PDT, Teori Och Begrepp

Psykoanalys och psykodynamisk teori

Sigmund Freud.

Freud har haft ett stort inflytande över synen på människors religiositet. Under de snart hundra år som gått efter hans död har åtskilligt hunnit hända, i teori och praktik, men att det inte var så lätt för de första generationerna psykoanalytiker skriver Ana-Maria Rizzuto, själv analytiker:

”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes. If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it” (Rizzuto, åååå?, s4).

James Jones, professor i psykologi vid NN, skriver apropå Freuds religionsskepticism och hur denne såg på psykoanalysen som en ”education to reality”:

”Freud assumed that atheism was normative and religion was but a vestige of the childhood of humankind”. … ”Healt would require renouncing the wondrous but unattainable wishes of childhood for the realistic but prosaic satisfaction of adulthood. Thus illusions of comfort, protection, and compensation should be put aside and responsibilities shouldered” (Jones, 1991, sid 1 & 3) — kolla ref!!!!

Winnicott.

Donald Winnicott skriver på flera ställen uppskattande om religion. ”Detta område [mellanområdet] bibehålls hela livet igenom i det intensiva upplevande som hör samman med konst och religion, ett fantasirikt sätt att leva och skapande vetenskapligt arbete” (Winnicott, 2003, s. 37). Dock gör han en distinktion mellan mer rigid religiositet, som kan gränsa till vanföreställning (eller den nyandliga ”scientismen”?) och en form som har större likheter med barnets lek:

”Om en vuxen människa kräver av oss att vi accepterar att hennes subjektiva fenomen är objektiva fakta, bedömer vi henne som sinnessjuk. Om däremot en vuxen människa kan ha glädje av sitt personliga mellanliggande område utan att ställa några krav på oss, då kan vi också erkänna vårt eget motsvarande mellanliggande område och glädjas när vi finner att våra områden delvis sammanfaller, t ex gemensamma upplevelser hos medlemmar av en grupp inom konst eller religion eller filosofi” (Winnicott, 2003, sid 37).

När Winnicott skriver om religion är det uppenbart att han skriver om ett visst slags religion eller andlighet. Jag tror att viss slags andlighet lånar sig hellre till en sådan fruktbar relation, och att annan andlighet gör det bara med stort motstånd. Det är en tes för detta arbete att new age/nyandlighet går att hänföra till den senare kategorin. Därmed inte sagt att denna typ av andlighet skulle vara mindre ”sann”, det är den kanske inte alls.

”Mystisken” i psykoanalysen

Wilfred Bion har ett begrepp som han kallar ”O”, som förefaller vara hans försök att reservera eller isolera en djupaste aspekt av psyket.

Hans Reiland (åååå?) skriver om ”the object before the objects” som en instans, en djupaste referenspunkt, som finns bortom de inre objekt (t ex vårdnadshavare och andra) som tillkommit senare.

Bollas är ännu en psykoanalytiker som med avstamp i objektrelationsteori försöker urskilja en referenspunkt som ska ligga bortom de ”inre objekt” som etablerats framför allt i relation till omvårdnadspersonerna. Han talar om denna djupare grund som ”the transformativ object” (åååå?)

Djup religiositet i psykoanalytiskt ljus.

Ateistens ”gudsrelation”

Psykoanalysen kan ge en djupare förståelse för religion/ateism.

”Paradoxen”.

Winnicott skriver åtskilligt om paradoxen, mest i samband med barnets “övergångsområde”, som i lyckliga fall lever kvar i vuxen ålder, och där “utsträckts till att omfatta hela den kulturella och religiösa sfären” (ung)

(Winnicott, 1981/2003) “Jag vill fästa uppmärksamheten på den paradox som ingår i barnets användande av det som jag kallat övergångsobjekt. Mitt bidrag är att begära att denna paradox skall accepteras, tolereras och respekteras, och att man inte skall försöka lösa den. Genom att tillgripa en avspjälkad intellektuell funktion är det möjligt att lösa paradoxen, men priset för denna lösning är förlusten av värdet hos själva paradoxen.” s 16

(Winnicott, 1981/2003) “Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination”, s. 25

(Jemstedt, 1993, i förordet till Winnicott) “Barnets relation till övergångsobjektet är en begynnande förmåga att upprätthålla en dialektisk process, mellan förening och avskildhet, mellan symbolen och det den symboliserar, mellan inre och yttre, etc, och denna dialektik skapar mental rymd.”

Dessa två begrepp används inom teologin eller religionsvetenskapen för att två olika sätt att förhålla sig till t ex religiösa skrifter (ref). Det går igen också hos James Fowler i hans Stages of Faith Theory (ref).

Ämnet paradoxalitet dyker upp hos Winnicott när han behandlar övergångsområdet och övergångsobjektet. Han manar vuxenvärlden till aktsamhet när de närmar sig barnets förhållande till det paradoxala. ”Jag vill fästa uppmärksamheten på den paradox som ingår i barnets användande av det som jag kallat övergångsobjekt. Mitt bidrag är att begära att denna paradox skall accepteras, tolereras och respekteras, och att man inte skall försöka lösa den. Genom att tillgripa en avspjälkad intellektuell funktion är det möjligt att lösa paradoxen, men priset för denna lösning är förlusten av värdet hos själva paradoxen.” (Winnicott, 1981/2003, s 16) På annan plats i samma skrift utvecklar han temat ytterligare: ”Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination” (s. 25)

Winnicott gör sig verkligen till talesman för paradoxen. I sin bok Lek och verklighet återkommer han till ämnet gång på gång. Det finns mer redan i förordet, och de allra sista meningarna i efterordet tar upp detta ämne. Att det paradoxala i barnets upplevelse måste respekteras.

Det ligger utanför ambitionerna med denna studie att ge någon mer djupgående utredning av individens utveckling, och hur tidiga erfarenheter kan återverka på vuxenlivet. T ex skriver ju Winnicott åtskilligt om hur det tidiga omhändertagandet och bemötande kan få konsekvenser senare i livet. Så när det handlar om paradoxerna nöjer jag mig med att konstatera att det Winnicott skriver om hur en påtvingad upplösning av paradoxen, hos det lilla barnet, ”leder till en försvarsorganisering som man hos den vuxne kan möta i form av en sant och falskt själv-struktur” (Winnicott, s38, 2003), så nöjer jag mig med att påpeka att – helt oavsett hur vår barndom varit – en betoning av det konkreta, det enkla, i hur vi ser på livet, borde kunna fresta på psyket så att vissa besvär uppstår som påminner om en i barndomen olyckligt grundlagd sådan ”sant och falskt själv-struktur”. Detta menar jag kan vara relevant när vi diskuterar ett tankesystem som NA och det hållning till tillvaron som detta kan stimulera.

”Barnets relation till övergångsobjektet är en begynnande förmåga att upprätthålla en dialektisk process, mellan förening och avskildhet, mellan symbolen och det den symboliserar, mellan inre och yttre, etc, och denna dialektik skapar mental rymd.” (Jemstedt, s.i förordet till Winnicott, 1993)

Objektivitetens begränsningar.

”Det finns för övrigt ett stort antal vuxna som aldrig uppnår en tillförlitlig förmåga till objektivitet, och de som är allra mest tillförlitligt objektiva har ofta bristfällig kontakt med sin egen inre världs rikedom” (Winnicott, 2004, s.69)

Bion om ”precision”, osv…

”Negative capability”.

”The negative capability” vilket är en förmåga att uthärda att man inte vet, att vara osäker (Stiller, 2007).

Mejl som kom samma dag som vi åkte upp till Valsan. Från Jules Evans blogg, om Joyce och Keats. Om negativ capability

”John Keats, who suggested the poet needs a negative capability in which they can experience the Sublime without ‘an irritable reaching after fact and reason’” (Jules Evans blogg, se ref!!)

Personlighetsstruktur

“En individs grundläggande personlighetsstruktur kan bara förstås om man tar hänsyn till två specifika och interagerande psykiska dimensioner: personlighetsstrukturen utvecklingsnivå samt vilken typ av försvar som dominerar på denna utvecklingsnivå. Den första dimensionen anger individens utsträckning, eller vilken typ av patologi som dominerar hos personen (psykotisk, borderline, neurotisk, ‘normal’). Den andra anger hans eller hennes personlighetstyp (paranoid, depressiv, schizoid etc.)” (McWilliams, s67)

McWilliams (1994/2005) anger fyra nivåer av personlighetsstruktur: psykotisk, borderline, neurotisk, samt “normal” (s. 67)

Se DSM-4. Har den fyra nivåer? “Mogen”?

Andra modeller nöjer sig med tre nivåer, med neurotisk nivå som den högsta. Men så klart går det att differentiera också i en sådan nivå, man bör kunna tala om en högre och en lägre nivå av neuroticism. Neurotisk och “moget neurotisk”? En person med svår neurotisk problematik, som söker hjälp, och efter en t ex en längre psykoterapeutisk kontakt har fått tillgång till en större inre rörlighet, fått en större förmåga att reflektera kring sig själv och befriats från besvärande symptom, kan i vilket fall sägas ha nått en högre neurotisk nivå.

PDM (2006) definierar personlighet som: “relatively stable ways of thinking, feeling, behaving, and relating to others”. (s17)

Med “tänkande” avser PDM “not only one’s belief systems and ways of making sense of self and others, but also one’s moral values and ideals” (s17)

“[A] continuum of severity, from a relatively healthy to a very disturbed level of personality structure. This continuum is conventionally, if arbitrarily, divided into healthy, neurotic, and borderline ranges of personality organization, the borderline range extending from the border of neurotic character organization to the border of psychotic conditions.” Det är viktigt att påpeka att “borderline” i en psykiatrisk kontext, “Borderline personlighetsstörning” (DSM) syftar på en viss typ av borderline, nämligen en mer utlevande, dramatisk form, som ursprungligen avgränsades för forskningsändamål (s.21). Det psykodynamiska konceptet är bredare och, om man så vill, mer allmänmänskligt. Det härrör från en tid i vårt liv när det faktiskt var normalt att uppfatta och interagera med världen på detta karaktäristiska, ofta förenklade vis, och som finns kvar som en kapacitet även i vuxen ålder.

PDM inkluderar inte psykotisk i sin P-axel ), då forskningsläget är oklart. Dock differentierar man mellan borderline på dels en högre nivå, dels en lägre nivå, vilken i vissa fall förekommer ihop med psykotiska eller psykosliknande symptom, såsom konret eller övergeneraliserat tänkande (s. 26). “Toward the psychotic end of the borderline spectrum” (s.29)

Utöver denna anger PDM “neurotic” samt “healthy”(s.27)

Det är viktigt förstå att “Psykotisk” avser ett slags beredskap, svaghet eller skörhet, som gör att personen i svåra situationer kommer ha en större benägenhet att reagera med psykotiska symptom. Inte att personen har manifesta psykotiska symptom. Det är, som sagt, en nivå av personlighetsstruktur.

“Personality is what one IS rather than what one HAS. It certainly comprises more than one can see by scrutinizing a person’s behaviour” (s17)

PDM påpekar att vi alla kan uppvisa borderline- eller psykosliknande symptom under svår stress (s20)

Begreppet “borderline” myntades eller konceptualiserades på 1950-talet, för de patienter som var alltför störda för att riktigt passa in i den neurotiska diagnosen, men var alltför förankrade i verkligheten för att passa in på psykosdiagnosen (s21)

Psykodynamiskt grundad forskning har kommit fram till tre typer av borderline, en som ligger närmare det psykotiska, med risk för psykosgenombrott, en form som liknar den som DSM ringar in, samt en tredje som PDM beskriver som “over-ideational, characterized by social isolation and withdrawal, more likely to recive the DSM diagnosis of paranoid, schizoid, or obsessive personality disorder”. (s21).

PDM beskriver detta som “a person’s center of psychological gravity”, även om det framhålls att de andra nivåerna kan finnas där också (s23)

Psykoanalytiska och andra begrepp

Personlig mognad.

Om Sigmund Freuds syn på mognad, och i förhållande till de högre stadier han tecknar i sin Faiht Development Theory, skriver utvecklingspsykologen James Fowler:

”Freud illuminated many of the paradoxes that arise from trying to strenghten the slender abilities of rationality to mediate between the imperious demands of the id and the harsh constraints of the superego. But his visions of maturity scarcely got beyond the maintenance of a kind of armed truce” (Fowler, 1996, s65).

Winnicott påpekar att:

“det tar år innan det hos en individ kan utvecklas en förmåga att upptäcka jämvikten i självet mellan det goda och det onda, det hat och den destruktivitet som finns jämsides med kärleken inom självet. I denna mening kommer mognaden längre fram i livet, och tonåringen kan inte förväntas skåda bortom nästa stadium, som börjar i tjugoårsåldern” (Winnicott, 2003, s.225).

”Falskt” respektive ”sant själv”

Helt oavsett hur vår barndom varit, så torde en betoning av det konkreta, det enkla, i hur vi ser på livet, borde kunna fresta på psyket så att vissa besvär uppstår som påminner om en i barndomen olyckligt grundlagd sådan “sant och falskt själv-struktur”. Detta menar jag kan vara relevant när vi diskuterar ett tankesystem som new age och det hållning till tillvaron som detta kan stimulera.

”Faustisk förhandling” (ett uttryck från Grotstein, refererat i Cullberg, 2000)

Skuld.

Skuldförmågan ger förmåga till omsorg och önskan att reparera. Den räddar individen från sin egocentrism. Avgörande för djupkänslan i livet och relationer är förmågan att känna skuld. Detta är en psykoanalytisk åsikt, men är inte främmande för kristendomen. Men för new age/nyandlighet är den det.

Hos Klein finns pendlingen mellan aggression och reparation, där skuld och omsorg om objektet är regulerande och sammanhållande princip. Det går aldrig – i individens inre – helt överstyr. Relationen bibehålls.

Copingstrategier/Försvarsmekanismer.

Det finns ett slags mentala operationer som har en buffertfunktion för oss, nämligen de så kallade försvarsmekanismerna (Vaillant, PDM, DSM). Dessa brukar ofta delas in i grader, beroende av hur stora inskränkningar och/eller förvrängningar av självbild och omvärldsuppfattning de medför.

I psykoananlytisk teori ses detta som strategier för att hålla inre eller yttre impulser och vad dessa hotar att väcka oss borta från medvetandet. Syftet är att för alltid eller åtminstone för att vinna lite tid, eller för att mildra dem. Copingstrategier är ”automatiska psykologiska processer som skyddar individen från ångest och från att bli medveten om inre eller yttre faror eller påfrestningar” (Mini-D, DSM-4. 2002).

Dessa försvarsmekanismer är hierarkiskt ordnade, från mer primitiva till mer utvecklade eller mogna. En enkel uppdelning är i ”primära” och ”sekundära” försvar. De senare förblir relativt sett en inre angelägenhet, något som individen på grund av en levande upplevelse av barndomens skuld, försöker att bära själv utan att belasta andra. Winnicott skriver om hur ett inre skapas utifrån, skulden får en hemvist, vilket medverkar till att försvaren blir sekundära, inre ”dramor”. De förra får till följd ett ”utkastande” och utprojicerande av individens inre tumult (Winnicott?, åååå?)

En viktig distinktion (ref!!) mellan primära och sekundära försvar är att med de senare behålls en i huvudsak realistisk bild av omvärlden, medan individen försöker hantera sin konflikt på ett inre plan. Genom att förändra sig själv, inte sin perception eller förståelse av omvärlden. Detta kan ge nog så tokiga uttryck, men innebär en fundamental skillnad.

Förmåga till skuld antas vara skillnaden, ett slags omsorg om objektet. Känslan av att ”det måste vara mitt fel”, som ändå innebär en förmåga.

Sett utifrån psykoanalytisk teori har dessa sina naturliga hemvister på olika nivåer i individens utveckling. De skiljer sig åt i vilken grad av inskränkning de medför för livsupplevelse och relationer. Att ett litet barn lyckas att helt förneka en handling det gjort – också för sig själv – får normalt inte samma konsekvenser som när en vuxen person gör det. En tonåring som upplever det som att alla är emot honom eller henne, och lever ut denna känsla, bemöts normalt med större förståelse eller överseende än om en vuxen person gör det.

Exempel på mer omogna försvar är idealisering och devaluation, projektion, annulering, vändning mot självet och kompartementalisation (dessa anger Winnicott som exempel på ”maniska försvar” mot hotande depression… Winnicott, 2004, sid 70).

Winnicott framhåller hur coping på en lägre nivå, t ex en massiv utprojicering av egna aggressioner som får till följd att personen känner sig förföljd, kan ha en speciell lockelse och innebära vissa vinster: ”Logiken har ingenting att komma med när man en gång uppnått den härliga förenkling som känslan av att vara förföljd medför” (Winnicott, 2003, s.225).

Att individen använder försvar på lägre nivå är inte argument för att individen befinner sig lågt på P-axeln, men frånvaro av högre försvar är det. Ett annat sätt också att avpatologisera regressionen.

Symbios.

”The human needs for dependency, connection, affirmation, even symbiosis, are never left behind, just transformed into more mature forms” (Jones, 1991, s18).

Omogna försvar.

Omogna försvarsmekanismer förvränger eller gör om världen så att den blir mera uthärdlig att leva i:

”Ett omoget försvar är ett sätt att förneka verkligheten som den ser ut och istället göra om den för att den ska vara lättare att leva i. På så vis ser man aktivt till att undvika olustkänslor och stark inre stress. Gemensamt för de omogna försvaren är att bäraren inte upplever sig ha några problem. Tvärtom är det omgivningen som anses ha det. I den här gruppen finns liten, om någon, självinsikt och det är svårt att se det egna behovet av hjälp.” (DSM-4TR??, åååå, sid?)

Exempel på mer omogna försvar är: Förnekande, projektion och omnipotens.

Regression.

Utifrån psykoanalytisk teori kan man säga vi under press tenderar att fungera på lägre nivå än vad som är det normala för oss. Varje individ har också sin ”breaking point”. Ens normala nivå kan sägas det fungerande man kan upprätthålla under normala livsomständigheter.

Regression lyfts fram i litteraturen på en mängd ställen. Freud betraktade religiositet som en form av regression som individen borde motarbeta, komma ifrån, medan synen på detta har mildrats hos senare teoretiker.

Regression i “livets”, “jagets”, osv tjänst, som även kan inrymma religiositeten. Men frågan är om new age på något vis gör en sådan godartad regression svårare?

Balint (ref i Winnicott, 2003) har myntat begreppen malign respektive benign regression.

Regression. Då föreställer man sig en jagorganisation, dels ett hot om sönderfall eller kaos (Winnicott, s.270)

Inom psykoanalytisk teori talar man om regression i flera sammanhang. Att en individ faller tillbaka på en typ av upplevande och ett sätt att relatera till omgivningen och livets plikter eller villkor, som sett till individens ålder hör till ett tidigare eller passerat stadium. Oftast har det då en negativ klang. Men regressionen har också en helt naturlig plats i våra liv, i förälskelse, lek och skapande t ex. En sådan regression kan då sägas vara ”i livets tjänst”.

Stress. Smärta. Sinnesdepravation. Ensamhet. Allt för många nya intryck på en gång. Droger. Trötthet. Villkoren för vår s k “normalitet” är ganska snäva.

Somliga extra sårbara dessutom.

Regression ”i utvecklingens tjänst” (Erikson, 1982/2004, s.67+91?). Erikson hänvisar här till ett uttryck av Blos.

Att ibland få koppla bort ”sekundärprocesstänkandet” och doppa sig i primärprocessernas värld.

”Regression i jagets tjänst” myntades av Ernst Kris i dennes verk Psychoanalytic Explorations in Art (Sjögren, s112)

Vägen till att individen skaffar sig ”en inre värld” av det slag som också ackompanjeras av en någorlunda realistisk uppfattning av och ett dito utbyte med den yttre världen, går via många steg. Det lilla barnet lever om man så vill helt i en inre värld, eller kanske ”värld”, kort och gott. På ett hallucinatoriskt vis uppfattar det vad som görs med det, och orsakssammanhang, och uppfattar sig på något mystisk vis stå i centrum av allt det det erfar. Steg för steg kommer individen att närma sig en vuxen kapacitet. Barnets lekområde och övergångsobjekt (Winnicott), experiment och sökande i tonår och adolescens (Elkind), för att så småningom uppnå ett hyfsat fungerande.

Den inre världen, och förmågor som erövrades i det förflutna, kommer att finnas kvar som kraftkällor och möjliga platser för ”regression”. Vuxenlivet är helt enkelt en fattigare plats – och termen ”vuxen” kanske inte ens adekvat – om inte individen har tillgång också till tonåringen och barnet inom sig.

Men det finns också det mer eller mindre patologiska spåret i detta förlopp. Här kommer banden till de pre-vuxna stadierna vara av ett annat slag. Vid påfrestningar kommer individen att ta sin tillflykt till den yngre individens sämre möjligheter – och typiska strategier – för att avvärja den ångest som situationen (som också kan vara ”en inre situation”, hågkomster och impulser, som knackar på). Denna relativa omogenhet kan vara av olika allvarlighetsgrad, från psykotisk till neurotisk.

Båda slagen av ”återvändande” är i centrum för denna studie. De motsvarar också, förenklat sagt, de båda sätten att se på vad människans religiositet egentligen handlar om. Medan till exempel Freud knappast såg något gott alls i den form för regression (”kollektiv neuros” kallade han det) som religionen möjliggör eller uppmuntrar till, så har det kanske funnits andra som förbehållslöst tagit religionen i försvar i alla lägen och lovsjungit dess möjligheter. Allra intressantast är det så klart om man kan ha båda perspektiven levande. Denna studie ska försöka väcka intresset för och fördjupa förståelsen för en sådan hållning inför andlighet och religiositet.

Regression. Då föreställer man sig en jagorganisation, dels ett hot om sönderfall eller kaos (Winnicott, s.270)

Att ha kvar någon del av sitt liv som svarar mot något magiskt, outsägligt.

Stress. Smärta. Sinnesdepravation. Ensamhet. Allt för många nya intryck på en gång. Droger. Trötthet. Villkoren för vår s k “normalitet” är ganska snäva. Somliga extra sårbara dessutom.

Att ibland få koppla bort ”sekundärprocesstänkandet” och doppa sig i primärprocessernas värld.

Ska introducera två nya begrepp: ”vital regressivitet” respektive ”dominant regressivitet”. Detta är något som kan bedömas över tid, eller sett till individens hela fungerande och i olika situationer. Vilka konsekvenser regressionen får för nära relationer och arbetsförmåga, t ex.

Att en psykisk omställning inför extrema situationer kan få just ett religiöst uttryck, antyder väl Allport, när han skriver ”There’s no atheists in fox holes”. Det vill säga, extrema situationer kan göra att vi beter oss mer religiöst än annars.

Regression sker nästan alltid i relation till omgivning och inre värld. Regression i förhållande till vad man egentligen kan, det slags processande man egentligen är förmögen, o s v. Kan väl också vara organiskt utlöst, demens, etc.

Det är normalt att regrediera i mycket stressande situationer, inför påfrestningar som man inte vet hur man ska hantera eller som överstiger också vad de flesta kan klara av (t ex naturkatastrofer, svåra olyckor, hot mot ens överlevnad, o s v).

Vilken motståndskraft man har är individuellt. Alla individer har en ”breaking point” men det kan skilja åt var, och kanske även på vilka områden.

Liksom de flesta tenderar att fungera sämre under stor press, så är det lika sant att säga att också den med med varaktigt nedsatt psykisk hälsa kan fungera mycket bättre i en skyddande och stödjande omgivning. Vårt normala tillstånd är hur vi fungerar under påfrestningar från en genomsnitts-omgivning: arbete, kärlek, att hantera konflikter med grannar, o s v.

Denna positiva bild av regressionen möter oss även hos Kohut, i hans syn på sådant som överföring och självobjekt: ”For Freud, transference is something to be outgrown. For Kohut we never outgrow transference, only move from childish to adult forms. The human needs for dependency, connection, affirmation, even symbiosis, are never left behind, just transformed into more mature forms” (Jones, 1991, s18)

Individen som Freud såg denne var mer en stark individ. Detta avspeglar sig också i synen på religionen. Kanske hade det också med hans tid att göra. Han hade att distansera sig från ett slags ”medeltidens symbios”; hans teorier ”was phase-appropriate but not absolute” (Jones, 1991, s19).

Det är lätt att se hur psykoanalysen gått emot ett mer relationellt, interpersonellt, sätt att se individen.

Men i samband med NA är det intressant att se på jungiansk psykologi, som ändå innehåller flera element av delad eller gemensam verklighet och förbundenhet, att den – liksom för övrigt NA, som i så hög grad tagit Jung till sig – framstår som en mycket individualistisk filosofi.

Hos Winnicott (1993) finns uttrycket ”regression till beroende”, vilket hänför sig främst till terapisituationen, där klienten kan så att säga ta ett steg bakåt, för att sedan kunna två framåt. Men Winnicott har också en intressant reflektion kring psykos jämfört med psykologiska besvär på så att säga högre nivå, att det är från psykosen man spontant kan tillfriskna. ”Med andra ord är psykosen nära förbunden med hälsa. Den rymmer oräkneliga brister i omgivningen som har frusits men som är åtkomliga och kan tinas upp genom olika läkande faktorer i det vanliga livet, till exempel vänskap, vård under fysisk sjukdom, poesi etc, etc.” (s273)

Balint (ref i Winnicott, 2003) har myntat begreppen malign respektive benign regression.

Vilken motståndskraft man har är individuellt. Alla individer har en ”breaking point” men det kan skilja åt var, och kanske även på vilka områden.

Regression syftar på individen faller tillbaka på ett fungerande som egentligen är passerat. Freuds kritik av religionen tog fasta på detta, att människors religiositet kunde misstänkas ha regressiv bakgrund. Att inte vilja möta vardagens och livets påfrestningar på ett åldersadekvat sätt.

Tanken att vi alla – förhoppningsvis – har med sig tidigare åldrar och funktionsnivåer som ”lager” inom oss. Tonåringen, även barnet. I situationer av övermäktig stress, eller i stunder av ”regression i jagets tjänst” (Erikson, fler?)

Andra teoretiker har framhållit det regressionens adaptiva potential och betydelse. En regression som kan vara såväl ”jagets”(Kris, ref i…), ”livets” (Erikson), ”fortplantningens”, ”naturens” etc tjänst.

Tolerance of ambiguity.

Ett begrepp som hamnar nära är “ambiguity tolerance”, det vill säga i vilken grad en person kan uthärda, processa och till och med uppskatta komplex eller rent av motsägelsefull information (Furnham).

Paradox (Fowler, Akhtar, Winnicott), jmfr motsägelsefullt. Depressiv position (Klein). Mogen neurotisk nivå (McWilliams, PDM). Mogna försvar – minimal förvrängning (Humor t ex)

Rörlighet, paradoxalitet, ambivalens. Denna egenskap dyker upp lite här och var. En öppenhet för paradoxen som ett kriterium för högre stadier finns såväl hos Fowler, som hos Akhtar, och inom teologin.

Aggressivitet/”Hate” (inte). Winnicott skriver insiktsfullt om sådant, bl a med referens till Klein som talat om såväl depressiv position som maniska försvar.

”Det är just när vi använder det maniska försvaret som det är minst sannolikt att vi upplever att vi försvarar oss mot depression. Vid sådana tillfällen är det mer sannolikt att vi känner oss upprymda, lyckliga, verksamma, ivriga, skämtsamma, allvetande, ’fulla av liv’. Samtidigt är vi mindre intresserade än vanligt av allvarliga saker och av det fruktansvärda i hat, destruktion och dödande” (Winnicott, 2004, s.197).

Coping strategies vid Borderline (PDM, s25) ”omogna” eller ”primitiva”

Splitting

Projektiv identifikation

Förnekande

Primitivt tillbakadragande

Introjektion

Omnipotent kontroll

Omnipotens

Primitiv idealisering

Primitiv nedvärdering (av sig sj och andra)

Hypokondri

Utagerande

Passiv aggressivitet

Symboliseringsförmåga.

Att intryck liksom hoppar över ett led i bearbetningen och uppfattas konkret. Symboliseringsförmågan är en ganska ömtålig förmåga och i stressade, eller exalterade stunder riskerar vi att förlora den. Då hemfaller vi till barnets konkreta uppfattning av tingen. Ett icke-symboliserande förhållande till världen har också personer med borderlinestörning, liksom så kallat primitiva religioner. Saker är vad de ser ut att vara.

Borderline.

Diagnosen borderline personlighetsstörning ges inte till alltför unga personer, eftersom dessa på ett helt åldersadekvat vis kan uppvisa många av dess symptom. Denna studie handlar inte om unga, och inte heller om patologier. Baseline är att det handlar om i grunden vuxna, relativt välfungerande, individer.

Psykos.

I PDM (längre namn, 200…) har man valt att inte ta med psykotisk som organisationsnivå. Detta motiveras av att denna nivå har allt för dåligt empirisk stöd. Det blir då svårt att argumentera för att psykos/psykotisk skulle vara en särskild funktionsnivå, som individen också kan regrediera tillbaka till, och att det inte enbart är ett speciellt psykiskt tillstånd eller en sjukdom. Alla som drabbas av psykoser har inte en psykotisk personlighetsstruktur? Alla som har en psykotisk personlighetsstruktur behöver inte få uppleva en psykos. När det psykotiska upplevandet blir långvarigt eller kroniskt kallas det schizofreni (DSM?)

”För en människa, som varken är psykotisk eller intensivt konstnärligt verksam, är erfarenheten av drömmen den starkaste upplevelsen av ett inre som vanligtvis hålls borta av dagens krafter, men regelmässigt framträder på natten och för oss in i en värld, där alla invanda begrepp ställs på huvudet” (Sjögren, s84)

PPO syftar på en viss skörhet eller benägenhet för att tillgripa vissa slags försvar, typiska för psykosen. Människor kan vara psykosnära men kanske aldrig uppleva någon psykos, och ändå är beteckningen PPO relevant.

Psykos är ett gäckande begrepp. Psykos kan också vara räddning (se Cullberg, Winnicott). Den står på sätt och vis närmare friskheten. Detta visar sig också i att motöverföringskänslorna med en psykotiskt sjuk person linar mer dem man kan ha med en neurotiskt organiserad, än med personlighetsstörning (ref).

Använda ”mogen”, använda ”psykotisk”? Det är något med psykotisk som faktiskt känns mer hälsosamt än borderlinespektrumet. Flera författare är inne på detta (Cullberg om psykos, se efter!; Winnicott som skriver om psykos som en väg till hälsa, PDM som överger det etablerad sättet att presentera P-axel) Problematisera!

Psykosens faser. Aning förbytts i visshet. ”Kopernikansk vändning” (Cullberg, 2000?)

Kognitiv dissonans.

Två begrepp som är intressanta att relatera är ”kognitiv dissonans” (Festinger, L. ursprungligen) samt ”doublethink”. Dessa är varandras motsatser. Det förra betecknar obehaget som uppstår när man har två motstridiga uppfattningar samtidigt. Teorin säger att man då försöker omtolka eller jämka dem samman för att reducera obehaget. Det senare innbär tväresmot att man lyckas ha två motstridiga uppfattningar i medvetanet samtidigt utan att detta vållar någon inre konflikt . Detta kan påminna om hyckleri eller psykopati?

Farias och Granqvist (2007) lyfter fram kognitiv dissonans-begreppet för att beskriva NA-anhängarens bekymmer – som har stora likheter om barnet med desorganiserad anknytning – att slitas mellan två om inte filosofiskt, så i vilket fall praktiskt svårförenliga idéer, nämligen att man å ena sidan är omhändertagen av ett välmenande ”kosmos”, att allt händer till det bästa, å andra sidan att det är helt upp till en själv att skapa ett lyckligt öde. Psykoanalysen en fruktbar teori här?

”Newspeak”.

Orwell

Magiskt tänkande.

Forskare som undersökte soldater under Gulfkriget rapporterade att individer under fysiskt eller psykologisk särskilt hotfulla situationer kan hemfalla mer åt så kallat magiskt tänkande. Detta som ett sätt att hantera ovisshet (Keinan, 1994; cit i Farias, Claridge & Lalljee, 2005).

Magiskt tänkande finns även i helt harmlösa eller till och med adaptiva versioner. En person går i skogen för att plocka svamp. Hon får en impuls att inte kasta sina cigarettfimpar på marken, ”för då kommer inte skogen ge henne några svampar”. En annan person berättar med viss inlevelse om att inreda sitt hem utifrån principer i Feng Shui. Men under samtalet kan hon oscillera mellan detta ”lekmodus” och sitt vanliga rationella, skeptiska jag, för egentligen tror hon inte på att dessa idéer ska kunna ha så stor betydelse.

Maniska försvar.

Den kategori av försvarsmekanismer som vid en hastig bedömning förefaller ligga new age nära (vilket så klart inte är detsamma som att de två sakerna faktiskt skulle ha något med varandra att göra!) är t ex de så kallade “maniska försvaren”. Dessa anses vara ett skydd eller ett värn emot depression. Winnicott (2003), med referens till Melanie Klein, punktar upp dessa: Projektion, kompartementalisation, vändning mot självet, annullera, humor/”witt”, idealisering och nedvärdering

(Winnicott, 2004) Winnicott skriver insiktsfullt om sådant, bl a med referens till Klein som talat om såväl depressiv position som maniska försvar. “Det är just när vi använder det maniska försvaret som det är minst sannolikt att vi upplever att vi försvarar oss mot depression. Vid sådana tillfällen är det mer sannolikt att vi känner oss upprymda, lyckliga, verksamma, ivriga, skämtsamma, allvetande, ‘fulla av liv’. Samtidigt är vi mindre intresserade än vanligt av allvarliga saker och av det fruktansvärda i hat, destruktion och dödande” s.197

Aggressivitet/”Hate” (inte). Winnicott skriver insiktsfullt om sådant, bl a med referens till Klein som talat om såväl depressiv position som maniska försvar. ”Det är just när vi använder det maniska försvaret som det är minst sannolikt att vi upplever att vi försvarar oss mot depression. Vid sådana tillfällen är det mer sannolikt att vi känner oss upprymda, lyckliga, verksamma, ivriga, skämtsamma, allvetande, ’fulla av liv’. Samtidigt är vi mindre intresserade än vanligt av allvarliga saker och av det fruktansvärda i hat, destruktion och dödande” (Winnicott, 2004, s.197).

Winnicott tycks mena att vägen till en djup, genuin ”religiositet” går via att närma sig den egna depressiviteten, vilket de maniska försvaren effektivt motverkar:

Winnicott om religiositet av positivt slag, liksom ett konstnärskap, att människor inte vill kännas vid att vad de har inom sig – som ”talar till dem”, fastän det är positivt, det finaste de har – faktiskt tillhör dem. Eftersom i så fall måste de sätta sig i kontakt med sitt inre igen, vilket hålls undan av de maniska försvaren (Winnicott skriver om, 2004, s.199) — kolla citat referensen!!

Omnipotens och Oidipus.

Enligt Freud och psykoanalysen så måste individen, på någon tidpunkt under sin vandring mot vuxenlivet behöve, överge, tona ned eller åtminstone komplettera vissa infantila önskningar och fantasier. Detta brukar beskrivas som “oidipala utmaningar”. Psykoanalysen förlägger denna händelse mycket tidigt. Ett återaktivering sker i vilket fall i tonåren, av oidipala teman, som man säger.

Inom psykoanalytisk teori brukar man se en gynnsam lösning av individens oidipalkonflikt som själva porten till ett balanserat, hälsosamt vuxenliv. Vad det då handlar om är att individen gör avkall på sin omnipotens m m. Flera goda saker antas komma ur detta. Även om vi bortser från tidsaspekten eller utvecklingspsykologin, så bör det att gå att använda i överförd betydelse. Någonstans längs vägen bör individen tona ner sin egocentrism – eller uppdatera den – få ambitioner och intressen som är mer sociala.

Oidipuskomplexet och hur det löses eller ej, och vilka konsekvenser detta kan få för den vuxne individen, presenteras i princip, men utan angivande av ålder, etc. Vi nöjer oss med att konstatera att någonstans på vägen till vuxenlivet måste vissa drag, som är naturliga och nödvändiga hos den yngre människan, ha övergetts eller modifierats. Annars blir livet som vuxen svårt. Dessa tidigare upplevelseformer, källor till glädje och frihet relativt vuxenlivet, kommer dock i normala fall finnas kvar.

”Pseudo”-tillstånd

Kopplat till begreppet regression hör de fenomen som liknar en mer stadigvarande patologi, fastän det i de aktuella fallen är frågan om mer eller mindre tillfälliga ”retireringar” till ett enklare funktions- och upplevelsesätt.

”Pseudo-borderline”

Erik Erikson skriver om att tillvaron i ung vuxen ålder, om individen värjer sig emot det nya, ”kan te sig ’borderline’-likt” (Erikson, 2004, sid 89). Det har då drag av en välkänd psykopatologi utan att egentligen vara det. Det är i de flesta fall ett övergående regressivt fenomen.

De existentiella perspektiven.

xxx

Relaterade