Traditionell religiositet eller tro skiljer sig från det nyandliga engagemanget på avgörande vis. Att tro förknippas med att personen inte ifrågasätter, inte funderar själv, utan bara accepterar vad auktoriteter säger, till skillnad emot intresserade av den nya andligheten som behöver logiska resonemang för att kunna acceptera ett påstående. Vad som kan få någon att bli troende är bristande trygghet eller att den inre strukturen inte är så stark. Även om också religionen undervisar om vissa övernaturliga ting, så nöjer sig den religiöse ofta med dessa och betraktar annat, till exempel somligt som nyandligheten står för, som konstigt eller osannolikt. Detta eftersom det inte står om det i bibeln. Att vara så trogen ett begränsat tankesystem kan ha ett pris för den troende, som löper risken att bli en kluven människa. Framtiden kan komma att föra med sig nya upptäckter som de religiösa då kommer att få svårt att integrera i sitt trossystem. Svårast blir för det för de mest fanatiska som till och med förnekar evolutionen och exempelvis tror att dinosaurierna vandrade omkring här på jorden för några tusen år sedan, menar en respondent. Den nya andligheten däremot går förnuftsmässigt att förstå. Istället för att bara acceptera vissa dogmer så är det möjligt att själv undersöka vad de nyandliga författarna och lärarna hävdar är sant:
Man är religiös och går i kyrkan och ber till Gud, och hela det här köret, och är med i kören och ja allt vad de nu gör i kyrkan. Man lever ju i sin lilla värld, och man tror på Gud, man tror på Jesus, man tror på det som står i bibeln. Men tro, då TROR man ju bara. Martinus till exempel, han VET. Så där har man en skillnad […] Men jag tycker också att jag vet då, för jag litar på det Martinus skriver. Och allt jag har läst och allt jag har gjort och allt jag har upplevt, tyder ju mer på att Martinus har rätt än vad man har i kyrkan, med synd och sånt. Så att jag tycker ju att jag vet. Jag tror inte så, nä
Eftersom det är sådant som går att få bekräftad kan individen inte heller tvivla på denna världsbild. Via studier av nyandlig litteratur går det att få en upplevelse av koherens, att utsagorna faktiskt passar ihop. Detta saknas i den kristna teologin, som uppfattas ha många “lösa trådar”. En intervjuperson beskriver en tredje position som varken är tro eller vetande:
Jag har liksom inte nån sån där TRO, såhär och såhär är det, och det här tror jag på till varje pris… Så att jag har egentligen ingenting att tvivla på […] Hade jag fel, hade jag rätt. Jag är inte i ett sånt läge riktigt, utan jag betraktar det där och det finns, men det är inget sånt där livsnödvändigt… Det här tror jag på, hade jag rätt, hade jag fel. Utan det… Nej det FINNS liksom inte. Däremot så kan jag känna… Om du… Jag har inte liksom beroendeförhållande till det eller vad jag ska säga
Egna erfarenheter av det övernaturliga gör att individen kan hävda att hon eller han vet, oavsett vad andra kan tycka eller tänka om detta. Det är dock förståeligt att andra kan betvivla eller vara skeptiska emot det individen på självupplevda grunder hävdar är sant, men detta behöver inte påverka den egna övertygelsen. En respondent berättar om nära-döden-upplevelser hon haft vid olika operationer hon genomgått. För henne har dessa bekräftat att det finns en tillvaro efter döden. Vissa läsupplevelser kan vara omtumlande. En intervjuperson berättar att han för många år sedan hittade en nyandlig bok i en affär, läste några sidor och därefter skrattade i en hel vecka. Det var som om en tyngd hade lyfts av hans axlar: “Det var bara första sidan va. Så det var som att sätta nyckeln i låset ungefär”. Författaren är den som respondenten alltjämt, efter flera decennier, tycker ger den bästa beskrivningen av verkligheten. Att symptom som härör från trauman i tidigare inkarnationer kan fås att försvinna genom att de ursprungliga erfarenheterna återupplevs blir en bekräftelse på att individen faktiskt levt förut.
Intervjupersonerna beskriver sig själva som sökande, skeptiska och fria. De är inte religiösa. Det finns former av nyandlighet som respondenterna inte önskar bli sammanblandade med och de presenterar goda skäl för detta. Benämningen ”new age” uppskattas inte av någon. De nyandliga tankarna kan testas till skillnad mot mycket inom religionen. Ur en psykologisk synvinkel kan tilltron till förnuftet på ett område så svårfångat som det andliga behöva problematiseras. Kanske att betoningen av förståndet innebär en annan sorts slutenhet, i jämförelse med den troende som faktiskt erkänner att hon eller han just tror.