Psykoanalytikern Andrzej Werbart har avlidit efter kort tids sjukdom. Han har haft en gedigen såväl klinisk som akademisk gärning. Kollegorna på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, där Werbart varit aktiv in i det sista, långt efter den formella pensionen, har skrivit ett fint minnesord.
Själv har jag ingen personlig koppling till Andrzej Werbart. Inga särskilda minnen. I utbildningssammanhang inom Svenska psykoanalytiska föreningen mötte jag honom några gånger, för tio, femton år sedan, men egentligen inte mer än så.
Ändå är han en av de psykoanalytiska författare/forskare som faktiskt haft stor betydelse för mig. Vars namn jag haft anledning att nämna då och då och som gör att jag vill hedra honom här.
När jag skulle göra mitt examensarbete på psykologprogrammet hade jag en ide om vad detta skulle handla om. Människans existentiella villkor. I gränslandet mellan psykologi och samtida andlighet.
Syftet med studien var att förstå mer om hur individer med en nyandlig världsåskådning ser på sig sig själva, andra och livet. Tidigare forskning har påvisat att personer med detta intresse på gruppnivå har en psykologisk profil som avviker från normalpopulationen och eventuellt är förenad med ett större mått av ohälsa. Det förra är väl belagt, medan det senare alltjämt är föremål för diskussion.
Orsaker som föreslagits har varit dels genetisk predisposition, dels tidiga, formativa relationserfarenheter. En påverkan som utgår från själva tankesystemet (Farias & Granqvist, 2007) har även föreslagits. I det förra fallet ses engagemanget i nyandligheten som ett ”symptom på”, i det senare som en ”orsak till” individens psykiska tillstånd.
Denna studie har följt det senare spåret och undersökt vad som utifrån en psykoanalytisk referensram kan tala för att tankesystemet i sig självt, antingen som orsak eller bidragande faktor, kan ligga bakom de fynd som tidigare forskning gjort.
Jag behövde teori att luta mig emot. Ord från någon med lite pondus. Detta hittade jag i ett par artiklar av just Andrzej Werbart.
Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…” (s. 37).
På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996, s. 14).
Utifrån dessa två citat har sju realitetsdomäner skapats vilka kommer att användas som ett raster.
Farias, M & Granqvist, P. (2007). The Psychology of the New Age. I D. Kemp & J. R. Lewis (Red.), Brill Handbook of New Age (s. 123-150). Boston: Brill.
Werbart, A. (1996). Förord. I J-M Quinodoz: Att tämja ensamheten. Natur och Kultur.
Werbart, A. (2000). Our need of Taboo: Pictures of Violence and Mourning Difficulties. Free Associations. 46 8:21-48.