”Hos många esoteriker kan man ana en uppenbar svårighet att integrera Gud i deras filosofiska system, eftersom det i praktiken inte finns någon plats för Gud i ockultismens universum. Detta gäller i hög grad teosofin och dess avläggare antroposofin och Martinus kosmologi.”
Arlebrand, 1992
Det här är ett omtag på en gammal diskussion. Om “Gud” i gammal och ny andlighet. Mycket har blivit sagt, vridet o vänt på, redan tidigare. Men eftersom jag tycker ämnet rör vid det allra viktigaste, så here we go again… Jag saxar lite från det gamla inlägget, vad jag skrev där:
“För några år sen genomförde jag en intervjustudie om nyandlighet ur ett psykologiskt perspektiv. Många svar & resonemang var väntade, jag var ju bekant med området innan. Inte heller de svar jag fick när mina informanter skulle berätta om sin syn på ‘gud’ var helt överraskande.
Men sammantaget gjorde den biten av studien ett särskilt djupt, faktiskt oroande, o sorgligt, intryck på mig. Det blev nästan övertydligt hur ‘den nyandliga guden’ knappast kan fylla den psykologiska funktion som den gängse t ex kristne gudomen kunnat.”
“[Det var] en mycket besynnerlig gud som jag fick beskriven för mig… En gud som både är personlig och opersonlig. Bådeoch och varken eller. Varken ond eller god, men på ngt vis god ändå, men knappast ‘föräldragod’… Sitt öde skapar man själv, det gudomliga är mer som ett slags rundningsmärke ute i kosmos för ens egen karma, lägger sig inte i. Sitt elände har man själv bäddat för, det måste man gå igenom för att lära sig. Gud mer som en rättviseprincip, ett slags program som universum opererar enligt. Frånvaron av värme och personlig omsorg var påtaglig.
Med detta sagt, jag hävdar inte att det faktiskt finns en gud med den ena eller andra uppsättningen egenskaper, eller personligheten. Men psykologiskt emotionellt – för många av anhängarna till new age/nyandlighet/västerländsk esoterik, etc – så måste man ändå säga den nyandliga guden är ett nedköp.”