Artificiell intelligens, AI, och allt med det. Vad man än tänker och skriver kommer att låta mossigt och inskränkt om det läses om tio år. Det går så fort.
Först och främst öppnar det möjligheter att skapa konst. Miljöer och scener som nog har gått att åstadkomma i viss utsträckning även tidigare. Men till höga kostnader och det har krävts mycket hantverksskicklighet och tid. Fredrik Jonsson är en filmskapare som tycks ligga i framkant med den nya tekniken:
Sedan kommer AI också att generera mängder av taffliga, oinspirerade konstprodukter, så klart. Läste härom dagen om en barnbok, ”The Swedish family – Det spökar på äventyrsbadet”, som vunnit pris, eller åtminstone nominerats till ett.
När man kikar på illustrationerna i boken och i reklammaterialet dyker upp allt möjligt konstigt. Anatomiska orimligheter, felvända händer, fel antal fingrar, etc.
Gunnar Krantz, själv serietecknare och professor i visuell kommunikation/teckning på Malmö universitet, skrev om boken i Sydsvenskan (2024-06-28)
Pappans högerhand är felvänd. Tummen ska vara överst, såvida han inte har två vänsterhänder. Ringfingret på pojkens högra hand ser ut att vara avklippt. Om flickans högra ben sträcks ut blir det betydligt längre än det vänstra. Flickans och mammans skugga stämmer inte med deras kroppar, om de inte svävar en bit ovanför marken. Perspektivet på tornets fönster är felaktigt.
Men skulle vilja ta upp något annat som jag har funderat på. Vad AI kommer att göra med tilliten till vad våra sinnen förmedlar? Kanske redan har gjort i någon grad.
Att det liksom installerats ett led i bearbetningen av foton man möter som inte funnits där tidigare. Det har inte behövts. Klart att man har exponerats för luriga foton, montage, retucherade, lång tid. Men inte till den grad att man ständigt behövt vara på sin vakt. Fram till nu har uttrycket ”En bild säger mer än tusen ord” i stort sett varit sanning.
Reservationen ”det är nog bara AI” står numera alltid på lut. Med risk att den till och med kommer att överanvändas.
AI kan ha använts för att skapa en, mer eller mindre uppenbar, skämtbild. Eller en bedräglig bild, för att luras. Ett tredje användningsområde är att förbättra eller snygga till verkligheten.
Det finns en by i Polen som är organiserad på ett speciellt vis. Den verkar vara unik i sitt slag. Åtminstone sällsynt. På nätet går det att hitta många bilder av Sułoszowa från ovan:
Sułoszowa is a village in Kraków County, Lesser Poland Voivodeship, in southern Poland. It is the seat of an administrative district called Gmina Sułoszowa. It lies approximately 29 km north-west of the regional capital Kraków.
The village is a linear settlement (Polish: ulicówka) clustered around a single street, one of the longest in Poland at around 9 kilometers. In 2021, the population was 3,499.
Problemet är bara att riktigt så ser inte Sułoszowa ut i verkligheten. Bilden som fått så stor spridning är dock inte helt missvisande. Den återger det som är så karaktäristiskt för byn. Själva dess ”ide”, om man så vill. Förbättrat. Rensad från komplicerande dissonanser eller avvikelser.
Det finns också en motrörelse, tack och lov, som lägger upp mer rättvisande foton. Som detta:
Relevans för andligheten? Kommer att tänka på något jag hört tillskrivas Rudolf Steiner. Att av våra sinnen har synen kommit att bli alltför dominerande. Till nackdel för vår förmåga att vara i kontakt med oss själva och realiteterna.
Oavsett detta skulle handla om något metafysiskt eller ej.
Med AI får jag känslan att det är något som verkligen kommit till vägs ände. Full circle. Vi är väl inte där ännu, men utvecklingen rör sig ditåt med hög fart. Gränslös illusion, fabrikation, underhållning. Ett knapptryck bort. Tiilgängligt för alla.
Att härifrån finns det liksom bara en väg att gå.
Inåt.
Ps. Här är en bild jag själv gjorde med en AI-gratisapp för exakt två år sedan. Bilden dök upp i veckan som ett sådant där minne i mobilen. Jag hade tydligen gett instruktionen: ”christ ascending jetpack” (!?)… Ds.
