Stod och stekte pannkakor nyss. Tänkte på mixen av esoterisk holistisk andlighet, och konspirations-teorier. Det som i forskningen numera kallas “conspirituality”. Hur kommer det sig? Att de två sätten att se på världen tycks gifta sig så bra?
Konspirationsteorier överlag är inte så spännande. Förbittrade, marginaliserade och rädda människor i mellan-västern, etc, som griper efter ett enkelt svar i all osäkerhet & besvikelse. Mer intressant är ju att försöka förstå hur bildade, medvetna, idealistiska individer, som t ex de som gillar Västerländsk esoterik, med sin “på väg mot ljuset-och vi är i täten”-filosofi, kan gå igång på sådant? Vad är i görningen?
Så, medan jag stod där och stirrade ned i stekpannan & vände mina plättar, kom jag på det ena och det andra! Förslag, delförklaringar… Alla stämmer väl inte, men någon eller några, eventuellt i kombination… Fyll på den som har lust…
- Att båda sakerna, esoteriken och konspirationismen, använder samma hjärncentrum? Som liksom tränats upp, blivit extra aktivt, “överrörligt”, via de andliga studierna? Så att det går bara alltför lätt att tänka utanför boxen
- Att man har en spirituell världsbild som är så ljus, och personliga ideal som är så högt ställda, att suget efter att se sinistra sammansvärjningar & mörka pakter “där ute” blir… Ja vad kallar man sånt? Projicerat? Att omvärlden blir projektionsyta för ett mörker som egentligen är ens eget, men som man inte vill kännas vid
- Att världen blivit alltför krass, materiell, ateistisk, “avmystifierad”? En lockelse, ett sug efter konspirationer, blir ett försök att, via fantasin, åtgärda ett slags mentalt och kulturellt bristtillstånd
Sedan finns det ju, så klart, konspirationer som är verkliga också. Oheliga allianser på hög nivå, kartellbildningar, osv…