[…] något som individen på grund av en levande upplevelse av barndomens skuld, försöker att bära själv utan att belasta andra. Winnicott skriver om hur ett inre skapas utifrån, skulden får en hemvist, vilket medverkar till att försvaren blir sekundära, inre ”dramor”. De förra får till följd ett ”utkastande” och utprojicerande av individens inre tumult (Winnicott?, åååå?)
De senare förblir relativt sett en inre angelägenhet. Individen behåller en i huvudsak realistisk bild av omvärlden och försöker hantera
I psykoananlytisk teori ses detta som strategier för att hålla inre eller yttre impulser och vad dessa hotar att väcka oss borta från medvetandet. Syftet är att för alltid eller åtminstone för att vinna lite tid, eller för att mildra dem. Copingstrategier är ”automatiska psykologiska processer som skyddar individen från ångest och från att bli medveten om inre eller yttre faror eller påfrestningar” (Mini-D, DSM-4. 2002).
En viktig distinktion (ref!!) mellan primära och sekundära försvar är att med de senare behålls en i huvudsak realistisk bild av omvärlden, medan individen försöker hantera sin konflikt på ett inre plan. Genom att förändra sig själv, inte sin perception eller förståelse av omvärlden. Detta kan ge nog så tokiga uttryck, men innebär en fundamental skillnad.
Förmåga till skuld antas vara skillnaden, ett slags omsorg om objektet. Känslan av att ”det måste vara mitt fel”, som ändå innebär en förmåga.