Indisk ung man stämde sina föräldrar för att ha satt honom till världen utan hans samtycke:
“Om jag inte bad om att bli född, borde jag inte behöva arbeta”
Det dyker upp ett inlägg i sociala medier som fångar mitt intresse. Det handlar om en man från Mumbai i Indien, Raphael Samuel, som stämmer sina föräldrar för att de satt honom till världen. ”Jag vill att alla ska inse att vi föds utan vårt samtycke.” Hans ståndpunkt sägs vara att ”om människor föds utan att ha gett sitt godkännande till att existera, ska de inte tvingas arbeta eller bidra till systemet.”
Reaktionerna på inlägget är skarpa
Man blir förstås misstänksam. Om det bara är ett hittepå? Nä, efter lite snabb research förefaller det vara korrekt. Historien är inte ny. I en artikel från när det begav sig har mannens mor, Kavita Karnad (som själv är advokat, liksom fadern i familjen) fått kommentera (BBC, 7 februari 2019). Hon tycks ha tagit uppståndelsen med ro
I must admire my son’s temerity to want to take his parents to court knowing both of us are lawyers. And if Raphael could come up with a rational explanation as to how we could have sought his consent to be born, I will accept my fault.
Här intervjuas han i en vältalig podd på Youtube
Argumentet är ju intressant. Och ibland hör man liknande saker. I vardagligt tal, om ett barn som farit illa t ex, kan det sägas att det “har ju inte valt sina föräldrar”, att födas till de eller de omständigheterna. Som om man ändå haft en tillvaro innan man föddes? En separat existens? Åtminstone inte att barnet bara är en kombination av föräldrarnas genmaterial, ett avknoppat organ från moderns kropp.
Påminns om svar och resonemang jag fick i en intervjustudie om detta, på temat barn och deras föräldrar. Det är inte riktigt relaterat, men utgår dock från föreställningen om en föruttillvaro, reinkarnation
Innan födelsen har individen, med ett vuxet perspektiv, haft överblick över det liv hon ska födas till och skrivit ett slags kontrakt. Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. En kvinna berättar att hennes dotter i ett tidigare liv varit hennes lillasyster. Systern hade uppskattat detta och därför sökt sig tillbaka till henne och är nu respondentens barn.
En respondent berättar om hur hennes ex-partner i tidigare liv varit såväl hennes mor som hennes bror, vilket kunnat förklara den trevande inledning som relationen fick i det här livet. En kvinna berättar att hennes far i ett tidigare liv varit hennes älskade. Hon reflekterar över att det då kunde ligga nära till hands att tro att det i detta livet skulle ha funnits något incestuöst dem emellan, men att så har det inte varit, om än relationen beskrivs som komplicerad av respondenten.
Det vardagliga uttrycket att vi ”inte väljer våra föräldrar” som ofta ligger till grund för medkänsla med barns situation och ibland samhälleliga insatser blir här satt i fråga då individen faktiskt själv valt sin mamma och pappa.
