”Ojai”… Såg nyss en annons på nätet om Krishnamurti Center på amerikanska västkusten och kom att tänka på något.
Jag har nog nämnt att mina två främsta inspiratörer – inte bara för vad de faktiskt sagt och skrivit, men som individer, nästan som arketyper för olika slags andlighet – har varit danske mystikern Martinus Thomsen samt den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti.
Och jag har haft Universum på min sida, verkar det.
Första gången jag skulle besöka Martinus Center på Själland, försommaren -84, började jag lifta i Stockholm på morgonen. Och hann fram till det där centret ute på bonnavischan redan samma kväll. En kombination av märkliga omständigheter. Som en våg av hjälpsamhet.
Våren -90 satt jag på en Greyhoundbuss längs kusten i Kalifornien. Slötittade genom fönstret. Såg plötsligt en skylt för en avfart som hade ett så välbekant namn: ”Ojai.”
Jag visste ju Krishnamurti hållit till på ett ställe som hette så. Men jag trodde att det låg i Indien? Tog väl en vändande buss för att kolla upp. Så hamnade jag på det centret, också.
I båda fallen kom jag dock tre, fyra år för sent för att träffa själva grundarna.
Det är som att varje typ av andlighet har sina möjliga avarter. Esoteriken, som med Martinus Thomsen, då blir man alltför förtjust i svaren. Tankeystemet. Att man skådat och blivit invigd i detta. Sådana system som det finns flera liknande. Men känslan är att man ändå har hittat det som är överlägset de andra.
Med den där andra typen av andligheten då? Den som Krishnamurti är en representant för. Avarten där är att man kan bli för aggressiv, tvärsäker på det viset, upplever jag. Anhängare av Krishnamurti kan ibland uppträda som spiritualitetens motsvarighet till ”Vetenskap och Folkbildning” eller ”Humanisterna”.
Vet ännu inte hur få ihop deras respektive läror riktigt. När jag var inne i det mera fantiserade jag om hur de två kanske kunde ses som ett slags epoxilösning. Som ett två-komponentslim alltså. De har varsin vinkel. Som näppeligen kunde uttryckas av en och samma individ. Ihop blir de en garant för att man aldrig kan bli alltför för kaxig, ensidig, fundamentalistisk.
Är jag en anhängare av någon av dessa herrar? Det är en definitionsfråga. Krishnamurti t ex? Om någon kunde scanna av min hjärna – om detta var möjligt – och se vilka individer som gjort intryck, vars ord och citat liksom byggt upp den inre världen, då skulle det stå Krishnamurti på rättsåmycket.
Andra har kanske fått samma näring ur andra omöjliga kombinationer och då står det väl dessa namn på tankarna.
Så därför hedrar jag gärna honom med att kalla mig en anhängare. Sedan att jag knappt läst en rad av honom sedan jag var tjugofem spelar mindre roll. Äras den som äras bör.
Sen vet jag inte om kanske Krishnamurti blev lite grumpy mot slutet han med. Ett långt liv med att ha behöva svara på en massa frågor som inte hade att göra med det som intresserade honom egentligen. Ihop med ålder. Det kanske gjort honom trött. Att han då gick lite på rutin.
Men fortfarande är berättelsen om djävulen och hans vän som var ute och promenerade – som fanns med i talet när Krishnamurti 1929 upplyste Stjärnan i Öster – som en psykospirituell ekvation:
“You may remember the story of how the devil and a friend of his were walking down the street, when they saw ahead of them a man stoop down and pick up something from the ground, look at it, and put it away in his pocket.
The friend said to the devil, ’What did that man pick up?’ ’He picked up a piece of Truth,’ said the devil. ’That is a very bad business for you, then,’ said his friend. ’Oh, not at all,’ the devil replied, ’I am going to let him organize it.'”