Mitt huvudintresse har varit den oorganiserade nyandligheten. Semi-organiserad, borde man väl kalla den. Det är ett andligt engagemang som i högre grad upprätthålls av individen själv, utan större grupptryck eller alltför destruktiva, tvingande mekanismer. På så vis särskiljer sig denna andlighet från mer organiserad, sektliknande andlighet. Det är klart att diverse gruppfenomen kan uppstå också inom den svagt organiserade andligheten. Idealisering av ledargestalter, uppskruvade ideal, in- och utgruppstänkande, att tillhöra en grupp av likasinnade som sitter inne med sanningen och lösningen på all världens problem, med mera. Det är en glidande skala. Men individen är trots allt i högre grad fri. Att välja och att välja bort. (Här skriver jag lite mer utförligt om denna uppdelning i organisererad och oorganiserad nyandlighet.)
Dock kan det även i denna typ av andlighet finnas personer som är tvingade att försöka efterleva t ex vissa högt ställda, orimliga ideal. Jag tänker på barnen till anhängare. “Andra generationens newage-are”, etc.
Allt ifrån skolval, mer eller mindre udda dieter, föräldrarnas uppfattning om vad som är lämpliga fritidsaktiviteter, mm. Jag kommer att tänka på en intervju jag gjorde en gång för en studie. Respondenten berättade om när hon kollat upp olika alternativ inför att hennes barn skulle börja skolan. Även om hon själv hade en alternativ, nyandlig livssyn, så hade hon tyckt att den skola med Walldorfinriktning hon inhämtat information om verkade alltför extrem. Bland annat att de inte tyckte barn borde spela fotboll, på grund av att det kunde stimulera aggressivitet och råhet (den runda bollens likhet med ett människohuvud) och att de helt skulle avstå från att titta på TV.
Påminns om detta med överföring av ens höga, “rena” ideal i en färsk text av filosofen och författaren Jules Evans:
Jag har själv varit inne på det i ett tidigare inlägg: “Spiritual narcissism by proxy”
Evans text fokuserar på konsekvenser av starka psykologiska erfarenheter via psykedeliska droger, som sedan liksom spiller över på personens barn. Förväntningar, föreställningar om att barnen ska ha något storslaget att leva upp till eller utvecklas till.
Ett fenomen som jag antar kan rymma en hel del sådant, är de barn – även i Väst – som på märkliga vägar uppfattas som och utses till att vara reinkarnationen av en eller annan tibetansk “tulku”. Lika fascinerande som skrämmande. Kanske inte konstigt att en del, när de kommit upp i mogen ålder, hoppar av.
Pojken på bilden ovan heter Osel Hita Torres. Han föddes i Spanien, ett barn till spanska föräldrar, men “adopterades” som liten till ett kloster i Tibet. BBC har en läsvärd text om honom:
Osel Hita Torres – The reluctant lama
A Spanish toddler identified as the reincarnation of a revered Buddhist lama spent his entire childhood in an Indian monastery. But at the age of 18 he returned to his family in Spain. Still hailed as a teacher, he is more comfortable on the beaches of Ibiza.
Här är intervjuer med några stycken personer som har en sådan bakgrund, för den som är intresserad:
Magical Emanations: The Unexpected Lives of Western Tulkus
They were typical kids — then they were recognized as the reincarnations of Tibetan Buddhist masters…
Och, jo, titeln på inlägget är en lek med en kampanj som Trafiksäkerhetsverket körde på 80-talet… “Biblar” kan väl här få representera ett visst tankesystem, en världsbild eller teologi som, även om det är något de vuxna valt och upprätthåller av “fri vilja”, det är något som den unga människan, av en massa olika skäl, inte kommer att kunna värja sig emot.
