Hammer (2004, s. 319) för en intressant diskussion kring huruvida den nya andligheten är modern eller postmodern? Hans svar är att den har drag av båda. Den är postmodern i sitt ifrågasättande av världens auktoriteter. Likaså i hyllandet av individens frihet att skapa sin egen mix av föreställningar. Men under ytan är den påfallande modern. Ett sant postmodernt förhållningssätt till den egna identiteten skulle vara att glatt bejaka det splittrade, det motsägelsefulla, i den egna identiteten. Men inom nyandligheten ligger istället ett starkt fokus på att ”hitta sig själv”, ”sitt sanna jag”, etc. Inte heller uppfattningen om en världsplan, en ständigt framåtskridande utveckling, är särskilt postmodern, skriver Hammer. Återigen möts ytterligheterna således. En konservativ ordning paras med en mycket progressiv sådan.