De tio budorden
Medan de första fyra budorden påminner den troende om ett slags naturgiven moral, det vill säga ”äras den som äras bör”, så utgör de resterande budorden en uppmaning om att handla etiskt och moraliskt
Femte till tionde budordet:
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.
Medkänsla, via erf i tidigare liv
Flera respondenter vittnar om hur de kan leva sig in i situationer, och känna medkänsla med personer som upplever något svårt, fastän respondenterna själva bevisligen inte varit i närheten av att uppleva något liknande i detta livet. Detta ses som en bekräftelse på att vi har med oss erfarenheter från tidigare existenser. En kvinna beskriver det på det här viset:
Eller som när man ser dokumentärer om saker på teve. Ibland kan man ju känna… Åhh, det här går jag verkligen igång på. Det kan ju vara nåt man har upplevt själv, va, helt enkelt. Eller att man tycker, ja det där vet jag väl. Som när man besöker en stad man redan har sett, tycker man. Eller så där. Men också att, ja det där… Hur männen har det i kriget, det vet man väl. Det är självklart, hur det känns att vara i skyttegravarna. Jag vet hur det är att vara man och sitta i fängelse och bli jävligt mobbad för att man är klen, liksom. Det här vet jag allt om (p8).
Sanner (1998) reflekterar över att så mycket inom den nya andligheten beskrivs i termer av kärlek och kommer till slutsatsen att inom denna andlighet är Gud och kärlek i någon mening samma sak: ”I den lära som förkunnas inom New Age betraktas kärleken som något gudomligt – ja, kanske kan man rentav säga att den gud man tillber inom New age är kärleken” (s. 116).
Engagemanget för djuren finns förmodligen på en skala, från sympati, medkänsla och sund identifikation, till överidentifikation. Allra ytterst på denna skala finns paranoian. Den variant som ligger närmast till hands är den som benämns ”kollektivkverulans” (Ottoson, 1983), det vill säga när individen ”för talan för en minoritetsgrupp mot samhället i stort” (s. 214) på ett självrättfärdigt och oförsonligt vis. Vilken minoritet som blir föremål för individens omsorger är eventuellt också mer eller mindre godtyckligt, eller kan skifta, då det är individens personliga kamp mot en oförstående omvärld som är det primära.
En kvinna beskriver det på det här viset:
Eller som när man ser dokumentärer om saker på teve. Ibland kan man ju känna… Åhh, det här går jag verkligen igång på. Det kan ju vara nåt man har upplevt själv, va, helt enkelt. Eller att man tycker, ja det där vet jag väl. Som när man besöker en stad man redan har sett, tycker man. Eller så där. Men också att, ja det där… Hur männen har det i kriget, det vet man väl. Det är självklart, hur det känns att vara i skyttegravarna. Jag vet hur det är att vara man och sitta i fängelse och bli jävligt mobbad för att man är klen, liksom. Det här vet jag allt om (p8).
Här passar kanske Werbart formulering, att vi är ”doomed to be in-dividuals” (2000, s. 37), bra in.
., vilket hon kunde få bekräftat när de talades vid någon dag senare.
Och jag känner ju också, att allt det arbete hon gör, det genererar ju positivt för mig. För det var som en helg så… det var som på söndan eller måndan… så kände jag bara, fan det är nånting jättestort som har släppt i mig. Precis som man kan känna om man har varit på en redig jävla kurs, eller på en grymt bra healingsession, när det verkligen har släppt grejor. Då kan man känna den här… verkligen den här skillnaden. Aah, fan vad coolt. Det kände jag. Vad fan har jag gjort för nånting. Jag har inte gjort nånting, nä. Jag har inte ens mediterat liksom, vad är det som… vad är det för nånting. Och sen så samma dag, eller dan efter, så pratade jag med min mamma. Och då berättar hon att hon har gjort jordens jävla grej på fredan, och släppt en jättegrej. Jag bara, jaha, okej. Och det är första gången som jag verkligen har fått det så verkligen bevisat att så är det. Det jobbet hon gör det genererar för mig också.
Möjligen går detta att förstå utifrån den ökade individualisering som flera forskare skriver om. Wikström (1998) menar att det skett en allmän förskjutning mot den ”inre psykologiska upplevelsevärlden” (s. 7) och att ett fokus på inre förvandling är något som hör det sena 1900-talet till.