända också den som blir mest vilseförd av att höra om dem.
Det är inte avsaknaden av ett fullgott omdöme som är grunden till mitt elände, men att jag beslutar och handlar som om jag ägde ett.
Kärleken är både mål och medel. Den längtar efter och uppfyller sig själv. Den ropar och är sitt eget svar.
Tvivla helt är att sätta också tvivlet i fråga; något om en förståelsens, kärlekens och glädjens kemi.
Den som älskar för att bli älskad, älskar inte. Den som älskar, men inte tillåter sig bli älskad, älskar inte heller. Den som verkligen älskar känner, just i det ögonblicket, ingenting till om varken kärleken eller dess motsats.
30
Nationalism är självtillräckligheten utsträckt över ett större antal människor. Djupast är man inte förenade för någonting, men emot. Nationalism är alltid aggressiv.
Det är svårt att bedja eller meditera på befallning, såväl yttre som inre sådan.
I påståendet “vara fri från något” ligger en motsägelse. Ordet “fri” anger självt vilken preposition som bäst förmedlar denna upplevelse: “vara fri i”.
Man kan betvivla att det finns grundenergier så som vi tänker oss dem. För den skull behöver man inte betvivla att det finns grundenergier så som Martinus upplever eller tänker sig dem. Man får börja med det väsentliga.
Det är nog så att man har erfarit tillräckligt först när den medvetna bönen upphör att vara ett bland andra alternativ.
35
Jag “ser” ljudet framför mig i luften, av ett flygplan. Men flygplanet flyger så fort att ljudet släpar efter. Planet är redan utom synhåll. Det illustrerar för mig hur livet i sina essenser undgår våra sinnen och allt vad vi kan registrera är livets “skugga”.
De jordiska bojorna ska, liksom så mycket annat som vi har livets stöd till att göra oss fria från, övervinnas med kärlek. Kärlek är alla dörrars nyckel, alla portars kläpp.
Det är inte lätt att vara människa. Att vara o-människa är så mycket enklare.
Kärlek är inte blott och endast kärlek. Musikstycket är inte endast “vackert”. Det att göra våld på sin upplevelse att säga så.
Det esoteriska studiumets högsta stadium är glömska.
40
Vi ska “bli som barnen”, säger Kristus. Vad har nu barnen som är så eftersträvansvärt? De tar det mindre på lite större allvar och det större med lite mindre allvar.
Egentligen borde man inte tala så mycket om personlig utveckling, men mera om personlig avveckling. Det anger bättre vad det handlar om.
Dessa tre är glädjens fundament: att vara aktsam, att vara tacksam, att vara verksam.
Jag skriver egentligen inte alls för fantasin. Det skrivna syftar till att göra förståndet lite mer elastiskt.
Då allt vad sker, så stort sig ter, båd motgång och det andra. Men man är ung, förstår ej mer. Ock ung är den som klandra.
45
Varje tanke som är klok behöver inte nedskrivas. Varje tröja som är vacker behöver inte ägas.
Opartiskhet är inte detsamma som att inte välja, ett alternativ framför ett annat. Välja måste man ju göra. Nej, opartiskhet är något annat eller något ytterligare. Man kan måhända säga att man väljer utan att utesluta.
Fördomar gör en dum i ordets båda betydelser: man blir både korkad och elak.
Och Vävaren väver sina eviga tyger. Garntussar virvlar förbi våra undrande ögon. Vi famlar och samlar till en bröllopsskrud.
Det finns människor som med större vämjelse åser en naken, frisk kropp, än en sargad, oskadliggjord, och ett slagsmål hellre än ett samlag.
50
Den tanken slår mig ofta, att det egentligen är barnen som sysslar med väsentligheter: de frågar. Det är friskt. Vuxna svarar. Vad nu det är uttryck för?
Mer fattig än den som ingenting har att förlora, är den som fruktar att förlora vad han tror sig äga.
På frågan: “Vem är jag?”, är svaret: “Jag är.” Om man säger mer än så, t ex att man är “en själ i en kropp”, eller “en odödlig ande”, då har man redan börjat att utesluta.
Martinus påstås ha sagt, då han föll och bröt lårbenshalsen, att det var för att han “skulle sluta skriva”. Det är intressant att fundera kring. Hur iscensätts något sådant?
Språksinnet är som en häst. Ibland travar det på, och man får sitta upp i sadeln. Men för det mesta går man bara och släpar det efter sig i tömmarna.
© Stefan Hellsten