Avtäckningen av en sju meter hög guldstaty av Trump har på senare tid väckt debatt, där kritikerna menar att gränsen för avgudadyrkan är nådd. Pastor John Mark Burns, en av presidentens andliga rådgivare som ledde avtäckningsceremonin, har tvingats bedyra att det inte var frågan om någon tillbedjan och har avfärdat alla liknelser med guldkalven i Sinaiöknen…
Tidningen Dagens ledarsida skriver om den guldfärgade jättestaty föreställande Donald Trump – “Don Colossos” – som rests på en golfanläggning i Florida: “Trumps guldstaty: var går gränsen för tillbedjan?” (27 maj).
Pengarna har samlats in via $PATRIOT kryptovaluta och bygget har administrerats av folk nära presidenten. Även om Trump inte själv gett order om att resa statyn verkar han inte misstycka (den står trots allt på en av hans egna golfbanor). Han har kallat den “great”, gett uttryck åt att “folk älskar den” och ser framför sig att guldbelätet över tid kommer att få status som “ett landmärke”.
Dagens Esther Flores Sedman drar paralleller till bibels värld och antiken
Tanken går ändå till Andra Moseboks guldkalv. Trumps förgyllda bildstod har finansierats av sex tusen ”enastående amerikanska patrioter”, som presidenten själv kallat dem, via kryptovaluta. På motsvarande sätt samlade israeliterna ihop sina tillgångar i form av guldörhängen som prästen Aron sedan använde för att gjuta guldkalven med. […]
Tanken går osökt vidare till den ännu större guldstaty som den babyloniske kungen Nebukadnessar lät resa på Duraslätten någon gång på 580-talet f.Kr. Kungen bjöd in alla grannprovinsers makthavare att beskåda den 30 meter höga och tre meter breda statyn. De som på given signal inte föll ner och tillbad skulle kastas i en brinnande ugn.
Själv ber jag ChatGPT om hjälp: “Vilka makthavare i modern tid har bejakat att få statyer föreställande sig själva resta medan de fortfarande lever?”
Sällskapet (i sammandrag) är inget någon annan demokratiskt vald ledare i Väst torde ha velat ingå i.
Joseph Stalin, Vladimir Putin, Mao Zedong, Kim Il Sung och senare Kim Jong Il samt Kim Jong Un. Saparmurat Niyazov (“Turkmenbashi”) lät resa guldfärgade statyer av sig själv i Turkmenistan, inklusive en roterande staty som följde solen.
Saddam Hussein, Muammar Gaddafi i Libyen. Nicolae Ceaușescu i Rumänien. En f d ledare i Kongo, Mobutu Sese Seko, i dåvarande Zaire. Ilham Aliyev i Azerbaijan…
Olof Palme hade också sina belackare och kritiker. Man gjorde karikatyrer av honom, häcklade honom. Klart att det var trist för honom. Palme kunde framställas med spetsig näsa och stirrig blick. Okej. Det fick han väl ta. Han var en begåvad typ, kunde föra sig. En statsman. Själv raljant och vass ibland. (Ingvar Carlsson, hans efterträdare, fick leva med sådant han med. Honom tycker jag faktiskt mer synd om. En vad det verkar genomhederlig människa som mest av pliktkänsla tog över efter mordet.)
Donald Trump är dock en annan historia. Jag märker att jag drar mig för att fortsätta det här inlägget ur något slags medmänskligt perspektiv, att jag skäms? För hos Trump tar man fasta på hans personlighet, själva hans psykiska konstitution. Hans “kejsaren är naken”-tillstånd. Som han själv inte begriper och faktiskt inte kan göra så mycket åt.
Det är som en grymmare form av lyteskomik.
Nog är det en märklig situation som uppstått. Att man känner att världens på papperet mäktigaste man, som själv beter sig så dokumenterat hämningslöst uselt och elakt mot oliktänkande, bör skonas – mot mobbing?
Att behöva avvärja en olustig känsla av att man är i färd med att “sparka på den som redan ligger ned”?
Över åren har detta med åldersförändringar hos Donald Trump också blivit en fråga. Inte vet jag om det stämmer. Författaren Stephen King delade i förra veckan en skämtbild, en omgjord affisch som ursprungligen skulle sälja in en filmatisering av “På Västfronten intet nytt” (“All Quiet on the Western Front”).
Sådana kognitiva förändringar är ju inget att skoja om. I normala fall. Med Joe Biden pågick en sådan diskussion också mot slutet. Det är klart att det är allvarligt om en sådan degenerativ process gör någon alltmer unfit for office. Svårare att organisera sina tankar, ta välavvägda beslut, etc.
Hämningarna, skärpan mattas av. Hos någon med ett mer genomsnittligt psyke (som Joe Biden, t ex) ökar sådant som uttröttbarhet, man blir långsammare och processar inte lika effektivt. Utvecklingen går i en sådan riktning. (Jag är ingen expert på demens/frontallobsdemens.)
I Trumps fall tycks det isåfall snarare handla om att den degenerativa processen amplifierar vad som i förväg är hans grundpersonlighet. En person som redan har mycket av hämningslöshet och brist på konsekvenstänkande. Parat med en markant egocentrism och brist på omsorg om omgivningen, etc.
