Inte så mycket i intervjuerna handlar om hur individen ska kunna bidra till detta framtida mål, jobba politiskt, organisera sig, etc. Ett strukturellt perspektiv saknas i stort sett, utöver en mer generell kritik (som också drabbar affärsvärlden, media, politiker, m fl) av etablissemanget och sakernas tillstånd. Det är samhörighet som ideal, men inte så mycket i praktiken. Detta stämmer i så fall in på vad Farias och Lalljee (2005) fann i sin undersökning. Att de med nyandlig läggning i hög grad bejakade gemenskap och en större helhet, som vision och ideal, men i grunden hade en individualistisk attityd till livet. Freud skriver:
Självpåtagen ensamhet, distans till andra är det mest näraliggande skyddet mot det lidande som kan växa fram ur mänskliga relationer. Man inser: den lycka man kan uppnå på denna väg är lugnets. Mot den fruktade omvärlden kan man försvara sig endast genom att på något sätt vända sig bort från den, om man vill lösa denna uppgift enbart för sig själv. Men det finns en annan och bättre väg, nämligen att man som medlem av den mänskliga gemenskapen med hjälp av vetenskapligt ledd teknik går till angrepp mot naturen och underkastar en människans vilja. Man arbetar då tillsammans med alla andra på allas lycka (Freuds, 1929/2008, s. 415).