Gick och funderade på vilka som är mina mest värdefulla insikter? Fundamentala liksom. Topp 3? Ganska snabbt dök dessa upp i skallen. Jag kanske ändrar mig men de är åtminstone centrala.
En handlar om statistik. En om psykoanalys. Den tredje om utvecklingspsykologi. Är förstås inget jag kommit på själv, utan har plockat på mig dem längs vägen.
“Att något är sant på gruppnivå säger inget om ifall det också är sant för den eller den individen i den aktuella gruppen”
Att ha fått detta klart för sig blir en stor tillgång och befrielse i allt slags forskande och spekulerande. Tvärtom gäller också. Om man inte förstått blir ens tänkande mera bundet, uppfattningar blir lätt alltför svartvita, kategoriska. Att man tycker sig se att något är på det ena eller andra sättet, “bra” eller “dåligt” och då måste detta gälla för allt och alla.
Det är också lätt att tolka fel det man hör någon annan påstå. Som i en artikel i Femina (16 mars 2022) om seriemördares och psykopaters yrkesval, där någon forskare tyckt sig kunna se att somliga sysslor är överrepresenterade. Tidningen tillägger då: “Bara för att dessa jobb har förekommit oftare än andra bland seriemördare betyder det så klart inte att alla som arbetar med dem är seriemördare.”
Om man t ex som jag intresserar sig för psykologiska aspekter av “New age”, esoterisk eller holistisk nyandlighet, etc, (eller vad man nu ska kalla det; de som är djupt inne i sådan forskning har inte någon bra definition de heller) och påstår att det finns aspekter med sådan spiritualitet som innebär en speciell psykologisk risk – större eller åtminstone annorlunda jämförd med traditionell religion – då behöver inte det innebära att man påstår att denna impact påverkar eller hanteras lika av alla. (Man säger inte heller att viss andlighet är ontologiskt “sann” eller “falsk”.) En del kanske parerar riskerna och berikas på ett strålande vis
Men jag är alltså av den uppfattningen att det stämmer “på gruppnivå”.
“Det Omedvetna använder sig inte av negationer”
Det här är riktigt intressant. Vet inte hur, när och var jag lärde det. Det är från Sigmund Freud förstås och en fundamental sanning för alla som jobbar i hans efterföljd. Vad betyder det? Jo, i princip att “jag tycker så mycket om X!” och “jag tycker verkligen INTE om X!” betyder samma sak.
Nu ska jag inte fördjupa mig i detta utan nöja mig med att påstå att det åtminstone ligger något (mycket) i det. Båda utsagorna vittnar om att “X” upptar en relativt stor del av ens medvetande. Talesättet “opposites attract” handlar förstås om detta. “Den som sa det han var det” i sina många varianter. Att ärkeateisten Christer Sturmark sedan många år, vad jag förstått, lever lyckligt ihop med en katolik, osv.
“Den mognad de flesta genomgår med stigande ålder påminner en hel del om de dygder man tänker ska höra ihop med s k andlig utveckling över många liv”
Det här är nog min favorit. Har skrivit om det då och då. Kallat det ett möjligt “mognadsfelslut”.
Dvs att man är inne i någon specifik andlig lära eller tradition, där en individens långsamma utveckling och förfining hän mot kognitiv och emotionell fullkomning postuleras. Enlightenment, Kosmiskt medvetande, Upplysning, eller vad man nu vill kalla det. Dit vill man komma, utvecklas ditåt, “vandra vägen”. Olika dygder som tålamod, fördragsamhet, “kärlek”, etc, brukar anges som tecken på att en sådan utveckling skett. Och så när man kommit upp i medelåldern tycker man ändå man kommit en bit på väg.
När man kanske mest av allt bara blivit gammal? För de flesta i ens egen ålder tycks ha rört sig i samma riktning och tillryggalagt samma sträcka. Fastän de inte haft ett spår “andligt” intresse.
