Här följer några reflexioner – prövande, hypotetiska – kring om det finns en personlig gudom. Det är klipp ur en diskussion som fördes i ett annat forum. Det är så långt jag själv kommit i frågan…
Jag håller öppet att gud i själva verket bara är en “animation” vi människor gör av tillvaron. Denna animation finns av många olika slag. Hos “den mogne”, om vi nu ska använda den värderade beteckningen?, är den av ett annat slag bara, än hos flertalet. Sen med “den sista elektriska kicken”, kalla det Upplysning, Kosmiskt medvetande, etc, som en del vittnat om, så blir denna “animering“ isåfall bara ännu mer solid, integrerad i personen?
Gud är på tidigare stadier ett behov av trygghet, tröst, ha en förtrogen, “nån på sin sida”. På högre nivåer en sorts ömsinthet för tillvaron, att få möjlighet tillskriva “någon” äran, ngn att relatera till, ett slags låtsasvän. (Men på djupet som den “återvändande” sonen, inte som de som stannat hemma, för att låna en bild ur bibeln.)
Ungefär som man animerar o sätter namn på en båt, bil, sommarstuga man håller kär… Eller ett land, tänker på nationalsången (är väl likt många sådana hymner, gissar jag), man ser sitt land som ett levande, avgränsat helt… “Du tysta, du ärorika…” hur den nu går, o andra sådana Sverige-sånger som låter som man sjunger till en älskad… Guds-bilden på högre nivåer är som “en universell patriotism“, som inkluderar allt?
Men alltså, att skillnaden inte är så värst stor, om det objektivt skulle förhålla sig så att tillvaron är besjälad av ett enda övergripande väsen, eller inte… Den mognes kärlek till tillvaron är av ett så fullödigt slag att han/hon redan förhåller sig till tillvaron som om den vore besjälad.
Jag kan tänka mig att för den långt framskridne (spekulationer!
) så har den individuella överlevnaden o världens väl o ve på nåt sätt smält samman. Ett perspektiv där huruvida man själv kommer att leva vidare inte betyder så mycket. Man är så försänkt i världen att man inte bryr sig. Känslomässigt. Sen om man har en viss självupplevelse eller starka aningar om att man som individ kommer att leva vidare, det är ändå underordnat.
Och, nä jag kan varken säga bu eller bu, bestämt, om guds sanna natur. Nån egenerfarenhet av typen “upplysning” har jag inte. Jag kan bara spåra det hela så långt mitt förstånd räcker. Och jag extrapolerar då hur de mer mogna – men fortfarande “oupplysta”, dvs som inte gör anspråk på att ha nåt kvalitativt annat än gemene man att utgå från – kanske upplever tillvaron.
Men, jag håller öppet att det faktiskt är individen själv som “värmer upp” världen. Att upplevelsen av tillvaron som gudomligt välvillig o kärleksfull är ngt som kommer från individen själv, mest är en spegling av ett kärleksfullt, altruistiskt, ödmjukt sinne, så att säga…