Men se där! I den obligatoriska bokhyllan med kvarlämnad light reading på hotellet. Min ungdoms hjälte. Namnet känner jag igen, men har inte en aning om vad titeln betyder.
Krishnamurti, med sin osannolika och skruvade uppväxt och sitt lika remarkabla uppbrott och äventyr efter det.
Över tid har jag har väl delvis kommit att omvärdera honom. Kanske ingen slump att han appelerade så mycket till ett tonårigt sinne just? Bråkig, upprorisk, krävde att få vara fri. (Kanske är det den boken av honom rentav, “Att vara fri”?) Som han fortsatte med resten av sitt liv. Delvis för att han behövde det, för sig själv. Med sitt bagage, sitt spirito-esotetiska trauma, overload. Delvis för att det blev en upprepning, tror jag, gick av bara farten, det var ju sådan man ville ha honom. Blev nog lite grumpy också, lessnade kanske på det hela, på ålderns höst.
Han är en av de stora. En av de stora spirituella “psykologerna” skulle jag säga. Hans storhet ligger också i att han var den han var, serverade sina analyser av spirituell-esoterisk inlåsning, just vid den tiden och i den kontext han gjorde det. Banbrytande (så vitt jag vet & känner till, religionshistoriskt). Kan man förstå honom psykologiskt. Kanske går det bara till viss del. Hans budskap skär som en kniv, glasklart. (Mitt personliga favoritcitat, det som oftast kommer till mig, är: “Att minnas är brutalt”.)
Hans budskap handlade om radikal frihet. Att inte åtminstone delvis pröva att förklara detta, hans ihärdighet och skärpa, utifrån hans egen unika uppväxt, inlåsning, då behöver man nästan idealisera honom. Som jag ser det.