According to the myth, Chiron was wounded accidentally by Heracles’s arrow coated with the poisonous blood of Hydra. The unbearably painful wound was incurable, but Chiron, immortal because of his divine ancestry, could not die. The agonized centaur roamed the earth and continued to heal the sickly and the injured.
https://docs.lib.purdue.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1927&context=clcweb
The paradoxical mystery of the myth lies in the fact that the healer, who is able to heal all other wounds and illnesses, is not able to heal himself. The underlying view in the myth is that the healer is fully aware of the wound that never heals.
https://scielo.org.za/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S0259-94222010000200013
Det började med ett videoklipp, ett sådant som bara dyker upp, med den här författaren, Scott Carney. Jag klickade vidare och hamnade på hans hemsida och en lång text om Wim Hof: “The rise and fall of the Wim Hof empire”.
Vad har jag vetat om den mannen? Hof, alltså. Inte mycket. Har nog sett ett klipp med honom också, något med kyla och is. Har en bekant som talade positivt om honom för något år sedan, minns jag. Men inte mer än det.
Scott Carney har vad jag förstår jobbat nära Wim Hof, varit instruktör i Hofs metoder, mm. “A convert”, med hans egna ord. Med tiden har han tagit avstånd. Det som fick Carney att ta avstånd verkar ha varit ett antal dödsfall som kan kopplas till anhängares alltför nitiska bruk av teknikerna. Sådant kan man läsa mer om i den långa texten. Eller i hans bok “The Enlightment Trap”.
Själv fastnar jag för ett avsnitt mot slutet av texten
Even as I evangelized Hof’s teachings, I’ve always known Hof had a darker side. There were some less-than-savory stories in the original manuscript of What Doesn’t Kill Us that I cut after discussions with Mark Weinstein, my editor at Rodale who later ghost wrote Hof’s book The Wim Hof Method, because we feared it might undermine the way people saw Hof, making readers less inclined to take the breathwork and cold exposure parts of the book seriously. I regret those deletions now.
One story begins in 2008 when Hof had not seen his children in almost ten years. That decade had been rough on the family. Hof’s wife Olaya committed suicide by jumping from an eight floor balcony in Pamplona in 1995 after a long struggle with mental illness, leaving him to raise four children on his own. After his wife’s death he began a relationship with a woman in another city and left his kids to live alone in a squat-house in Amsterdam. The eldest, Enahm, was only fifteen years old when he became the family’s surrogate dad. Eventually Hof’s relationship with the woman ended and he found himself with a €30,000 tax debt. That seemed to be the impetus to reconnect with his family.
Hof asked his second son Michael to meet him, and they set a time to rendezvous at Vondelpark in Amsterdam. Hof arrived early and went for a swim in the park’s pond while he was waiting. He paddled out to a fountain and positioned himself over the spout to give himself an enema [tarmsköljning, dvs] that he thought would “cleanse all of his intestines.” Or, as he often likes to say “get the shit out.” On a recording of one of our conversations in 2013, Hof recounts that he had done the park fountain enema at least a hundred times before, but that unbeknownst to him the park service had changed the spigot on the fountain to create a more impressive spray. The narrower gauge sent water cutting through his intestines like a knife, filling his bowels with dirty water. He managed to make it back to shore while blood and feces leaked from his rectum. Hof’s first words to his son in a decade were that he needed to go to a hospital.
The story of the changed spigot never quite added up to me. The timing of the meeting with his son felt too coincidental, especially if he was such a frequent purveyor of the fountain’s services. I asked Hof if he had an inclination that the fountain maneuver might hurt him, and whether hurting himself before meeting his son might have been a way to show his remorse for abandoning his children for a decade. “You get a feeling that you want to kill yourself and want to end the story. Not deliberately, but unconsciously. Stop this shit even if you have to die. Something like that was going on,” Hof said. The action ended up being at best reckless and at worst suicidal—dangerous qualities when you’re asking millions of people to follow your other extreme health practices.
The story of Hof abandoning his children and his near fatal enema never made it into my book because both my editor and I wanted to protect Hof’s reputation from evidence of his own madness…”
https://www.scottcarney.com/blog/the-rise-and-fall-of-the-wim-hof-empire
Hur vill jag länka detta till inläggets titel? Tankarna spretar åt olika håll. Får se var det landar.
Först och främst tänker jag på vad som får vissa individer att vilja stötta eller hjälpa andra. Att ta på sig en sådan roll. I det första citatet ovan, den om myten (ur en längre artikel som jag inte läst i sin helhet), talas det om det egna lidandet som en motiverande kraft.
I mitt yrke och i synnerhet med en psykodynamisk-analytisk inriktning har man säkert hunnit fundera över fenomenet “the wounded healer” eller motsvarande. Hur den egna bakgrunden kan vara både en tillgång och ett hinder. I bästa fall blir det en resurs för att kunna hjälpa andra.
Egentligen är det inte naturligt att vilja ta del av och rent av bry sig om okända vuxna och deras bekymmer. Så brukar jag tänka. Barn och unga, okej. Men att öppna sin dörr för helt främmande individer. I någon mening är det ett lyte som exploateras.
Såvida inte drivkraften är mestadels, vad ska man kalla det, instrumentell? Att man är inne på en viss terapimetod och ser arbetet mest som en vetenskaplig process, ett hypotesprövande, ett hantverk. Att arbeta mer som utförare och expert. Utan att behöva blanda in sig själv så mycket. Som en tandläkare eller frisör, kanske.
Över åren har psykolog/terapeut blivit ett generellt statusyrke. Det krävs fina betyg för att ta sig in på t ex Psykologprogrammet och jag gissar att medelåldern hos dem som söker och kommer in även har sjunkit. Det har blivit en avancerad utbildning eller karriärväg bland andra.
Av tradition har utbildningen till psykolog eller psykoterapeut innehållit ett moment av egenterapi. Dvs att själv ha behövt sitta “på andra sidan”. Detta har börjat luckras upp. Vissa utbildningar har kvar det, andra inte. Argumenten för att ta bort momentet har varit såväl rimliga som ganska naiva. Är det verkligen försvarbart att studenten själv ska tvingas gå i terapi, “gräva i sig själv” och dessutom betala en del av detta ur egen ficka? Nä, det är det kanske inte. Att det vore lite som att frivilligt låta sig arkebuseras och själv få betala kulan.
Och även om man behöver visa upp intyg på att man genomgått en sådan process, säger detta lite om vad den faktiskt har gett. Blir man garanterat bättre på sitt jobb? Kanske har det mest varit bortkastad tid för båda parter och kostat studenten mycket pengar.
Min personliga uppfattning är att egenterapi generellt är något bra. Vissa kommer att ha större behållning av detta än andra. Somliga har hyfsad ordning på sina tankar och känslor, en rimlig självbild, osv, på förhand. Andra har det inte. Några kan få större självkännedom via psykoterapi – som sedan kan komma andra till del – några inte.
Nog om vanlig psykologi, egenterapi, etc. Tillbaka till huvudspåret, som skulle handla om kulter och kultledare i allmänhet, och Wim Hof i synnerhet. Tillbaka till citaten i början av texten:
The underlying view in the myth is that the healer is fully aware of the wound that never heals.
Nyckelordet är “aware”, tänker jag… Först och främst ska det finnas något där, inom en, i ens historia, som potentiellt kan ställa till det och som det vore bra om man är medveten om. Att då försöka bearbeta detta eller i vilket fall vara vaksam på hur det kan påverka i stort och smått. I synnerhet om man vill ta på sig en roll att hjälpa eller vägleda andra.
Jag är ingen expert på sekter. Mitt intresseområde har mera varit relativt oorganiserad andlighet. Oftast uppfattar jag “sektproblemet” som ganska banalt. Det är en viss konfiguration, med en ledare och följare, som tycks upprepa sig gång på gång. Psykologiskt är det sannolikt case closed för länge sedan.
Jag utgår från att mycket klokt har skrivits om kultledares psykologi. Sådant som kan vara sant eller anmärkningsvärt på gruppnivå, som det heter, samtidigt som det så klart finns undantag. Flera av de begrepp eller “diagnoser” som är i svang i media, om företagsledare och partners i dåliga relationer, m fl, kommer säkert till användning även här.
När drivkraften verkar vara att samla en trogen grupp omkring sig och/eller att proklamera en viss metod som lösningen på alla problem så bör man väl dra öronen åt sig. När man får känslan av att den som står i mitten och driver på i själva verket är “på flykt” från någonting? I fallet Wim Hof känns det som att han haft sådant han velat försöka lägga bakom sig. Konkret, under en lång period, fick detta konsekvenser för relationen till hans barn. Men gissningsvis fanns det annat där redan på förhand.
Just detta med att “dra vidare” och bryta kontakten med sina barn går igen här och var. Jag tänker på Werner Erhard, grundaren av EST-rörelsen, t ex. I båda fallen har barnen dessutom i vuxen ålder, av allt att döma, blivit hängivna arbetare i sin pappas enterprise. Vad för slags psykologi som eventuellt ligger bakom sådant kan man fumdera över.
Erhard skrev jag om i ett annat inlägg, “Fenixfåglar”. Andra texter som berör ämnet, men med mer fokus på nyandlighet, är “För fin för ett föräldraskap” och ett avsnitt ur en intervjustudie, som handlar om esoterisk nyandlighet och synen på föräldra-barn-relationer, den hittar du här.
På teve härom kvällen såg jag ett minnesprogram – “Ricky – Memento Mori” (2024) – om den svenske diskuskastaren Ricky Bruch (1946-2011). En kort sympatisk dokumentär, 29 min. (Går att se till 25 augusti 2026).
Hans tre döttrar hade inte så mycket kontakt med sin far under uppväxten. Sent i livet deltog Bruch i ett program i teve, “Förlåt mig”, där han uttryckte att han önskade att det hade varit annorlunda.
Mot slutet av livet blev han aktiv med att hjälpa och stötta andra unga, både med träning och att komma på rätt kurs i livet. Hans tidigare partner som intervjuas gör en klok analys. Att Ricky Bruch kunde ha denna roll, detta slags relationer, men hade haft det svårare att klara av att fungera som pappa. Att han helt enkelt inte visste hur man gjorde.
Detta med Ricky Bruch är en parentes. Jag menar verkligen inte att slå ned på någon som vacklar eller misslyckas i sitt föräldraskap. Livet är svårt. Men i fallet med ledarna för en eller annan kult, då tycker jag att det är motiverat att försöka urskilja mönster och möjliga bevekelsegrunder.
En motbild till Scott Carney presenteras i en intervju med Wim Hofs nu vuxna dotter, Laura Hof, som numera jobbar som instruktör i faderns metod: “Growing upp with Wim Hof: Our house was full of love and play”. Eller “motbild”? Det är en annan bild, fokuserar på annat, som säkert är sant det med. Att Hof kunnat vara en fin men någon okonventionell pappa.
‘I think I was raised by a very special man, which I only understood later,’ says Laura, 36 […]
Laura – who is now a Wim Hof Method Instructor herself – says her father’s unconventional methods have become “ingrained” in her life. Every day she does three rounds of breathing exercises when she wakes up, then has a warm shower before turning it to cold for two minutes, letting the water flow over her from the neck down.
När jag sitter och funderar på temat för inlägget, kommer jag att tänka på en bok jag läste för länge sedan. Har vaga minnen av historien. Upptakten kommer jag ihåg någorlunda. Författaren har landat sin gamla dubbeldäckare på ett flygfält. Både han och planet är lortiga efter färden, kan man tänka. En annan pilot landar samtidigt. Författaren lägger märke till att på dennes vindruta finns inga krossade flugor och dylikt.
Det enda jag kommer ihåg riktigt tydligt och hyfsat ordagrant från boken – och som dykt upp i medvetandet då och då – är detta citat:
För att runda av texten… Kommer att tänka på talesättet: “Bakom varje framgångsrik man står en förvånad hustru”. Överfört hit kunde man kanske parafrasera det såhär:
“Bakom varje tvärsäker kultledare står barn som vet varken ut eller in.”