”Jag har sett att du har ett kors runt halsen. Är du kristen?” / ”Ingen som är kristen skulle nog tycka att jag är kristen” / ”Men tycker DU att du är kristen?” / ”Det beror väl på vad man menar med ’kristen’…”
(osv)
Blev påmind om detta härom dagen. Som jag hoppas kan ha ett mer generellt värde, inte bara är mina privata erfarenheter och funderingar.
Hur kom det sig? För cirka femton år sedan började jag att förbereda en intervjustudie om nyandlighet och psykologi. Läsa in mig på passande teori, mm. Detta var ett område som hade engagerat mig länge och som berörde mig personligen. Under många år hade jag varit ganska less på och kritisk till de nyandliga livsförklaringarna.
Studien drog ut på tiden, flera år. Den färdiga uppsatsen blev akademiskt sett lite si och så, om än den var iderik, men arbetet fick stor betydelse för mig själv.
Dels blev det som ett försoningsarbete med new age och nyandlighet. Jag insåg att de dubier jag haft faktiskt inte behöver gälla allt och alla inom den världen. För somliga är engagemanget – helt oavsett om de nyandliga föreställningarna är sanna eller ej – något helt oproblematiskt, rentav berikande och en tillgång.
Detta har jag brukat återkomma till här och var t ex i den här bloggen. Att det verkar vara så olika hur nyandligheten påverkar folks tankar och känslor.
Dels ledde arbetet till en respekt för sansad, djupt känd religiositet. Att den syn på människan och hennes utmaningar som utvecklats eller kunnat extraheras ur kristen teologi, etc, faktiskt har stora likheter med hur psykodynamisk eller analytisk psykologi ser på sådant.
Det har jag inte skrivit så mycket om tidigare, men också detta blev faktiskt ett slags försoningsarbete.
På vilket sätt? Inom nyandlighet finns en utbredd skepsis, rentav ett förakt, för den traditionella religionen. Kristendom, framför allt. Filosofiskt/teologiskt tror jag säkert man plockar en och annat poäng, kan peka på orimligheter, men knappast i jämförelse med dess ”psykologi”.
Ta ett påstående som detta, av Vitz:
[N]ew Age spirituality is the transformation of psychological narcissism into spiritual narcissism. (Vitz, 198x)
Längs samma linje, men ännu vassare. Raschke (xxxx) som beskriver New Age som ”the spiritual version of AIDS; it destroys the ability of people to cope and function”.
Detta är grovt, överdrivet, så klart. Men ändå. Min bestämda uppfattning är att de ser något som är värt att begrunda och böja sig för. Att de skriver som de gör beror inte bara på att de ”inte förstått”. Hävdar man det gör man det alltför lätt för sig.
Hos en författare som M D Faber, som betraktar new age-andligheten utifrån en psykoanalytisk vinkel, kan man läsa:
”From the psychoanalytic angle, three items stand out clearly; first, we have an overarching presence of infantile omnipotence, the egocentric, unconscious belief in one’s unlimited powers […]; second, we have the urge to fuse regressively with the environment, to attach oneself to the surrounding world (universe) in a way that denies, erases, cancels out the ever-present sense of separation which the cronologically mature individual must cope with during the course of his days on the planet; third, we have a longing for narcissistic inflation, the longing to go about in the belief that one is somehow magical, wonderful […] as opposed to being simply another regular person in the world.
[…]
”I regard New Age thinking as essentially regressive or infantile in nature. It is absorbed, I contend, in matters of symbiotic merger, omnipotence, narcissistic inflation, and in magical thinking and wishing generally. New Age thinking makes war on reality; it denigrates reason; it denies and distorts what I consider to be the existential facts of our human experience; it seeks to restore the past, specifically, the before-separation-world, in an idealized, wish-fulfilling form that has little or no connection to the adult estate.” (1996)
Faber är vad jag vet den ende psykoanalytiskt orienterade författare som bemödat sig att ge sin syn på specifikt sådan andlighet. Kommentarer från kristet håll finns det många fler, så klart. Mer eller mindre initierade och tänkvärda.
James W Fowler, amerikansk teolog och utvecklingspsykolog, är nog ändå den som betytt allra mest för mig. Hans tänkande och modell över trons olika stadier (även om Fowler själv skyggar för att beskriva det som stadier) öppnade spännande perspektiv.
”Tro” hos Fowler har en bred betydelse. Göran Bergstrand som har introducerat den amerikanske teologen på svenska, skriver:
Tro är för Fowler en hypotetisk konstruktion om något allmänmänskligt, som tidigare huvudsakligen var knutet till religionens värld, men som numera uppträder också i andra sammanhang (1990)
Ett centralt begrepp hos James Fowler är ”a second naïvete”. Om Fowlers femte stadium, där detta fenomen uppträder, skriver Conn att det
… involves the integration into self and outlook of much that was suppressed or unrecognized in the interest of Stage 4’s self-certainty and conscious cognitive and affective adaptation to reality. This stage develops a ”second naivete” (Ricoeur) in which symbolic power is reunited with conceptual meanings.
Here there must also be a new reclaiming and reworking of one’s past. There must be an opening to the voices of one’s ”deeper self.” Importantly, this involves a critical recognition of one’s social unconscious-the myths, ideal images and prejudices built deeply into the self-system by virtue of one’s nurture within a particular social class, religious tradition, ethnic group or the like.
Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of the boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience. It generates and maintains vulnerability to the strange truths of those who are ”other.”
Här är en bild jag gjorde en gång för att illustrera fenomenet:
Så, till sist, varför hängde jag på mig ett krucifix för nu rätt många år sedan? Och låtit det vara kvar där. Om jag inte ens är kristen. För det var inte så att jag blev frälst eller så. Det var inte det.
Ett försök till botgöring, tror jag. Även om det kan låta fånigt. För att påminna mig om något viktigt. Hur jag en dag slogs till marken som en sorts Saul på sin självrättfärdiga promenad mot Damaskus.
Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.
Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom:
»Saul, Saul, varför förföljer du mig?« Han frågade: »Vem är du, herre?« – »Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.«
Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.”
(Och, nä, jag går varken i kyrkan särskilt ofta eller läser bibeln…)
Bergstrand, G. (1990). Från naivitet till naivitet. Stockholm: Verbum.
Faber, M. D. (1996). New Age Thinking. A Psychoanalytic Critique. University of Ottawa Press.
Raschke, C. (2011). The History of the New Age Movement, religioustolerance.org, 2011. Web.
Vitz, P. C. (1977). Psychology as Religion: The Cult of Self-Worship [ebok Kindle]. Michegan, Grand Rapids: Eerdman Publishing Co.
Wolski Conn, J. (ed.) (1986). Women’s Spirituality: Resources for Christian Development. Paulist. (pp. 226-232).