“Psykoanalysens negativ”.
New age/nyandlighet förefaller på ett märkligt vis vara psykoanalysens “negativ”. Punktar man upp de villkor som den vuxna människan behöver försonas med, för att kunna leva ett ansvarsfullt, produktivt liv – ensamheten, könet, den plats man ges i generationernas gång, ens begränsade resurserna och dödlighet (Werbart, ?) – så verkar nyandligheten ha resonemang som negligerar eller upphäver dem alla. Istället hävdas det eviga livet, de slumrande superman-förmågorna, alltings förbundenhet och kommunikation med vartannat på översinnligt vis, återfödelse med möjlighet till könsskifte, återfödelse i kretsen av dem man levt nära och kanske i nya konstellationer (mamma blir partner t ex), osv.
Om man skulle göra en sammanställning av preoidipala önskningar och fantasier, så som de beskrivs i psykoanalytisk teori, och fantisera ihop en livsåskådning som skulle tillåta att dessa fick förbli intakta, så fick man kanske något som liknar new age ganska mycket. Men är detta ett bevis.
Kyrkan har beskyllts för att erbjuda en tillflyktsort för våra mest infantila behov. Men frågan är om denna tendens någonstans är mera elaborerad än inom new age/nyandlighet? Det är, om man så vill, en gottebutik för det pre-oidipala sinnet. Alla ens drömmar kan besannas.
Likheter med adolscenstänkande, hur förstå?
Adolescensen uppvisar ett karaktäristiskt sätt att tänka och relatera. Somligt beror på omognad. Men det är inte riktigt så illa som det ser ut. En hel del är förmodligen löst redan i tidigare år (något som har med skulden att göra, och omsorgen om objektet, o s v; klassisk psykoanalys), och skulle med tonåringens större resurser kunna komma till uttryck på ett mer integrerat, moget sätt – om det inte vore för att något nytt är på gång att hända mot vilket försvaret blir att regrediera, för att vinna tid, och för att konsolidera sig. NA-anhängaren befinner sig i en liknande position som tonåringen, på tröskeln (åtminstone i sin fantasi) till något större och okänt.
Likheterna mellan NA och sena tonåren. Detta är ett slags hypotes: NA-anhängaren befinner sig i en liknande situation som adolescentungdomen. NA kan iscensätta och aktivera liknade processer som då individen står inför att axla vuxenvärldens ansvar, rättigheter och skyldigheter. Regression till ett tidigare stadium. NA representerar en utmaning på liknade områden: ”väx upp!”: Du får inte bara bry dig om dig själv. Du måste tänka framåt, planera.
Precis som tidigare, i känsliga passager, i barndomen och i tonåren, finns faran för ”skenanpassning”. Ett falskt själv. Ett slags bypassing av situationen. Complience.
NA kan locka till ett oerhört banalt och förenklat förhållande till sådant som skuld, omsorg om objektet, etc. Sådant som ungdomen slår ifrån sig, delvis, för att det inte orkar med. Att det sårar sina föräldrar och andra. Egocentrism.
Omnipotens
Utan att säga något om deltagarna, så går det att konstatera att läran som sådan förefaller ha klara “omnipotenta” drag. Vi väljer själva våra föräldrar, vi återföds i nya konstallationer där våra föräldrar blir eller har varit våra barn, syskon eller kärlekspartner. Vi har slumrande supermansanlag. Allt är förbundet, känslor och kommunikation kan delas och emottas utan ansträngning (ibland med plågsamma följder). Vi är helt och fullt ansvariga för vårt öde, och det är alla andra med…
Det förefaller som att new age här dels presenterar individen för en del lockande möjligheter att kunna undvika en sådan modifikation av anspråk och strävanden. Detta går att förstå utvecklingspsykologiskt, som att vissa brister eller erfarenheter kommer göra att new age-läran upplevs bekant och lockande (Granqvist), men man kan också nöja sig med att konstatera att den nog kan ha denna lockelse på vem som helst i någon grad.
I både teosofin och det amerikanska positiva tänkandet fanns föreställningar om “fantastiska slumrande krafter i människans inre. Den upplysna människan, menade Blavatsky, kunde läsa direkt i Akashakrönikan, ett slags universums egen minnesbank, där samtliga händelser i kosmos hela historia fanns lagrade. Inom människans räckhåll låg inget mindre än allvetande” (Hammer, 2004, sid. 55).
”Falsk integration” (Erikson)
Kan detta vara träffande för något som behöver beskrivas i förhållande till new age/nyandlighet?
Erikson talar också om en falsk sorts integration när man blir äldre, att man lyckas vagga in sig i detta: ”Vi måste också erkänna en retrospektiv mytologisering i ålderdomen som kan resultera i en pseudointegration som ett försvar mot lurande förtvivlan. (Alla de syntona kvaliteter som dominerar tabellens diagonal kan naturligtvis användas som försvar på detta sätt.)” Erikson, 2004, s.82.
Detta liknar vad han skriver apropå ”avsky”. Denna är ihop med förtvivlan motpolen till ålderdomens ”integritet”. Han skriver: ”Om motpolen till visdom är avsmak, måste denna (liksom alla andra negativa motpoler) till viss del erkännas som en naturlig och nödvändig reaktion på mänsklig svaghet och på den kusliga upprepningen av ondska och svek. Förnekar man helt och hållet avsmak och förakt, sker det med risk för förtäckt destruktivitet och mer eller mindre fördolt självförakt” (Erikson, s81)
Svårare att mogna med nyandligheten?
Utifrån annan psykologisk forskning, som redovisas i teoridelen, kanske man vill se det som att new age/nyandlighet i sig kan vara ett uttryck för bristande mognad. Det är därför man dras till new age/nyandlighet, eftersom det är en världsbild och ett sätt att vara i relation som känns bekant och hanterligt. För denna studie ligger dock fokus på läran eller tankesystemet i sig, och frågan blir då snarare om det är något i själva föreställningvärlden (som individen av en eller annan anledning lockas av, vilket jag för övrigt tänker är något allmänmänskligt: det represenerar i någon mening ett enklare sätt att leva) som kan påverka eller influera. Dessa olika perspektiv, vare sig man tänker freudianska utvecklingsfaser, biologiska eller neurologiska korrelat eller anknytningserfarenheter, utesluter så klart inte varandra, inte heller detta att läran i sig skulle kunna bidra (vilket Farias och Granqvist också flaggar för i någon referens).
Svårare mogna inom NA? Där det adolescenta är inbyggt i själva tankesystemet. Lättare inom en nådefilosofi, där ungdomens radikalism kan övergå i en mer mystisk hållning. Folk hoppar av eller tar…
Kan det vara så att NA medför en fördröjd mognad, men att det är troligt att individen kommer ikapp senare? Ungefär som sagts om vår tid, men bara ett strå vassare. I så fall är det kanske inte så allvarligt?
Evig ungdom, tidlöshet, som ideal. “Jag har ingen ålder.”en paus från NA, oftare än inom kyrkan?
Åldras med new age/nyandlighet?
Svårigheter på två sätt. Dels att NA kan hålla kvar en i en pre-vuxen position längre än annars, ungefär som också kan ske under påverkan av annat (att inte flytta hemifrån, missbruk, överbeskyddad, inte ha vänner). Dels att det kommer att uppstå en spänning mellan NA-intresset när det normala mognaden och vuxenblivandet – och bortom detta – gör sig påmint.
NA är en adolescensreligion, från en synpunkt. Och ändå inte.
Att NA-anhängaren fastnar i ett situation liknande den som för barn med desorganiserad anknytning (Farias&Granqvist, 2007). Vad göra? Här finns en skala av strategier? Många lägger ned intresset med åren. Det är ett intresse som bjuder större motstånd att mogna med i jämförelse med t ex kristen tro. Eller så försöker man i det längsta förena de två (kognitiv dissonans). Ett tredje (finns fler?) alternativ är att utveckla stor rörlighet, ambivalens. Klarar man det med det med new age/nyandlighet då är det ett gott betyg.
En farlig lära?
Sigmund Freud hävdade nog inte att religionen var farlig, men åtminstone beklaglig. Senare bedömar har luckrat upp detta och i religionen sett ett kontinuum. Folk kan helt enkelt vara religiösa på olika vis. New age/nyandlighet fanns väl inte i denna form på Freuds tid (även om det fanns spiritism, mesmerism, etc) och, vad jag vet, har han inte uttalat sig specifikt om sådan här andlighet. Det närmaste man kommer är kanske hans replik på Jung, när denne ifrågsatte Freuds lära om den infantila sexualiteten, att Freud slog fast att psykoanalysen behövde skyddas från denna ”svarta slamflod av ockultism” (Sjögren, cit??). Tiden har gått och från såväl psykoanalytiskt som från delar av kristenheten menar man väl idag att dessa två går att förena (Wikström, Bergstrand, m fl ref??)
Men hur förhåller det sig då med new age/nyandlighet? Idag ansätts denna från framför allt kristet håll med argument som inte är så fjärran från Freuds religionskritik (Faber, mfl), medan inte så mycket psykologisk forskning, vad jag vet, befattat sig med den.
Min uppfattning är new age/nyandlighet skiljer sig på vissa punkter från kristendomen och att Freuds religionskritik i ännu högre grad är tillämplig på och behövlig för att förstå denna modena andlighet.
Som jag ser det presenterar new age/nyandligheten individen för ett olösligt problem. Det är verkligen en ”paradox”, t ex med teodicéproblemet. Det liknar barnets situation i Winnicotts exempel, där man uppmanas att inte ställa frågan: ”Frågan får inte ställas.” Individen hamnar mellan sanningen/verkligheten, och det som förbinder honom med andra människor, objekten, o s v.
Liknelsen med en drog är värd att ta på allvar. Och hur individen kan dras emellan dem, ruelse över allt som går förlorat och relationer som förstörs, och troheten till drogen. För såväl den andligt intresserade som för missbrukaren finns möjligheten att med starka försvar försöka vara i ”båda”.
Solipsistisk. Slutet och fullkomlig i sig självt.
Fängelser måste gå att rymma från. Hoppet får inte tas ifrån någon. Drömmen, att det ska gå att övervinna. Fantasin måste få ha något att arbeta med. Här förefaller new age/nyandlighet vara i så hög grad koherent (vilket så klart inte säger något om sanningsfrågan) att detta blir en del av problemet. Rotstein (ref av Hammer) hävdar att en religion aldrig får bli färdig, det måste få finnas ”glapp”, osv, och föreställer sig eventuellt att detta är något ouppnåeligt. Men new age/nyandlighet kommer mycket nära detta ”totala” vilket är värt att fundera över.
Det skulle vara intressant om en filosof ville titta på new age/nyandlighet och utreda om detta verkligen är fallet. Vidare forskning!
NA riskear att sätta den symboliserande förmågan ur spel. Den är vansklig, den lovar att som en religion förse individen med skydd, men blir istället en spegelsal.
Raschke om new age, att den är ”the spiritual equvivalent to AIDS”. Att den förstör immunsystemet, m m. (ref!)
NA förvirrar och skadar inre strukturer, hiearkier av omsorg och solidaritet, den nivå som naturlig och egentlig för individen. Varje individ har förmodligen sin utsträckning. Viss övning på att nå längre, via religionens uppmuntran och undervisning. Att leva i en demokrati etc. Men för en universell omsorg är vi inte redo. Sträcker man ut sig så långt, så blir det hål. Plus att det kan tjäna andra processer också – ungefär som att vara engagerad i oroshärdar långt bort, men försumma det nära. Adolescent det med. (mer under Skuld),na andlighet.
Att man faktiskt ska ha “valt” sina egna föräldrar (jämför det allmänna uttrycket “ingen väljer sina föräldrar”), och/eller att man benämner svåra livserfarenheter “förklädd kärlek” (utifrån föreställningen att alla erfarenheter syftar till att utveckla oss mot fullkomning), har uppenbara likheter med de reaktioner man finner också hos t ex misshandlade partners och försummade barn som vill lägga skulden på sig själva. Vi har inom oss en beredskap för att kunna retirera till mera basala medvetandenivåer, och att kunna aktivera försvarsmekanismer (introjektion, identifikation med aggressor, “freeze”, o s v) för att kunna parera eller moderera smärtsamma eller ångestväckande erfarenheter. Är det sannolikt att en individ kan leva med ett föreställningsvärld som i många stycken kunde vara en “verbalisering” av mycket primitiva försvar, utan att individens relationer, livsupplevelse och kognitiva förmåga inskränks?
Hammer refererar personliga samtal och korrespondens med den danske religionshistorikern Mikael Rothstein, som ”föreslagit att en logiskt sammanhängande religion vore dödsdömd. Den skulle nämligen sakna de motsättningar och glapp som gör det möjligt för nya generationer av troende att kommentera och ändra traditionen och spegla sina egna omständigheter i den”, s136. ”Religion lever av paradoxer och logiska glapp”, sammanfattar Hammer, s360. (Hammer 2004)
Jag tror jag håller med. Men vad händer när man närmar sig en religion med mycket få logiska glapp? Vad gör det med en? Det är intressant. Frågan är om inte mina respondenter faktiskt uppnått en filsofi med mycket få logiska glapp…
Min egen hypotes är att det kommer att sätta en väldig press på utövaren. Kanske kan man här använda den bibliska bilden, om “fåren som skiljs från getterna” (ref). De som klarar av att bära det, klarar det, och för andra kommer det yttra sig som vissa symptom. T ex aktualiseras frågan “Vart tar mörkret vägen?”
Man har löst teodicéproblemet, men kanske till ett högt pris. Kommer att tänka på berättelsen om den religiösa etiopiska orden som sägs vakta den heliga Arken. (ref??) Vakterna blir inte så gamla, och de drabbas av diverse sjukdomar, som blindhet, på grund av arkens höga radioaktivitet.
Frågan om skuld
“Förlåt oss våra skulder.” Raljeras med inom NA. Men man vet inte vilket priset är.
Kärlek utan skuld finns inte. Skuldkänslan får ingen näring via NA utan måste finnas där före. Liknar ngt annat? Det gäller för flera passager i livet. Ett barn kan inte fungera i den vuxnes situation, även om tänker alla de rätta tankarna, säger de rätta orden, gör de rätta handlingarna – t ex tar hand om sig själv, eller sina missbrukande föräldrar – och många barn försöker. Den vuxne kan i förhållande till NA och de största perspektiven vara i barnets position.
“Det gör så ont att tänka på hur svårt det här kommer vara för dig.” Tjej på kapat plan, ringer sin mor. Det är skuldkänslan.
Skuldkänslan gör ett hopp – till djuren, till snittblommor. Eller varför begränsas omtanke till medmänniskor?
Det luriga är att skulden hamnar utanför och får inget stöd i NA. Inte för att det är ngt fel på NA, tvärt om, men för att kunna hantera NA på ett sätt som inte förminskar en behöver bl a denna skuldförmåga vara stabil. Detta helt oavsett NA är sann eller inte. Obs!
Denna utvidgning beskrivs av Fowler, Kegan, Erikson i någon mening? Det är viktigt förstå hur central den är för individen själv också, rent intrapsykiskt. Som är vad denna studie handlar om.
I Stages of Faith sags att alla individer inte uppnår de högre nivåerna, t ex den universiella nivån. Varför det är så ligger utanför denna studie att försöka besvara. Inte ens efter ett långt liv kommer alla att ha uppnått ett sådant stadium.
Avgörande för djupkänslan i livet och relationer är förmågan att känna skuld. Detta är en psykoanalytisk åsikt, men är inte främmande för kristendomen. Men för NA är det.
När skuldkänslan motarbetas – teoretiskt, och uppbackat av adolescenta drag – så avskärmar sig individen från centrala delar av sig själv. Utan skuld är man tekniskt personlighetsstörd, el schiz-par åtm.
NA förvirrar och skadar inre strukturer, hiearkier av omsorg och solidaritet, den nivå som naturlig och egentlig för individen. Varje individ har förmodligen sin utsträckning. Viss övning på att nå längre, via religionens uppmuntran och undervisning. Att leva i en demokrati etc. Men för en universell omsorg är vi inte redo. Sträcker man ut sig så långt, så blir det hål. Plus att det kan tjäna andra processer också – ungefär som att vara engagerad i oroshärdar långt bort, men försumma det nära. Adolescent det med.
Fången i en i och för sig intellktuellt tillfredsställande matrix av all skuld/ingen skuld, allt ansvar/inget ansvar. Man kan säga att individen attackeras från åtminstone tre håll: dels från sina pre-vuxna sidor, dels från tidsandan som i sig gör mognaden svår att uppnå, dels från denna livsfilosofi.
Skulden är strukturerande. Att bli förälder kan vara – är för många – det moment i livet när man på allvar kommer på spåret. Sorgen är också strukturerande.
Det är svårt att göra sig kvitt känslan av att det är ytterligheterna möts, och livnär varandra. Föreställningen om ett totalt ansvar väcker ansvarslösheten till liv, och tillgripandet av primitiva mekanismer för ”utkastande” av det inre möts. Här finns, parallellt med individens andliga skaparkraft – och ansvar – en väldig upptagenhet av vad de mäktiga har för sig, etablissemanget. Även konspirationsteorier, ja till och med hur ”mörka makter” påverkar och marterar individen och gör livet svårt, finns sida vid sida i materialet.
New age/nyandlighet är skuldfritt.
(Försvarsmekanismer… sparas)
Försvarsmekanismer.
Magiskt tänkande (”tanken är skapande”/”allt är illusion”/”Du skapar din egen verklighet”)
Omnipotens (”stora förmågor på gång”/”Har varit överstepräst i tidigare inkarnation”)
Idealisering (”upplysta personer”/gurus) & Devaluering
Introjektion/vändning mot självet/identifikation med aggressor (”valt sina föräldrar”)
Hänsyftningsidéer (”livets direkta tal”/allt jag möter är direkt ”tal” från Gud)
Affektisolering/intellektualisering/rationalisering??
Annulering
Dissociation
Förnekande (”det finns ingen ondska, bara okunsk”/”Allt är mycket gott”/”Förklädd kärlek”)
”Psudopatologier”.
Dock vill jag ändå se new age/nyandlighetens eventuella faror som ”pseudo”-händelser. Det är möjligt att den kan ha en hämmande, bromsande inverkan på individen, men att det sällan är fråga om verkliga patologier (ifall inte dessa finns på förhand, vilket de förmodligen gör i vissa fall, men detta ligger som sagt utanför denna studie att undersöka). Är det fruktbart att tänka sig det finns ”pseudo”-varianter av många störningar eller brister. Pseudoborderline, pseudonarcissism, pseudoadolescens, osv…
En hypotes för den här studien är att personer som omfattar new age/nyandlighet är helt vanliga vuxna individer. Detta är så att säga den oberoende variabeln? New age/nyandlighetsläran och hur individen tar till sig denna och påverkas, i någon mening formas av denna, är beroende variabel? (måste fundera vidare på detta?)
Försvar av New age-anhängarna i förhållande till Granqvist, m fl!
”Symptomen är ideal.” En felkälla är så klart att sådant som absorption, tunnväggighet, individuellt självförverkligande etc sanktioneras av, och förmedlas som ideal, inom new age/nyandlighet. (Hur då förklara ”dots” på en skärm? Att det påverkat också det omedvetna?)
Läckage (Farias & Granqvist, 2007). Om detta kan relativiseras (som också med förkärlek görs inom new age/nyandlighet) men man får då betänka att relativiseringen också kan fylla flera funktioner: ett slags lättja, en gimmick (Flax, XX), ända till ett slags självinducerad dissociation (ref dissocation, Granqvist?)
”Religiös okänslighet.” En likande världsbild i en hinduisk eller buddhistisk kulturkrets hade varit elitens lära. (Teosofin exporterades ju också åter till Österlandet, efter att ha varit en sväng i västerlandet och ”renats” via Blavatsky & Co, och anammades då just av en elit – Hammer? Ref) ”Tossigheten” kan vara en bedömning som kommer sig av att bedömaren har en viss kulturell bakgrund. (Jämför Jesus född av jungfru Maria som i Harris Int, se ref! är en föreställning som försvaras av ca 50% av de tillfrågade, vilket skulle motsvara ca 150 miljoner amerikaner?)
När man tar del av litteraturen om new age så är det svårt att missa vilken lockelse de olika praktikerna har på bedömarna. Det blir så färggranna beskrivningar. Om kristaller, olika slags healing, delfinmeditation o s v. Och allt det där finns ju, det är klart. ”Smörgåsbordet.” Men det är lätt att missa de grundläggande stråken eller föreställningarna, som tagna ihop faktiskt de också ger bilden av en ganska speciell andlig rörelse (de tre kriterierna o s v).
En orsak till att mycket av bedömningarna fastnar eller åtminstone uppehåller sig en oförsvarligt lång tid vid detaljerna kan – förutom att det gör sig så bra i text, och att den samlade bilden blir så tossig – ha att göra med många betraktare faktiskt varit antropologer, religionshistoriker etc. Psykologer och andra professioner har ett annat fokus. Vad är det som pågår? O s v.
Eller så är det ett slags parallellprocess till fenomenets många facetter, att bedömarna själva till slut låter som en inventering på ett new-age-center.
Den oro vissa känner inför new age-anhängarna, och kritik, kan vara missriktad. ”Oroade sekulära rationalister överdriver riskerna med ett new age-engagemang helt enkelt därför att de övervärderar avståndet mellan dem själva och dem som är intresserade av new age”, s348. Det kan ju gälla vidskeplighet, t ex? (Hammer 2004)
”Är under press.” New age-anhängaren laborerar med en mycket ”avancerad” lära som dels är svår att göra reda för och dels får personen att agera under sin egentliga nivå?
”Stor förklaringskraft.” Har svar på frågor som vi tar för givet saknar (entydiga) svar? Det är en avancerad lära – i hög grad koherent och med hög förklaringskraft, som det verkar (teodicéproblemet, t ex) – vilket filosofiskt kan vara tillfredställande. Men psykologiskt uppstår vissa effekter som är mycket intressanta att fundera kring …(Farias & Granqvist, 2007). Eller ”enkel”? CS Lewis reflektion om panteismen, som är där människan hamnar om hon lämnas med sig själv? (ref?)
”Halo-fenomen.” Halo-effekter av en ljus världsbild av ordning, och med fokus på mellanmänsklig kärlek, kan inte uteslutas, analogt med att erfarenheter av droger kan göra att vardagen framstår som mindre tilltalande efteråt. (kolla upp ”post-Avatar-depression”, var ref?). Om det är så att vissa personer lättare producerar sådana ”halo-fenomen”, som kan ge underliga svar i AAI-intervjuer t ex, förekommer detta förmodligen på en skala från normalt till patologiskt.
”Typ1/Typ2, osv.” Beskrivningen av new age (som i Farias & Granqvist, 2007) av NA-anhängare som drar från workshop till workshop, där de uppmuntras att vända ut och in på sig själva, bara beskriver en del av NA (kanske en ”Typ 1” rentav), medan andra manifesterar ett mer filosofiskt intresse för NA (”Typ 2”?). Men vad är det då – om något – som förenar dem och gör en samlad beteckning relevant eller användbar? Här ser jag jag en framtid för forskning på, grovt sagt, en typ 1 och 2. Dessa skulle säkert vara statistiskt motiverade populationer. Så, eventuell svårt uttala sig om ”new age” som en grupp. (Det gjorde säkert nog inte Granqvist, eller i så fall på ett mycket känsligt sätt, kommer inte ihåg, men värt göra en anmärkning om i alla fall.)
De flesta människors religion har en helt annan karaktär, så också i Indien, enligt Hammer.