Med risk för att få tiotusen hatmejl ska jag säga att pedofiler också är människor. Jag tycker det finns skäl att vara på sin vakt. Det finns en hetsjakt från allmänhetens sida men vi måste stoppa den blodtörsten.
Frilansjournalisten och krönikören Hanne Kjöller har medverkat i en nyhetspanel i Nyhetsmorgon där man diskuterat möjliga åtgärder för att skydda barn från pedofiler (20 februari). De åsikter som hon uttryckt där problematiseras i nättidskriften Kvartal av skribenten och poddaren Per Lindgren. Han menar inledningsvis att Kjöller har fel: “Blodtörsten är en viktig tillgång i kampen för att skydda våra barn.”
Denna uppfattning underbygger han med viss statistik.
En systematisk översikt från 2021, baserad på 30 studier, uppskattar prevalensen av sexuellt intresse för barn till mellan två och 24 procent bland vuxna. Resultatet varierar beroende på definition och metod. Bland män i allmänheten ligger det kring 3 till 5 procent för pedofiliska intressen enligt översikten.
Man kan undra över den stora spännvidden i prevalens? Att resultaten i de studier som tagits med “varierar beroende på definition och metod” låter som ett understatement. Tyvärr ligger största delen av artikeln och referenserna bakom betalvägg, men gissningsvis har översikten tagit med såväl studier som fokuserat specifikt på ett intresse för små barn som hela åldersspannet upp till myndig ålder.
I panelen satt förutom Kjöller, Thomas Bodström, advokat och före detta justitieminister (S), samt Per Schlingmann, fd partistrateg (M) och författare.
Schlingmann sammanfattar, förmodligen helt korrekt, att detta nog är den fråga där avståndet mellan vad allmänheten tycker och juridisk praxis är som allra störst.
I panelen diskuteras kemisk kastrering som villkor för att kunna bli villkorligt frigiven, risk för medborgargarden, “Dumpen”, rimligt och orimligt med “grannsamverkan” (mitt ord) om en dömd pedofil bosätter sig i ens område, mm.
Funderar på den diskrepans som Per Schlingmann tar upp. Gissningsvis är det många som kan igenkänna att de liksom står med ett ben i varje läger. Att man å ena sidan sympatiserar med Hanne Kjöllers ord om att personer med ett sexuellt intresse för barn “också är människor” och bör behandlas därefter. Å andra sidan, särskilt inför tanken att ett barn i ens egen närhet skulle drabbas, att man kan behöva erkänna för sig själv att känslorna lutar mera åt skribenten Per Lindgrens håll: “Hade vi kunnat urskilja dem från resten genom djävulshornen i deras pannor så hade arbetet för att skydda barnen från dem underlättats avsevärt.”
Vet inte var Lindgren står i de olika frågor som nyhetspanelen diskuterade, “grannsamverkan” och publiceringar i grupper på Facebook, mm. Men jag gissar att han lutar åt att ändamålet – detta att i möjligaste mån skydda barnen – helgar medel som skulle hamna i gråzonen för vad rättssamhället kan godkänna.
On March 16, 1984, a nationally televised event in Baton Rouge, Louisiana, was interrupted by a shocking act of vigilante justice. News cameras were live at the Baton Rouge Metropolitan Airport, covering the extradition of Jeff Doucet, a karate instructor who had kidnapped and sexually assaulted 11-year-old Jody Plauché.
As police escorted Doucet in handcuffs through the airport terminal, the boy’s father, Gary Plauché, calmly stepped out from behind a bank of payphones. As Doucet walked past him, Plauché turned, raised a .38 caliber revolver, and fired a single shot at point-blank range, striking Doucet in the head. Doucet died hours later.
Plauché did not attempt to flee. He was immediately subdued and arrested by police. Gary Plauché later pleaded guilty to manslaughter.
Så långt jag förstått är pedofili mycket svårt att komma åt med psykologisk behandling. Samt att det finns olika kategorier av förövare. Att det är en rättså heterogen grupp. Utan att ha belägg för detta, så tänker jag att de individer som är allra svårast att påverka torde vara de som dras till yngre barn och känner att det är vällovligt och relativt oproblematiskt det de gör. Jag inbillar mig att de inte ens förstår att de är förövare, utan snarare upplever sig som barnens jämlike. På någon psykologisk nivå är de förmodligen det också. Men med en vuxen sexualitet.
Hur som helst. Själv har jag landat i att sannolikt ingen erfarenhet är så potentiellt skadlig på både kort och lång sikt för en människa som att bli utsatt för övergrepp i ung ålder. Att detta i många fall kommer att vara förödande.
Jag väljer att gå ifrån ämnet och pröva en annan, mera generell vinkel. Som ansluter till illustrationen i början. Det klassiska “Trolley problemet”. Du står vid en växel och ser ett framrusande tåg som kommer att behöva ledas in på ett av två spår. Vilket väljer du?
När jag var strax under tjugo var det dags att mönstra. Man tog tåget till en anläggning långt bort. Eftersom jag hade bestämt mig för att söka s k vapenfri tjänst och berättade detta för någon på plats blev jag senare kallad till en psykolog i hemstaden. Det var ett eller två samtal, jag minns inte riktigt.
Vad som skulle bedömas var ens grad av pacifistisk övertygelse. Hur pass ovillig man verkligen var att ta till vapen mot en annan människa. Som jag minns det presenterades ett antal scenarier som inte var så olika det där rullande tåget. “En person hotar att döda dig/ett barn/din mormor och kommer att göra det, om du inte griper in. Du har ett gevär. Vad gör du?”
Eftersom jag faktiskt beviljades tjänsten förstår jag vilka svar psykologen fick. Hur resonemangen gick. Ärligt talat kan jag skämmas lite över detta idag. Men jag var ung, idealistisk och såhär i efterhand kan jag tycka att detta förfarande nästan var som ett kognitivt övergrepp. En liknande urvalsprocess vare sig behövs, eller existerar, längre.
Det gör inte killen som intervjuades heller.
