Ikväll nås jag av meddelandet att författaren Pia Hellertz gått bort och känner att jag vill försöka samla mina tankar och intryck, minnen, av henne.
Vi kände inte varandra, var knappt ens bekanta. Eller detta är väl både sant och osant. Vi var bekanta på det viset som man finns i varandras liv när man accepterat varandra som ”vänner” på Facebook eller liknande och då och då, över många år, ger sig till känna i varandras flöden.
De som känt och umgåtts med henne, t ex på Kosmosgården i Varnhem, beskriver henne som en varm och härlig person. Det har jag ingen anledning att betvivla.
Pia Hellertz är dock en av få, kanske den enda, som jag valt att blockera på Facebook. Då och då har jag gjort det. En månad i taget. Inte för att hon på något vis trakasserat mig personligen. Inte alls. (Då är det snarare jag som varit på henne, även om detta bara hänt en handfull gånger.) Men för att materialet hon valt att dela ofta varit så apart och konspiratoriskt att det fått mig att känna mig som åksjuk.
Samtidigt har jag inte velat släppa kontakten helt. Hon har trots allt varit en person som fascinerat mig. Vad var det med henne? Vad var det som pågick?
Vi har tillhört samma krets. Personer som intresserar sig för den danske mystikern Martinus Thomsen. Hellertz har till och med skrivit en bok om honom. Enda gången jag såg henne i verkliga livet var när hon höll en föreläsning på NBV i Stockholm utifrån sin bok.
Hon var produktiv. Recensioner och flera egna böcker, som finns att läsa om, läsa eller ladda ned från hennes hemsida.
Pia Hellertz verkade ha funnit sin ”sister in crime” i Ylva Häggström som länge drivit webb-sidan ”Bakom kulisserna”. Pia delade ofta material därifrån, som hon utan omsvep presenterade som ”intressanta avslöjanden”. Ärligt talat kunde det vara vad som helst. Ju mera galet och halsbrytande, konspiratoriskt, desto bättre, tycktes det.
När jag nu suttit och tänkt på Pia Hellertz så konstaterar jag att jag nog ändå bedömt henne mildare bara för att hon är kvinna. Varför?
Detta kan låta förminskande, misogynt. Men jag tror verkligen att sådana här och liknande engagemang för kvinnor kan fylla också en emancipatorisk funktion. (Det har forskats på sådant, det är inte min idé.) Att det blir ett sätt att slå sig fri. Att få breda ut sina vingar. Börja om. Att få vara obekväm, provokativ.
En medelålders man som repostar inlägg och ”avslöjanden”, om hur topparna inom det Demokratiska partiet i USA allesamman är pedofiler, vilka håller tusentals barn fångna i tunnlar under jorden för att där tappa dem på ett slags föryngrings-serum, honom skulle jag i högre grad betrakta som förryckt. Potentiellt farlig.
När Pia Hellertz och Ylva Häggström gjort det har jag inte känt så, trots allt. Jag har förstått det som ett slags lek, ett maskspel. Även om det sannolikt varit på allvar för dem båda.
”Pia Hellertz är fil.dr., social- och beteendevetare, pensionerad universitetslektor, socionom, psykoterapeut, mental tränare och författare. Hon har undervisat på Örebro universitet i cirka 25 år”, läser jag i en presentation från Bokus. Vet inte om detta stämmer på alla punkter. Disputerad var hon i vilket fall. Vilket gjort hennes engagemang för osannolika konspirationer bara ännu märkligare.
När jag ibland suckat om hur jag längtar efter en oberoende akademisk granskning av den danske mystikern Thomsen, att jag hoppats det ska dyka upp folk som inte på förhand är alltför investerade i sitt objekt, då har jag kunnat ha Pia i tankarna.
På sin hemsida delar hon generöst med sig av mycket, bl a en recension som litteraturdocenten Erland Lagerroth skrivit efter att ha läst hennes bok ”Paradigmskifte på gång?”
Det går inte att undgå att märka hur Lagerroth har svårt att få ihop den väl pålästa, disputerade Hellertz, med någon som så till synes oblygt hyllar en viss dansk mystiker:
(En reaktion inte helt olik den som kom fram i ett gammalt nummer av Nexus: ”Martinus i praktiken”.)
Passar på att ladda ned en PDF av Pia Hellertz hemsida som jag tycker är charmig:
Emellanåt postade hon också förtjusande inlägg. Om ett träd hon sett genom sitt fönster. Om sina egna barn eller sina bröder. Om hur väl hon trivdes på det äldreboende dit hon flyttade för ett par år sedan.
Hur det nu än är så hoppas jag, för Pias skull, att hon ska få bekräftat allt vad hon skrivit om i en av sina böcker: ”Döden är livets största överraskning”.