Alla har sin breaking point. Allport (xxxx?) i ett känt, men ifrågasatt citat, hävdade att ”there’s no atheists in fox holes” (Allport), ifrågasatt, men viss sanning
Att en psykisk omställning inför extrema situationer kan få just ett religiöst uttryck, antyder väl Allport, när han skriver ”There’s no atheists in fox holes”. Det vill säga, extrema situationer kan göra att vi beter oss mer religiöst än annars.
Andra teoretiker har betonat det regressionens adaptiva potential och betydelse. En regression som kan vara såväl ”jagets”(Kris, ref i…), ”livets” (Erikson), ”fortplantningens”, ”naturens” etc tjänst.
”Regression i jagets tjänst” myntades av Ernst Kris i dennes verk Psychoanalytic Explorations in Art (Sjögren, s112)
Regression i jagets/livets/utvecklingens tjänst
Regression ”i utvecklingens tjänst” (Erikson, 1982/2004, s.67+91?)
I det senare fallet kommer banden till de pre-vuxna stadierna vara av ett annat slag. Vid påfrestningar kommer individen att ta sin tillflykt till den yngre individens sämre möjligheter och typiska strategier – för att avvärja den ångest som situationen (som också kan vara ”en inre situation”, hågkomster och impulser, som knackar på). Denna relativa omogenhet kan vara av olika allvarlighetsgrad, från psykotisk till neurotisk.
Regression sker nästan alltid i relation till omgivning och inre värld. Regression i förhållande till vad man egentligen kan, det slags processande man egentligen är förmögen, o s v. Kan väl också vara organiskt utlöst, demens, etc.
Freud betraktade som sagt religiositet som en form av regression som individen borde motarbeta och komma ifrån, medan synen på detta har mildrats hos senare teoretiker. Individen som Freud såg denne var mer en stark individ. Detta avspeglar sig också i synen på religionen. Kanske hade det också med hans tid att göra. Han hade att distansera sig från ett slags ”medeltidens symbios”; hans teorier ”was phase-appropriate but not absolute” (Jones, 1991, s19).
Regression syftar på individen faller tillbaka på ett fungerande som egentligen är passerat. Freuds kritik av religionen tog fasta på detta, att människors religiositet kunde misstänkas ha regressiv bakgrund. Att inte vilja möta vardagens och livets påfrestningar på ett åldersadekvat sätt.
Båda slagen av ”återvändande”, det benigna och det maligha, är i centrum för denna studie. De motsvarar också, förenklat sagt, de båda sätten att se på vad människans religiositet egentligen handlar om. Medan till exempel Freud knappast såg något gott alls i den form för regression (”kollektiv neuros” kallade han det) som religionen möjliggör eller uppmuntrar till, så har det kanske funnits andra som förbehållslöst tagit religionen i försvar i alla lägen och lovsjungit dess möjligheter. Allra intressantast är det så klart om man kan ha båda perspektiven levande. Denna studie ska försöka väcka intresset för och fördjupa förståelsen för en sådan hållning inför andlighet och religiositet.