Ett par år efter mordet föreslog en psykolog att David Lindh skulle prova att prata med sin mamma.
– I helvete heller, hon är ju död, kände jag då. Men med tiden har jag börjat se på det lite mer lekfullt. Jag känner hennes närvaro ibland. Jag känner den rent fysiskt, som en hand som stryker mig över håret.
Läser en intervju med Anna Linds nu vuxne son i Dagens Nyheter (29 maj). Det är en fin och läsvärd text på många vis. Jag fastnar dock särskilt vid det stycke som blivit citatet i början.
Man kan ha alla möjliga religiösa, spirituella, eller rentav självupplevda skäl till att tro på ett liv efter döden. En del hävdar rentav att vi som lever kvar kan få kontakt med dem som avlidit. Inte vet jag om det är så. Och måste säga att frågan intresserar mig allt mindre.
Likaså förvissad kan man vara om att döden innebär det totala slutet. Intet. Den föreställningen intresserar mig desto mera. För tänker att detta måste vara en ganska modern attityd ändå? Att man tenderar att uppleva döden och avlidna nära och kära så?
Att kunna känna närvaron av dem som dött. Man kan vilja förstå detta som en effekt av långvarig religiös indoktrinering. Men man kunde ju vända på det med? Att det snarare är avvisandet av sådana aningar som är en effekt kultur och tidsanda? Ett slags indoktrinering det med.
Därtill ett både geografiskt och historiskt rättså lokalt fenomen. Utan att ta ställning till själva den ontologiska frågan om vi faktiskt överlever döden alltså.
