Ambivalens

”Vad säger intervjupersonen som kan ge fingervisningar om grad av personlig mognad utifrån ett psykodynamiskt-psykologiskt perspektiv?”

Leka, att kunna

Lena i svampskogen. Diana med blå papper.

Detta är lätt att missförstå. Vad det handlar om är verkligen att skifta perspektiv, att tillåta sig släppa taget. Det är inte nödvändigtvis ”roligt” heller, utan kan vara en ganska allvarlig aktivitet.

Att man lever “glömsk” av sin filosofi. Visserligen skapar alla sin verklighet, men… Apropå vaccineringen, som min informant tror är farlig, så hon försöker övertala sina bekanta att inte ta den. Men så gör de det ändå. När hon oroar sig för en vän så säger denne “Äsch, jag skiter väl i det. Och dom får väl skylla sig själva. Och det spelar väl ingen roll i alla fall, för allting finns och allting”. Risk för “cop-out”, säger min informant. Meningen är ju att man ska bli lite mera medmänsklig, inte mindre (ö15)

Somliga betonar ett slags millimeterrättvisa, då det inte heller finns någon anledning att uppröras. Andra kan bli irriterade. Att man i princip skulle kunna bli lidande av andras dumheter och felbeslut, världen går under etc. (ö18)

En person beskriver hur hon illa hon mår av att läsa om djurplågeri, men att hon ändå omfattar denna föreställning om att allt har en mening och en orsak, etc. (ö63)

Ambivalens liknar en massa annat (förmåga att uthärda och rentav uppskatta paradoxer/motsägelser, ambiguity tolerance, depressiv position, o s v). Individer antas kunna förfoga i olika hög grad över denna förmåga. Utvecklingspsykologiskt är detta ett faktum. Och psykiatriskt även. Och i olika livsfaser, och ställd inför olika mängd stress (en intervjusituation, dålig sömn, ovana att tala om dessa saker med en okänd, att ens andliga intresse i mindre grad engagerar ens tänkande och därför bjuder motstånd när man ska försöka verbalisera det). Men vilka är dess markörer i ett sammanhang som detta?

Paradox och motsägelse i religionen

Dessa begrepp hör inte exklusivt till religionsvetenskapen. Men teologin använder dem för att skilja

Andra begrepp som definieras och används för att förstå människors andlighet är paradox och motsägelse. Dessa två används inom teologin eller religionsvetenskapen för att två olika sätt att förhålla sig till t ex religiösa skrifter (ref). Det går igen också hos James Fowler i hans Stages of Faith Theory (ref). Ett modell för att beskriva terapeutiska förlopp med borderlinepatienter, som använder dessa begrepp, finns hos Akhtar. Ett begrepp som hamnar nära är ambiguity tolerance, det vill säga i vilken grad en person kan uthärda, processa och till och med uppskatta komplex eller rent av motsägelsefull information (Furnham).

Uthållighet

Uthållighet är ett gott tecken, om det inte gått till överdrift och mer handlar om tvång och feghet.

Bilden av NA som en samling individer som drar från aktivitet till aktivitet stämmer inte in på alla, och i något mindre grad på den fraktion av nyandligheten som denna studie har i fokus.

Att kunna känna skuld, även i en ”skuldfri” värld.

Jämför de kristna (Arlebrand) för vilka skulden är central. Winnicott om skulden i förhållande till de ursprungliga objekten. Att ha försökt förstöra (men de höll) och nu vilja gottgöra. Patologi som bland annat yttrar sig som i en oförmåga att känna skuld. Istället skam. Borderline, personlighetsstörningar.

NA riskerar att försätta individen i ett tillstånd av pseudo-borderline.

Det är svårt att göra sig kvitt känslan av att det är ytterligheterna möts, och livnär varandra. Föreställningen om ett totalt ansvar väcker  ansvarslösheten till liv, och tillgripandet av primitiva mekanismer för ”utkastande” av det inre möts. Här finns, parallellt med individens andliga skaparkraft – och ansvar – en väldig upptagenhet av vad de mäktiga har för sig, etablissemanget. Även konspirationsteorier, ja till och med hur ”mörka makter” påverkar och marterar individen och gör livet svårt, finns sida vid sida i materialet.

NA är skuldfritt.

Det är något med skulden.

Humor

Humor mer än ”witt” (Vaillant)

Tänk på vad Freud säger om vitsen. T ex i intervjun med egyptisk analytiker, i boken av norrman. Vitsens koppling till det omedvetna.

Sund aggressivitet

Att detta är något som kan tillåtas i det psyke som har tillgång till bådeoch. Det är inte på liv eller död.

Att skilja ilska från ilska är inte lätt. Det finns också en regressionsvariabel också, att vissa dykningar kan vara adaptivt och sunt, men inte för mycket

När man blir galen på grannen! (Vad skiljer detta slags ilska från sådan ilska som istället skulle klassas som projektiv, förskjutning, etc?)

I ämnet aggression har Winnicott mycket klokt att säga. Den som vill förstå uttrycket ”kärlek och hat” bör vända sig honom.

Under rubriken ”Före förmåga till omsorg” skriver han: ”Det är nödvändigt att tänka sig ett teoretiskt stadium av skoningslöshet, på vilket barnet kan sägas existera som person och ha avsikter men fortfarande vara obekymrat om följderna.” (Winnicott, 2004, s.66) Det här är samme författare som skrivit en essä om ”Hat i motöverföringen”.

”När en individ är frisk kan han förvara det onda inom sig för att använda det i en attack mot yttre krafter som tycks hota det han upplever vara värt att bevara. Aggressionen har då ett socialt värde. Värdet i detta (jämfört med manisk eller på vanföreställningar grundad aggression) består i det faktum att objektiviteten bevaras och att fienden kan mötas med väl anpassad ansträngning.” (Winnicott, 2004, s.71) (Nästa mening lyder: ”Fienden behöver då inte vara älskad för att kunna attackeras.” hm?)

En skillnad på ilska som är uttryck för en vital regression, para-schiz utbrott, bla bla, faktiskt inte är ”helt och hållet”? Ångestnivån är en annan. Ungefär som McWilliams skriver, att även om en terapi kan – och i lyckliga fall når dit – kan få patienten i kontakt med såväl bpo som ppo-aspekter av sitt psyke, så kommer npo-klienten ändå kunna behålla en länk kvar till den vanliga världen. Det är något man gör tillsammans, trots allt, mot ett tredje. Kanske är det något liknande med den mogna aggressionen? Att det är det man märker av? Som Winnicott skriver insiktsfullt om. Vad som utmärker den ilska som inte är alltför uppdämd, kompensatorisk, men reagerar i stunden.

”När en individ är frisk kan han förvara det onda inom sig för att använda det i en attack mot yttre krafter som tycks hota det han upplever vara värt att bevara. Aggressionen har då ett socialt värde. Värdet i detta (jämfört med manisk eller på vanföreställningar grundad aggression) består i det faktum att objektiviteten bevaras och att fienden kan mötas med väl anpassad ansträngning.” (Winnicott, 2004, s.71) (Nästa mening lyder: ”Fienden behöver då inte vara älskad för att kunna attackeras.” hm?)

– – –

Detta liknar vad han skriver apropå ”avsky”. Denna är ihop med förtvivlan motpolen till ålderdomens ”integritet”. Han skriver: ”Om motpolen till visdom är avsmak, måste denna (liksom alla andra negativa motpoler) till viss del erkännas som en naturlig och nödvändig reaktion på mänsklig svaghet och på den kusliga upprepningen av ondska och svek. Förnekar man helt och hållet avsmak och förakt, sker det med risk för förtäckt destruktivitet och mer eller mindre fördolt självförakt” (Erikson, s81)

Mystik, öppen för

Att vara öppen för mystiken, att allt inte kan förstås kanske, och det på grund av både sådant man vet om och sådant man inte vet om.

Det ger distans till det konkreta, scientism blir svårare. Konspirationer likaså.

Detta är något annat än skrockfullhet, eller konspirationstänkande. Det är snarare något som slipar av kanterna så att t ex konspirationstankar inte riktigt får fäste. Kan det verkligen vara så att det mörka finns ”där ute”?

Att gilla, dra näring ur, det mångtydiga. Som intervjupersonen som gillar det “skitiga”, och inte har bråttom härifrån

Tolerera det imperfekta

Att gilla det skitiga, det imperfekta. Det halvfärdiga.

Att gilla resan, kampen, till och med det jobbiga i någon utsträckning. Eftersom det perfekta, det ideala, har tonats ned – det var för tungt att bära, och tjänade psykiska syften som också de blev för tunga att fortsätta med.

Det omedvetna, öppen för

Att i sina resonemang visa att det omedvetna – att människan inte alltid är ”herre i sitt eget hus” – är en realitet för en. Att det perfekta bara är en ond dröm. Livet har att levas i gråzonen, något annat finns inte. YinYang. Exponentiellt för att komma åt de sista procenten av det ofullkomliga.

Att det är saker i personen själv som ställer till det, kroppsliga symptom t ex, behöver inte vara maten, elen, ämnen i miljön, ljud, buller… Eller “energier”. Man behåller ett band till sitt eget inre, att svaret helt eller delvis kan finnas där

Mogna, flexibla försvar

Humor, långsiktig planering, o s v.

Sekundära försvar, att behålla saker “på insidan”.

Reinkarnationsminnen ett slags mellanform – mellan primära och sekundära strategier? Det hamnar utanför, men är ändå knuten till den egna personen.

Omogna, icke-flexibla försvar

Utprojicering. Splitting. Primitiv idealisering.

NA kan få annars mogna eller neurotiskt strukturerade att använda fler omogna försvar än vad som annars vore naturligt. Ungefär som när individen är under press av omständigheter som stress, dåligt med sömn. Eller för den delen är kär, inspirerad med en släng av schizo-paranoid position.

Koherens

Koherens på individnivå. Att på något vis få ihop – som i det här fallet – NA-läran med det vanliga livet, det ofullkomliga i att vara människa.

Detta är mästerskapsnivån. Att förhålla sig koherent till NA är mycket svårare än med gängse kristendom

“Att få ihop det”

“Det kanske gör mig till en gladare person, men jag menar… Jag tycker ju inte det är särskilt lätt att leva i alla fall. Om jag säger så. Jag kan ju känna en väldig hopplöshet och tycka… Så att det är ju ingen sån här garanti för att solen skiner liksom.” (KH)

Samma sak är en annan inne på, som på frågan om det är en optimistisk syn på livet han har, att visst är det det. I det stora perspektivet är han optimist, men i det lilla är han ganska pessimistisk (FL)

(Båda uppfattar jag som relativt mogna individer. Båda refererar förresten till Dostojevskij i förbindelse med teodicéproblemet, honom har de läst och tagit intryck av. Men jag uppfattar KH-s världsbild som en mer genomarbetad eller “koherent” NA-lära som skruvar upp temperaturen extra mycket! Hon får det därmed kämpigare att upprätthålla en inre balans – kanske i synnerhet i en intervjusituation. FL har en mera ålderdomlig, mystisk variant, som ger ett större utrymme för ett eget förhållningssätt och egen tolkning.) (ö64)

Sörja, kunna

Att kunna sörja de som dött, vänner och anhöriga. Sin ungdom, missade chanser. Barnen som växer upp.

Sörja har mycket att göra med den depressiva positionen. Att lägga ned t ex sina maniska försvar. Att den inre världen blir verklig för en. Bortom idealen (Winnicott, Klein).

Sv-v. tonårsmood, understött av andlighet.

De frågor som handlar om ”förlust” av nära anhöriga t ex, och hur detta kan ha påverkat personen, krockar potentiellt med flera av de nyandliga förställningarna: Att man kan lida utan orsak, att man kan ”drabbas” av något. Att den som dör eller försvinner inte längre är inom räckhåll krockar dels med förställningen om ett liv efter döden, och möjligheten att denne fortsätter att verka i ens liv, t ex som skyddsängel, dels med föreställningen om telepatiska band etc.

Wulff skriver om hur Erikson, för ålderdomens stadium, också lägger till ”avsky” till den annars positiva lösningen ”integritet”. Att även den vise kommer att känna avsky inför svagheten etc (Wulff, s.196)

För mycket av reservation, “mognad” etc kan ju också tyda på att det är något man lärt utantill, eller att man är deprimerad, har låg självkänsla etc.

Att personen vill ta ett personligt, vuxet ansvar. Som inte känns prematurt, duktigt, reaktivt.

Ansvar för närkrets, familj också, inte bara stora projekt.

Detta som Fowler beskrivit så väl, när individen går från ett stadium till ett annat, frigör sig

Någon hävdar att “du skapar din egen verklighet”, MM, medan L hävdar att verkligheten är något som FINNS. Det är inte “ett subjektivistiskt träsk”. Att alla har sin egen sanning… (Även om det bara ytterst skulle finnas en sanning.)

Allt eller inget. Vuxna som visar någon som helst svaghet har därmed diskvalificerat sig själva.