“I’m not really a religious person… But I saw the cross… and l just broke down in tears.”
Artemis II Commander Reid Wiseman described his emotional response to seeing a Christian cross worn by a Navy chaplain upon returning from space.
Läser en artikel i kristna Dagen om flygturen runt månen som en Reid Wiseman och hans kollegor gjort med Artemis II (19 april).
Tidningen återger att vad som tydligen gjorde ett särskilt starkt intryck på astronauterna var när de befann sig på månens baksida och solen försvann ur deras synfält. Wiseman citeras
Jag vände mig till Victor [Glover] och sa att jag tror inte mänskligheten har utvecklats så långt att vi verkligen kan förstå vad vi tittar på just nu.
Reid Wiseman försöker beskriva vad han varit med om
Jag är inte en särskilt religiös person, men det fanns ingen annan väg för mig att förklara någonting, inledde han sitt resonemang på en pressträff.
Så jag frågade kaplanen som vi har att komma att besöka oss för en kort minut. Och när han kom in, en person som jag inte träffat förut, och jag ser korset på hans krage så brister jag ut i tårar. Det var så tufft att fullt ut förstå vad vi precis gått igenom.
Söker vidare efter en passande illustration till det här inlägget och hittar en bild på Instagram, från Fox News, som fångar känslan i Wisemans vittnesmål.
Texten som klipptes bort från bilden ovan. (Fox News)
I kommentarsfältet till bilden är många trosvissa och menar att Wiseman kommit i kontakt med Den helige ande och förutspår att han snart om inte redan är frälst, tagit emot Jesus, osv.
Andra är skeptiska. Anar en konspiration, att Trumpvänliga Fox News lägger ut denna bild mest för att avleda uppmärksamheten från Epstein-filerna/kriget i Iran. Men också sansade, tänkvärda inspel. Någon påpekar att den känsla av “helighet” Wiseman upplevt och hans reaktion på ett kors förstås färgats av hans kristna kultur, att en indier eller kines hade kunnat reagera likartat men på “sina” religiösa symboler, osv.
Snappar upp att i reaktionerna på det Wiseman berättat har folk associerat till det gamla uttrycket “Det finns inga ateister i skyttegravarna”. En parallell. Att i extrema lägen, när man nått utkanten av sin vanliga existens, så skulle man bli liksom “religiös”? Inte alla. Det är förstås en överdrift. Men många? Inte nödvändigtvis att man ansluter sig till eller kuggar i en etablerad teologi. Men en upplevelse som är starkare, skakar om en djupare än att det blott går att beskriva som “häftigt” eller “vackert”?
Och motsvarande, i andra änden av spektrumet, när man hukar i en lergrop och fruktar för sitt liv.
Men vad är likt ändå? Ens överraskande, oomtvistliga litenhet kanske.
