Inventorium

(I)  Individens resurser i grunden. Uppnådd mognadsnivå. Hur individen tenderar att fungera i mötet med vardagens utmaningar: jobb, vänner, kärlek, i konflikter, när förväntningar inte infrias, o s v.
 
(I+) Högnivåförsvar, sekundära försvar. Markerat neurotiska upp till Mogna (Transcendenta) förvar.
 
(I-) Lågnivåförsvar, primära försvar. Psykotisk, vanföreställningar upp till Markerat neurotiska. Kanske svagbegåvade. Fungerar kanske på denna nivå efter ett långt, hårt liv, med kriminalitet, droger, svek, raserade förhoppningar och relationer. Förhärdade (där det i praktiken är svårt att avgöra vad som är individens egentliga funktionsnivå och inte). Kanske p g a ett högt inre ”tryck” som kan lättas t ex med psykoterapi, eller stigande ålder.
 
(II) Hur individen fungerar under inflytande av den specifika läran, eller gemenskapen (religiös, politisk, etc). Detta är individen såsom vi dömer henne utifrån hennes yttre, hennes resonemang, åsikter – hennes attityd till oliktänkande, o s v. Här är det två faktorer som påverkar: Dels den specifika läran (Den helige Fransiscus ord på en retreat, versus en demagogisk Hitler i radion under brinnande krig), dels individens respons på denna, hennes inneboende tendenser, och mer eller mindre medvetna önskningar. Var individen hamnar på (II) beror på båda dessa två faktorer, det är en mix, ”en dans”.
 
(II-) Det finns sådant som knäcker nästan vem som helst och skulle få oss att prestera under vår egentliga nivå. Och det finns sådant som bara lockar vissa, och kanske bara för en tid, och bara till en viss grad. Och detta kan vara en regression, en ”förälskelse”, som kan vara såväl problematisk som gynnsam.
 
(II+) Omvänt finns det också sådant som kan hjälpa den skakigaste att fungera högre än vad hon eller han tenderar att göra annars i mötet med vardagens utmaningar. Detta kan vara att hon eller han får  något ”att tro på”, inflytandet från människor som vill denne väl och håller denne sällskap och månar (en socialt stöd som lyfter individen upp till sin egentliga nivå, eller kanske t o m högre). Att t ex klara av att byta drogerna och/eller ett förråande socialt umgänge mot ett par joggingskor eller mot ”ett liv med Jesus” kan så klart ha flera goda effekter. Att inte vara lika jagad (inbillat, som en följd av drogruset t ex, eller verkligt, som under perioder av abstinens, när man rör sig bland vanliga, skötsamma människor på stan, eller jagad av personer man är skyldig pengar, eller av minnet av dem man svikit, t ex) gör så klart att individen kan börja att fungera med mindre inslag av primitiva försvar, helt oavsett vad som är individens ”egentliga” nivå.
_  _  _  _
 
Exploaterande (1) Låg mognadsnivå omsatt i andlighet. Kanske svagbegåvade. Eller motsatsen. Primitiva försvar. Stark projektion, utnyttjande av andra ev. Gränspsykotiskt, vanföreställningar. Destruktiva sektledare och sekter. Kategorin reserveras för sällsynt grava fall (liksom 4 för Transcenderande). Ex: Charles Manson?
 
Habiliterande (2A). F d kriminella, missbrukare t ex, som hittar något att leva för, att tro på. Kanske svagbegåvade. Viss positiv suggestion eventuellt från sunda, ideologiskt starka, personer, prästen, eller nya vänner.
 
Itererande (2B). Relativt låg funktionsnivå, kanske p-störning eller markerat neurotisk. Attraheras av läror och ideologier med tydliga regler och principer. Åtskilligt av projektion, rationalisering. Starka försvar. Det förflutna fortsätter att spela upp sig.
 
Primitiviserande (2C). Individen fungerar långt under sin egentliga nivå. Vissa medlemmar av destruktiva sekter, som kanske senare kommer att ”vakna upp”. ”Stockholmssyndromet.” Andlighet som inte bara har liknande verkan som ett drogberoende, men kanske också är förenat med ett faktiskt  missbruk. Mera primitiva försvar aktiveras för att stå ut, helt enkelt, och för att kunna fortsätta med det liv man lever. Förnekelse.
 
Konsoliderande (3A). Personer som slagit i botten, och lyckats kravla sig upp, eventuellt med stigande ålder. ”Det finns inga åldriga psykopater.” Man orkar inte hålla på som förut, helt enkelt, mera erfarenheter och mindre vitalitet medverkar till att man ”stiger uppåt”. Verkligheten har hunnit ifatt en.
 
Vitaliserande (3B). Sunt religiösa, som är relativt harmoniska med sig själva och sitt liv. Det finns något vitalt över hur det religiösa eller andliga engagemanget flätas in i vardagen. Dynamiskt, lekfullt. (Motsvarar väl nivå 5-6 hos Fowler.) Men att detta alltid är ”förgården” till det transcendenta är långt ifrån säkert (som man kan få intrycket av i figuren, och hos Fowler). Kanske finns det en den religiösa utvecklingens ”latensålder” och att också dessa individer sorteras in här? Det vill säga en relativ stiltje och liknöjdhet som inte ska förväxlas med andlig mognad?
 
Simplifierande (3C). Attraheras och dras med av ”enkla lösningar”, krigsdemagogik, t ex. Intellektualiserande försvar. Filosofi och andlighet som ”ett spel”.
 
Transcenderande (4). Mystikerna. Motsvararar nivå 7 (6?) hos Fowler, och är förmodligen mycket sällsynta, som han också hävdar.
_ _ _
 
Det är uppenbart att detta schema duger till att sortera in också t ex politiskt engagemang, och definitivt olika slags andlighet. En skillnad mot Fowler är att denna modell fokuserar på den VUXNA individen. Varför? Sådant som utmärker den ”exploaterande” andligheten – projektion, egocentrism, omognad – kan också sägas utmärka det lilla barnet. Och förmodligen den ”andlighet” man hittar hos små barn. Men det tas inte upp i detta schema. Varför inte? Kanske för att den tar form i en tid (2010-talet) och i ett samhälle (det svenska) där få barn längre växer upp i en religiös kontext. Jag är också mera intresserad av differentiera bland vuxen andlighet. Modellen har en tät koppling till psykoanalytisk teori, och kanske har den en tydligare ”klinisk” tillämpbarhet. Fowler har verkat i det amerikanska samhället, med utbildning av präster bl a, och har utvecklat sin modell utifrån sina och omgivningens intressen och behov, kan man tänka.
 
Fördelar? Förhoppningsvis kan den bättre parera vissa svagheter hos Fowler, t ex att man inte lockas att bedöma viss slags ”nyandlighet” som mera mogen än vad det finns grund för. Eller att se kyrklighet och gruppaktiviteter som en viktig markör (för lägre nivåer). ”Universella” föreställningar och ideal, eller stark individualism, kan i föreliggande schema dyka upp på flera ställen och ha ganska olika karaktär.
 
(Fördelar från Fowler? Att erkänna ett högre ”aktivt” stadium, som lätt går förlorat – eller åtm svårt få ihop – med en newagig-buddhistisk syn på andlig utveckling.)
 
Denna modell är mera ”normerande” än Fowler. Att fungera med högre försvar ÄR bättre och mera eftersträvansvärt än att fungera med lägre försvar (även om man måste förstå att det lägre kan vara ett framsteg för den specifika individen, t ex efter ett långt, hårt liv). Det är svårt att tänka sig de egenskaper som kännetecknar individens speciella typ av andlighet inte också i stor utsträckning utmärker hur denne individ har det i sitt övriga liv (även om en poäng i uppsatsen förmodligen blir att de specifika ”new age”-föreställningarna kan göra att  individen  presterar på en mognadsmässigt primitivare/enklarenivå än vad som annars vore fallet). Framsteg i en psykoterapi får förmodligen effekt och konsekvenser för båda områdena i individens liv.
 
Med stigande ålder sker normalt en rörelse upp mot övre vänstra hörnet. Detta är naturligt. Mognadsutvecklingen kan också ha gått i stå (?) i tidiga vuxenår, men kan sätta fart när individen når medelåldern. Varför? Livets grundläggande villkor går inte längre att blunda för, man blir äldre, en relativ omogenhet kan ha gjort en mera ensam än vad man skulle önska.
 
Detta är ingen ”stadiumteori”. Varför inte? Om den försökte täcka in hela livsloppet så skulle den ganska mycket likna Fowler, och kunna visa på en normal utveckling av försvarsnivåer etc. Men då detta schema bara täcker in vuxen andlighet så blir det något annat. Schemat har också två dimensioner som är avsedda för att kunna täcka in och urskilja problem och patologi.