Den profana humanismens livssyn har jag kommit att uppfatta som en mycket vacker byggnad, en herrgård med utsökt konst och ett ypperligt bibliotek. Men efter att ha bott i byggnaden en tid märker jag att det är något som fattas – elektricitet och värme. Eller om man så vill ord, ceremonier och symboler för att uttrycka människans djupdimension och tillvarons mäktiga gåtfullhet.
Så formulerade sig författaren Håkan Blomqvist i Sveriges Radio P1 för tjugo år sedan (15 januari 2005). Blomqvist är en intressant figur. I ungdomen en aktiv ”sökare” i olika andligt-esoteriskt sammanhang. Bland annat hade vi båda kontakt med en viss Sten Lindgren. Dock inte samtidigt. (Lindgren har jag skrivit om här bland annat.)
I unga vuxenår tog dock Blomqvist radikalt avstånd från alltsammans. Han bidrog bland annat med många skeptiska artiklar i tidskriften Sökaren. Han intervjuas om sin resa och sina bevekelsegrunder av redaktör Sven Magnusson i nr 7/1988 (s. 32-34):
Här kan du läsa intervjun:
Enligt uppgift var han även med och grundade Humanisterna. En organisation som 2009 rörde upp känslorna hos många med sin kampanj ”Gud finns nog inte”.
Humanisterna som förresten januari 2024 fick status som ”trossamfund” i Sverige. Med allt vad detta kan innebära av samhällelig support, mm.
Vid tiden för Gud finns nog inte-kampanjen hade Håkan Blomqvist redan lämnat, som jag förstått det. Han hade gjort en tvär gir igen. Tillbaka till andligheten. Skälet för detta formulerade han poetiskt i det där radioprogrammet (ovan).
Och han har sedan dess skrivit flera böcker. Bland annat om ett försök till syntes av UFO-fenomenet och västerländsk esoterik: ”Gudarna återvänder : UFO och den esoteriska traditionen” (2013).
Tes, antites, syntes. Någon som känner igen sig i hans vandring?