Abraham Maslows beskrivning av ”de självförverkligande människorna” (ref i Wulff, s.521), är att dessa – fastän individuella skillnader ocks är som mest mest framträdande på denna nivå – i sammanfattning.
”I en kort sammanfattning kan de viktigaste kännetecknen på självförverkligande människor sägas vara följande: En mera exakt uppfattning och accepterande av verkligheten, inkluderande den mänskliga naturen; spontanitet, en frisk uppskattning och kreativitet i vardagsaktiviteterna; relativ avskildhet från den omedelbara fysiska och sociala omgivningen och från kulturen i stort; djupare, mera tillfredsställande personliga relationer, mest sannolikt med ett litet antal andra självförverkligade människor; starka identifikationskänslor och sympati med alla andra människor; demokratisk (icke-auktoritär) karaktärsstruktur; icke-fientlig, filosofisk humor; centrering kring problem utanför dem själva som avspeglar en bred uppsättning värden; tydliga moraliska och etiska principer som tillämpas konsekvent samt en upplevelse av att ha upplöst framträdande dikotomier och motsatspar.” (från Maslow, 1970; ref i Wulff, s.521)
Steget från nivå 4 till nivå 5 uppfattar jag mest som en sista attack mot toppen, om bilden tillåts. Förmågan finns där redan, det mesta jobbet är redan gjort, men man behöver dels vila ett tag, dels är det naturligt att vilja njuta frukterna av sitt arbete. Denna nya förmåga till paradoxalitet, som är ett slags mästerskapsnivå. En förutsättning för att ett påslag av “boldness” ska leda till något gott, på den här nivån, och representera “äkta” nivå 5, är att det psykiska livet blivit så rent att även när man tar ställning för något, och väljer något, så omges detta i medvetandet av “procentuellt” mer förundran än säkerhet. Det man vet, även då det handlar om de största ting, balanseras alltså av förundran. Det är detta som saknas på lägre nivåer (2-3). Och man står bara till svars inför sig själv. Man vet själv vilka gränserna för “osanning” är och man undviker dem. Man håller sitt instrument skarpt, sitt sinne klart, sitt hjärta rymligt.
Nivå 5 finns av två typer. Till det yttre och betraktat från en lägre nivå kan dessa typer tyckas vara mycket olika. Men allt beror på vad man tittar efter. Den ena typen inbegriper självsyn, grader av “upplysning”. Den “boldness” man kan tillåta sig här är inte annorlunda än den andra typen, den tar sig bara uttryck på olika områden. Den anda typen saknar självsyn. Men kan laborera med andras erfarenheter, eller hypotetiska sanningar, i så subtila former, att skillnaden i praktiken inte blir så stor. Ett slags hjärtats renhet har de gemensamt. Och för individer på denna nivå är kvaliteten på “kärlet” grundkriteriet, inte vad det fylles med.
Personer med kosmiska “glimtar”, enligt MK-terminologi, kan de sägas höra till nivå 5. Det tror jag. Men när minnet av detta större bleknar, så kommer de eventuellt gå tillbaka. Till nivå 4-3? Kanske i typen under…. (minns inte hur ASI ser ut).
Dubbelt. Någon förklarar sitt intresse för att försöka förändra sig på ett ganska avväpnande sätt. “Jag är väl i det läget nu så att jag behöver det. Jag menar det är mitt sätt att lära mig.”
Värjer sig emot att försvara en viss lära in extenso
Att uppleva och försöka beskriva en komplex, nästan omöjlig, utmaning. “Därifrån till att kunna hantera det, och stå lugn, och iaktta. Och det är klart att jag också liksom blir jätteupprörd om nån far illa och… Man läser om föräldrar som misshandlar ett barn till exempel. Då står ju inte jag bara lugn då utan…”
Rytm, något dynamiskt. Att inget tillstånd regerar psyket helt och hållet vid ett givet ögonblick. Men också detta ibland, kanske, på ett rytmiskt vis?
Ens erfarenheter från föräldrar verkar kunna reflekteras i alla olika “gudomligheter” som finns inom NA. Utomjordiska civilsationer, universum, moder jord, Gud, änglar, äldre bröder… Hur få ihop detta med AMB? (Den som menar att vi är “lämnade” åt vårt öde är också någon som spontant inte berättar något om sina uppväxterfarenheter.)
Känner närvaron av något större. Men ingen garanti för att alltid mår bra, ibland känner hopplöst (g18)
Är mycket observanta på att vissa arter av NA går för långt i sina tolkningar eller generaliseringar. Dessa avarter vill man inte bli förknippade med. En person berättar att hon läser vissa böcker som hon beskriver som “gränsfall”. Den är kommersiell, men har ändå inslag som hon inspireras av. “Tänk på en bil så det din imorgon ungefär.”
Enligt principen släkten är värst tycks omdömen ibland bli väl hårda om uttolkningar som egentligen inte ligger så långt från de egna. “Krimskrams”, “genomkommersiellt”. Är man nöjd med det banala, då säger det något. Om man alltför mycket önskar distansera sig från det potentiellt banala i NA så säger det också något. Att omfatta se på livet och resonera om det utifrån NA tycks för en del av mina informanter vara något kluvet. Inte bara för att de skäms inför mig som intervjuare utan också för att det gång på gång sätter något på spel.
Det finns ett ideal av strävsamhet och av att uthärda. Överfört till en psykoterapeutisk kontext kanske man, ställd inför ett sådant resonemang, skulle resonera att personen: Rationaliserar? Isolerar? Intellektualiserar? Identifierar sig med aggressor, det vill säga man har förtjänat sitt straff. “Sen det är klart det är jobbigt att vara människa, men det är på jobbiga saker vi lär oss. Vi lär oss ju inte annars, om vi inte går igenom elände” (ö52) Men här är det inbyggt i själva läran. NA går ut på detta, ger inte så mycket utrymme för alternativa synsätt! Eventuellt måste man gå mindre på den faktiska ordalydelsen, och mer på hur det sägs – och vad som eventuellt sägs också, för att moderera. (ö52)
MARKÖRER
Riskabelt att ha en fast, färdig bild av vad som är det rätta i det här sammanhanget. Den rätta guden, eller så här säger skriften och såhär, det är livsfarligt
Vara optimist i det stora perspektivet, men pessimist i det lilla.
Mera filosofiskt… Språket är ett problem, diskurser, att sätta in i system.
Någon upplever behovet av att komplettera de stora perspektiven hos sin primära lära, med andra böcker som är mera konkreta, vägledande. “Man ser allting i ett stort förlopp och man ser en ganska klar karta över hur det fungerar. Som komplement sennså är det… Hur gör jag? Hur ska jag göra? Okej, det är såhär det funkar, men hur ska jag göra? Ungefär som man ser en karta. Ja, men nu ser jag hur den är hit eller dit, men hur kommer jag till första stationen? Och då är dom här andra böckerna mycket mer handböcker” (ö60)
Att tala om “människorna” som har ett större ansvar än vad man tror. Dialektalt, eller avspeglar en upplevelse? (ö2)
Det är upplevelsen av något som är det intressanta, inte den konkreta händelsen. Hur man tar det man är med om. Detta ger sedan upphov till nya händelser som kan ge samma upplevelse. (ö66)
Något som nästan liknar “det omedvetna”. “Det är inte så svart och vitt. [Som att jag risker inbrottstjuvar när jag satt in larm och visualiserat tjuvar som skulle kunna komma.] Det är liksom nån slags intention i tänkandet, och laddningen, och det handlar om andra saker.” (ö66)
En komplex bild av den bibliske figuren Jesus. En vision av Jesus i en kyrka. Och han var inte sockersöt som man är van från bilderna, utan såg fräck och uppkäftig ut. Det var befriande att se honom (ö5) Också läst hos Marianne Fredriksson att han levde ett vanligt liv, med familj. Men gjorde allt det fantastiska också. Tillfrågad om hur de olika delarna går att förena (tidigare berättat om Jesus som modell för något väldigt sublimt och upphöjt), blir intervjupersonen tveksam och verkar lite skamsen (ö5) Är detta ambivalens, eller mera splittrat, inte tillräckligt genomtänkt?
Ambivalens påminner en del om det gamla talesättet: “Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”
Ambivalens liknar en massa annat (förmåga att uthärda och rentav uppskatta paradoxer/motsägelser, ambiguity tolerance, depressiv position, o s v). Individer antas kunna förfoga i olika hög grad över denna förmåga. Utvecklingspsykologiskt är detta ett faktum. Och psykiatriskt även. Och i olika livsfaser, och ställd inför olika mängd stress (en intervjusituation, dålig sömn, ovana att tala om dessa saker med en okänd, att ens andliga intresse i mindre grad engagerar ens tänkande och därför bjuder motstånd när man ska försöka verbalisera det). Men vilka är dess markörer i ett sammanhang som detta?
Det finns också ett slags sken-ambivalens. Indra Stiller berör det i sin analys av romanfiguren Siddhartha, nämligen i ”självets strävanden efter försoning och acceptans kontra dess förnekande av och kamp mot det egna självets ofullkomligheter, strävanden som kommer till uttryck i Siddharthas bejakande av en mer tillåtande inställning vad avser det egna självet och omvärlden på en intellektuell och medveten nivå kontra motståndet mot detsamma på ett känslomässigt och omedvetet plan […]” (Stiller, 2007, s62)
Detta är en speciell avdelning av kategorier som antas gå ”på tvärs” med det andra. I princip alla föreställningar kan omfattas på en mängd nivåer av mognad.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – –
“- Ambivalens”
Adolescent
Utprojicering av eget material. Personlig fabel.
Detta är en av de underliggande hypoteserna för studien. Att det är något med NA och tecken på adolescens.
Magiskt tänkande
NA uppvisar ett stort inslag av magiskt tänkande i experiment.
Liknar folkreligionerna. Skrock. Det finns inga ateister i skyttegravar.
Utprojicering
Det inre hamnar på utsidan, istället för att tas om hand i det inre (då man vill – omedvetet – skona andra, om man kan).
Utprojicering av det inre, analogt med tonåringens strategi för att göra sig kvitt jobbiga saker. Och NA-anhängaren har verkligen något att försöka få ur systemet. Höga krav på perfektion och ansvar och vuxenhet.
Sådant som man normalt ser metaforiskt eller symboliskt på. Det är som om jag har gjort det och det. NA-anhängare kan, via regressionsterapi eller aningar, skapa sig en förståelse för något som rör dem själva eller andra, men som något konkret. Jag blev halshuggen, därför kan jag inte ha polojumper.
Sv/v tänkande
Allt eller inget.
Dubbelheten inom NA. Hur förstå den? Ytterligheterna som ska mötas och lösas hos den enskilda individen. Totalt ansvar, samtidigt som ett allvetande, kärleksfullt kosmos.
Allt är kärlek, men världen behärskad av mörka konspiratoriska grupper.