Hade lust skriva nåt om bön. Googlade lite. Forskning pågår, framför allt i USA. Olika aspekter. Förbön (ingen effekt). Bön och den egna hälsan (påtaglig effekt men svårt, verkar det, att separera från den goda effekten av att vara med i en församling). Osv.
Själv är jag positiv till bön. Helt oavsett om det faktiskt finns en gud eller ett metafysiskt sammanhang som tar emot ens böner. Varmt “agnostisk” bön?
En aktivitet som kan kalibrera och hjälpa rikta det inre mot sådant som är fundamentalt för ett gott liv, tänker jag. Emotionellt reglerande, ångestreducerade, också. Avlastande. Kan stärka en i div omoderna dygder, som tålamod, tillit. Har nåt som den livs-maximerande affirmationen ofta saknar. Förundran, förtröstan, anspråkslöshet. Hur med meditation, yoga? Likheter och skillnader?
Nu för tiden pratas det ofta om hur man kan “hacka” allt möjligt. Dejtandet, karriären, kroppens åldrande, mm. Bön som ett slags själslig, psykologisk “själv-hack”?