Winnicott (2004, sid.s. 196) skriver i artikel, ”Det maniska försvaret”, som ursprungligen publicerades 1934:
”Och hur förhåller det sig med radion som alltid står på? Hur förhåller det sig med livet i en stad som London med dess aldrig upphörande buller, med dess aldrig släckta ljus? Bådadera exemplifierar hur människor med hjälp av verkligheten värjer sig mot den inre döden och tillämpar ett maniskt försvar som kan betecknas som normalt.”
McWilliams (2005, sid.s. 61) beskriver att människor som kom till psykoterapeutimottagningar på 60-talet hade problem som de befintliga psykologiska modeller inte kunde förklara på ett bra sätt:
”De saknade en upplevelse av inre orientering och tillförlitliga, vägledande värderingar och de började i terapi i förhoppning om att hitta en mening i livet. De kunde ytligt sett verka självsäkra, men i sitt inre sökte de ständigt bekräftelse på att de var accepterade eller beundrade eller värdefulla.”
De som hade dessa personer i behandling vittnade om speciella svårigheter:
”Terapeuter som hade detta slags patienter i behandling, berättade att de kände sig oviktiga, osynliga och antingen nedvärderade eller idealiserade av dem. De kände sig inte uppskattade som verkliga konkreta personer som försökte hjälpa, utan tycktes istället betraktas som utbytbara orsaker till sina klienters känslomässiga pendlingar mellan inflation och deflation.”