Det kom ett brev…
Nä. Det var inte alls ett brev. Men det kändes som ett brev, ett kuvert. Från en tid när saker skickades på det viset.
Det är ett meddelande på Messenger från en av mina äldsta vänner, L. Hon har hittat några foton från en resa vi gjorde en gång. Bilder jag inte visste fanns, från ett tillfälle jag knappt minns.
Det är vintern 1986. Vi har rest ned till den lilla byn Klint, på norra Själland. För att besöka ett spirituellt center. Där pågår något som kallas ”Vinterskolan”. Ett gäng danskar och svenskar är inackorderade i lokaler som dittills bara använts sommartid, för att studera den danske mystikern Martinus Thomsen.
Vid det laget är Thomsen borta sen några år tillbaka.
Och vi går tydligen ned till stranden.
Efter att ha satt titel på det här inlägget börjar jag fundera på om man ens säger ”sökare” längre? Om personer som intresserar sig för de stora frågorna i livet fortfarande tänker på sig själva och sina likar som ”andliga sökare”? Förmodligen inte.
Varför inte i så fall?
I slutet av 70-talet skriver skådespelaren Per Ragnar en bok om sina andliga intressen. ”En sökares dagbok”. En tidskrift som heter ”Sökaren” kort och gott utges åren 1964-2008. Den har sin storhetstid just under 70- och 80-talen, med många prenumeranter. Tidskriften går i graven med grundaren och eldsjälen Sven Magnusson själv.
Det känns som att en bok eller tidskrift, eller för den delen ens en artikel, med ”sökare” i titeln knappast kunde släppas idag. Att det skulle verka förlegat. Rentav svårbegripligt.
Kanske är det ett begrepp som är förbehållet och har en innebörd mest för oss som var unga på 70- och 80-talet ändå.
(Och den här hemsidan har en hel avdelning som heter något med ”sökare”. Behöver kanske tänka om.)
Hur som helst.
Min resa på allvar som sökare börjar dagarna före jul 1981. Då i vimlet på huvudgatan möter jag en man från Hare Krisna. Samtalet med honom väcker ett intresse för de större livsfrågorna hos mig. Innan dess har det funnits en dragning till övernaturliga saker, ”spökhistorier”, UFO:n och sådant. Visst. Men det här är annorlunda.
L och jag hade redan lärt känna varandra och på sportlovet ett par månader senare reser vi ned till Hare Krishna-kollektivet i Grödinge utanför Stockholm.
Efter sommaren börjar jag gymnasiet, sitter i uppehållsrummet och läser författare som Wayne W Dyer (”Älska dig själv”) och är rättså vilsen. Kring jul besöker jag en föreläsning i grannstaden, om rörelsen ”Summit Lighthouse”. Lyckas få skjuts hemåt av två för mig obekanta kvinnor. Vi pratar säkert en hel del under bilresan, de två milen och en av dem vill absolut att jag ska träffa hennes make.
Det är så jag blir bekant med Sture Emby. Han håller kurser i yoga, meditation och Västerländsk esoterik. Framför allt om den här mystikern Thomsen. Jag är med på det mesta. Av Emby blir jag även introducerad till och djupt fascinerad av indiern Jiddu Krishnamurti.
Om det är något som har präglat mitt tänkande och andliga sökande under alla år så är det att ha behövt befinna sig i spänningsfältet mellan dessa två till synes oförenliga filosofier.
Hoppar av gymnasiet. Flyttar till Stockholm. Går på föreläsningar och kurser. Ägnar mig åt något slags ”sektturism”. Det är på den tiden när det fortfarande finns sådana grupper att besöka eller bli inlockad till.
Vintern 1984-85 tillbringar jag på det där centret på Själland (året innan L och jag reser dit alltså) och på sommaren gör jag en tågluff som mest liknar ett slags pilgrimsresa genom Europa. Börjar jobba på newage-centret Cafe PAN. (Med L, faktiskt.) Skriver en bok, pratar om den och annat.
Efter det blir det knepigare att urskilja vad som pågått. (Vintern-våren -90 befinner jag mig i alla fall i USA och skänker bort den där jackan som är med på bilderna. Har faktiskt tänkt på den då och då och saknat den…)
Jag går allt mera i opposition. Till nyandliga livsfilosofier i allmänhet och dansken Martinus Thomsen och hans rörelse i synnerhet. (Vilket inte hindrar att jag flitigt både deltar i och driver olika diskussionsfora på nätet om sådana ämnen.)
Fokus glider dock mer och mer över på, eller kompletteras med, ett intresse för psykologi. Utbildar mig om sådant, går i (behövlig) terapi och gör examensarbetet som refereras till titt som tätt här i bloggen.
Ser jag mig fortfarande som ”en sökare”? Det är faktiskt inte så lätt att svara på. På ingen av de stora livsfrågorna har jag egentligen något svar. Inte mer nu än då.
Men att ”söka” låter lite rastlöst ändå, aktivt och otillfredsställt och så upplever jag det ju inte.
Ragnar, P. (1978). En sökares dagbok. Zinderman. Göteborg.