Den nyandlighet som vi hade dialog med, den finns nästan inte i dag. Det har gått upp i annat – friskvård, yoga, terapier, gestaltning och sådant där.
Råkar hamna på tidningen Dagens bakgård. Skulle nog de mer rättrogna tycka. Intervjuer med kristna förgrundsfigurer som tänjt på gränser, på olika vis. Flirtat eller åtminstone fraterniserat med “nyandligheten”, t ex. Varit kontroversiella, prövande, fallit i onåd. Uppskattats av många. Blivit utkastade eller själva brutit och bytt bana. Kommit tillbaka.
Det börjar med en lång intervju med Ma Oftedal: ”Det var första gången jag kände att kyrkan tog mitt parti” (24 maj).
Prästen Ma Oftedal gled in i kyrkan på ett ‘gudomligt bananskal’. Sedan dess har hon blivit avkragad och fått tillbaka sin tjänst, självmant avsagt sig prästämbetet för att sedan bli vigd igen.
Därifrån länkas till ett möte med Harry Månsus: ”Jag vill inte fastna i det förflutna” (14 maj). Honom ska jag återkomma till.
Ann Heberlein som nekats att bli präst och berättar om sin tro: “Ann Heberlein får nej till att bli präst i Svenska kyrkan: ‘Tyckte jag passar bättre som debattör'” (19 september 2025).
Teologen och debattören känner sorg och besvikelse över beskedet: ‘Ett kall jag levt med sedan jag var 20 år’.
Medan Ma Oftedal är en person som jag bara haft en vag bild av, dock hört att hon intresserat sig för “new age-iga” saker, som reinkarnation, UFO-fenomen, bl a – och Heberleins kristna projekt varit helt okänt – så är Månsus ändå någon som jag faktiskt återvänt till gång på gång de senaste ca femton åren.
1991 startade han Brommadialogen. Syftet var att skapa dialog mellan kristen tro och alternativ andlighet. Från frikyrkligt håll ansågs det kontroversiellt och Harry fick kritik för att vara flummig.
Har aldrig träffat honom, men ett citat av Harry Månsus har jag återgett många gånger
Varje seriös New Age-rörelse har en kristologi; ibland talar de mer om Kristus än vad vi gör i kyrkan.
Erfaren nätverkare i nyandliga sammanhang. Det är så jag känner till honom. I intervjun med Dagen berättar han att han lagt detta ‘dialogprojekt” bakom sig. Förklaringen finns kanske delvis i citatet överst. Nämligen att den “nyandlighet” som han ville komma i samspråk med på 90-talet inte existerar längre?
Jag hörde faktiskt av mig till honom vid ett tillfälle. För att få hjälp med rätt referens till det där han sagt om nyandligas intresse för Jesus-figuren? Han mindes inte. Men jag är rätt säker på att det är plockat från ett tal han hållit på en konferens någon gång, som gått att läsa på nätet. (Jag hade antecknat ett årtal åtminstone: “1997”.)
Det där med hur nyandligheten förskingrats, liksom vaporerat, är intressant. Att den gått upp i och blivit en del av den allmänna kulturen.
Kom in på detta i en text härom dagen. Skrev om en bok som på sätt och vis åldrats illa. Kärnbudskapet är lika sant och viktig som när det skrevs. Men exemplen, “bevisen”, går knappt att återfinna.
Jonas Aspelins bok kom alltså för snart tjugo år sedan. Sociala medier som idag är en arena var långt ifrån så närvarande som de är idag. Instagram och TikTok. Facebook hade väl kommit, men knappt.
Tänker att detta är bara ytterligare ett exempel på hur sådant som för trettio, fyrtio år sedan var “nyandlig” filosofi och praktik och odlades i sub-grupper idag är en helt självklar del av vår kultur.
Inget man längre aktivt behöver söka upp eller studera sig till. Eller som kommer skilja ut en nämnvärt från majoritetskulturen.
Det är som luften vi andas.
Men när jag funderar på de här tre kristna figurerna ovan, så anar jag både likheter och skillnader. “Rastlösheten” delar de. Ett patos och ett mod att våga gå sina egna vägar. Att stå ensamma. Tills att fler eventuellt kommer att ansluta sig. Men att drivkraften bakom sådant kan vara såväl en intellektuell nyfikenhet, ett sanningssökande, som en inre, mera psykologisk oro.
Och en mix förstås, något av båda.
Bilden: Flaccus Albinus Alcuinus (ca 740-803). En brittisk ädling som var en av sin tids mest lärda män. Kyrkoman, poet och lärare. 766 blev han lärare vid katedralskolan i York. På ålderns höst utsågs han till abbot av Saint Martin i Tours där han blev kvar till sin död.
Där emellan, mannaåren… Jag är ingen historiker men förstår det som att han drevs till oväntade beslut och projekt vägledd av sin intellektuella nyfikenhet.
