I can not fathom the emptiness, the insecurity, the insatiable need for attention and validation, the staggering arrogance, the malevolence and total void of human experience that is Elon Musk.
He’s the richest man on the planet. You can’t go anywhere or do anything without interacting with something he’s part of in some way. There are literal millions of people who uncritically worship him, in spite of overwhelming evidence that he’s a douchebag. Some number of them will come after me, as they come after anyone who points at their naked emperor.
They’ll spend entire days going after me and people like me, slavishly serving a man who does not even know they exist. They are his army of fools, uncritically serving his every whim. And it still isn’t enough.
He can have any material thing he wants, and he will never be happy or satisfied.
He has no real friends. Every single person around him is either a viper, a parasite, or both.So what does he do? He bullies and threatens and harasses and trolls and behaves like the weak, scared, insecure child he has always been. That’s a tragedy for him, but it’s dangerous for us. He doesn’t care what he destroys or who he hurts as he chases this existential thing he can not ever have.
You know the saying ”hurt people hurt people”? He’s a hurt person who is hurting our society, making people I care about less safe. The consequences of this one man’s midlife crisis are global, and that terrifies me.
(Skådespelaren Wil Wheaton om Elon Musk, 2022.)
Varför skriver jag detta inlägg? Mycket för att jag stötte på det här fina citatet av Wheaton. Skarpt men inte utan inlevelse, medkänsla. Det förtjänade att bli ytterligare delat. Det räcker. Men jag kan ju passa på att skriva något eget också.
Den dominerande känslan för många såhär ett par, tre månader in i 2025 tycks vara förvirring. Chock. Folk inklusive jag själv gör ansatser att samla tankar och intryck. Börjar, stirrar på skärmen, och lägger sedan ned.
En samhällsengagerad och skrivande bekant, Patrik Stigsson, meddelade härom veckan att han tappat lusten fortsätta vara ”en outsider”. För hur är man då? En motkraft till tradition och konvention, en som oroar, står fri, en rebell. Men när världen ser ut som den gör? Framför allt med det politiska läget i USA och dess konsekvenser för resten av världen. När presidenten och hans handplockade män och kvinnor är mer oroande, oberäkneliga och rebelliska, än vad man själv mäktar med:
Outsiderpositionen är varken meningsfull eller möjlig i en värld som är så kaotisk och oförutsägbar som dagens. Det måste finnas en igenkännbar vardag, en normalitet, ett etablissemang, ett regelverk att ta spjärn emot, något som definierar utanförskapet och ritar upp dess gränser. Kort sagt, något man föreställer sig att man befinner sig i opposition till.
En annan, normalt likaså snabbtänkt, analytisk och verbal bekant, Karl-Erik Edris, hade postat en kommentar igår eller om det var i förrgår som också den andades något slags trötthet eller uppgivenhet:
Hade tänkt att jag vid tillfälle skulle skriva en lite längre betraktelse över hur jag ser på Trumps roll i världspolitiken. Men den inledande kalabalik- och tumultfasen pågår ju fortfarande och en uppsjö av tolkningar produceras dagligen och stundligen i spektrumet mellan mer eller mindre anfrätt upprördhet till hängiven skönmålning. Så om inte skrivinspirationen slår till med oemotståndlig kraft så fortsätter jag att avvakta.
Folk irrar runt, bildlikt, som efter att en bomb briserat i deras närhet. Jag med, har ju samlat kraft och stoff i ett par veckor till just detta inlägg.
Genom åren har jag haft många politiskt engagerade vänner och bekanta. Flertalet har lutat åt vänster. Liksom jag själv. Hur var det man tänkte om presidenterna Bush för många år sen, till exempel? Den äldre och yngre. Var de liksom inte ondskan inkarnerade? Som höll oss nere i mörker. Giriga, egennyttiga. Sänkte skatter för de rika. Startade krig, osv. Men nu? Vid jämförelse.
Minns inte om man pratade i psykiatriska termer redan då, om samtida makthavare? Eller om sådant reserverades för en och annan historisk ledare, trots allt.
Men det är väl dit jag tänkte komma. Det som utspelar sig är inte bara det gamla vanliga. Åsnor och elefanter, vänster mot höger, etc. Klasskamp. Frustrationen, vilsenheten som känns är delvis av ett annat slag. Man har inte att göra med ett politiskt etablissemang, en ledare, som prioriterar skattesänkningar, effektivitet, sådant som ska gynna landets konkurrenskraft, etc. Det är inte bara det.
Nu finns ett psykiatriskt inslag som är betydligt svårare att hantera. Man känner sig mindfucked, kort sagt.
Aftonbladet 9 mars 2025:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qPEzvw/ryskt-natverk-koper-tomter-i-stockholms-skargard
Lite kusligt, så klart. Möjligen har myndigheterna svårt komma åt detta, hålla jämna steg. Men man kan lita på att de åtminstone försöker?
Till skillnad mot vad som tycks utspela sig i och kring USA:s president. Somligt går inte att ta miste på. Konkreta uttalanden och beslut. Som att Ukrainas folkvalde ledare är en diktator, den som har angripit Ryssland. Gaza bör bli en somrig resort enligt fastighetsmagnaten Trumps fason. En president som nyligen skapat en egen kryptovaluta för att berika sig själv, osv.
Annat är indicier. Som detta:
Det har skrivits, i denna stund skrivs det och kommer att ha skrivits så mycket klokt om världens tillstånd, innan vårt 20-tal är över. Om makthavares motiv och drivkrafter. Deras psykologi.
Men det var här jag kände att jag ändå hade något jag ville dela.
Trump och Musk är båda skrupelfria. Säkert Vladimir Putin med, men honom begriper jag mig mindre på. Men är de detta på samma vis?
Själv upplever jag det inte så. Trump är mer av en streetsmart narcissist. Hamnar i situationer och självmotsägelser som borde kunnat vara pinsamma för honom, om han inte var den han är. Medan Musk drar mer åt det autistiska hållet. Han är inte streetsmart. Har inte Trumps, om än pompösa, så trots allt: vitalitet och charm. Musk är en annan typ. Båda skamlösa, men på olika grunder. Medan Donald Trump är en mästare på att navigera och utnyttja relationer till sin fördel, så uppfattar jag Musk som mer clueless.
Så jag håller inte helt med han Wheaton där i början alltså. Det är fina psykologiska iakttagelser han gör. Men mer träffande för den andre, trots allt. Tänker jag. Om Trump är ett sårat barn, så är Musk mer av ett – barn.
Det faktum att Elon Musk valde att själv berätta om sin diagnos (eller sin funktionsvariation som visst är den korrekta termen) – högfungerande autism/”asperger” – när han gästade Saturday Night Live härom året (maj 2021) ser jag trots allt som ett förmildrande drag:
Jag vet att jag säger eller lägger upp konstiga saker, men det är helt enkelt så min hjärna fungerar. Om jag har upprört någon vill jag bara säga: Jag återuppfann den elektriska bilen och jag ska skicka människor till Mars i en rymdraket. Trodde ni att jag skulle vara en avslappnad, normal snubbe?
Ps. Förresten, illustrationen högst upp är en bild som ChatGPT skapat utifrån instruktionen: ”Please make a cartoon with Elon Musk, Donald Trump and Vladimir Putin lying side by side on Sigmund Freud’s divan. Freud sitting behind watching and listening”. Ds.